Kategorier
Recensioner

Elin Forkelid – Plays For Trane (Sail Cabin Records, 2020)

Det är viktigt att lyssna. Gör det lite mer. Till exempel på det här fina albumet.

Jag har inte läst en enda recension av det här albumet. Eftersom jag var sen på bollen på grund av livet så förutsätter jag att det har skrivits en hel massa om Elins senaste alster. Jag räknar med det när jag lyssnar på musiken. Eftersom det är ett helt album med musik av Coltrane så är det livsfarligt att läsa vad andra tycker. Jag är livrädd för att bli för påverkad. Det har en hel del att göra med att jag verkligen gillar Elins stil och spel. Hon har en dubbelhet i sitt spelande som jag beundrar så mycket. Hon har en mjuk och melodisk ton å ena sidan, och ett totalt vansinnesblåsande å andra sidan. Närvaron och passionen skär som en vass kniv genom musiklandskapet, och hennes styrka ligger i att låta varje ton bära sig själv högre och vidare.

Jag räknar med att alla andra pratar om Coltrane först och Elin sen. Coltrane var si eller så mellan åren där och då….och Elin… Coltrane är för många…och Elin. Det vill inte jag. Det är 2020 och det här är ett album med Elin Forkelid och ett gäng otroliga musiker.

Jag lyssnar nästan ingenting på Coltrane. Jag hinner inte. Det är ett utmärkt sätt att närma sig detta album. Utan Coltrane, men med Elin Forkelid.

Elin har med sig ett rutinerat gäng. Vad sägs om David Stackenäs på gitarr, Vilhelm Bromander på bas, Mattias Ståhl på vibrafon och kalimba samt Jon Fält på trummor. Därtill inspelad i Atlantis Studio. Det är ju otroliga förutsättningar för att få till ett bra album.

Compassion är först ut, och vi gives genast ett soundtrack till livet. En jazzig moraklocka vandrar fram och låter både Bromander och övriga få sträcka på sig och hänga med i sin egen takt. Jag skulle vilja ta de första 45 sekunderna, spela om och om och om igen. Man får göra det, men då missar man det som kommer sedan. Elin sätter ner foten och dundrar fram. Framåt! Stackenäs och Ståhl gör henne sällskap. En meditativ matta fortsätter att gunga fram i förgrunden medan.

Lyssna noga vid strax innan tre och en halv minut. Det är DÅ Elins ton skiftar till det drömska och melodiska. Men något är fel. Klockans mekanik är inte helt som den ska. Jag undrar… Ska dom sparka omkull hela möbeln? Nej. Inte än. Vi är nog på väg mot en säker hamn. Men så hoppar Elin överbord och Å NEJ, kapten överbord! Jag håller fast i relingen och tänker att det kanske löser sig ändå. Fält och Stackenäs försöker bringa oordning. Kan någon vrida upp klockan igen? Tack för det. Vi fortsätter vår resa. Elin tar fart och nu drar det iväg. Mörka moln vid horisonten, hon letar, söker, försöker hitta ett sätt. Så är temat tillbaka och vi får andas ut.

Central Park West är spår två. En behaglig roddtur en vacker hösteftermiddag tar vid. Ostsmörgås och svart kaffe. Musik att ro till. Det är för övrigt så ruskigt elegant inspelat. Lyssna till Bromanders bas efter dryga minuten. Höj volymen. Tillåt dig själv att bara glida med i ekan nedströms. Det är långt till havet, den bleka höstsolen är trots allt ganska varm ännu. Vänta, vänta, vänta. Stegringen börjar vid runt fem och en halv minut och darrar sig uppåt och iväg. Allt kommer att bli bra till slut.

Elin byter till sopran för spår tre, Ogunde. Vi har hamnat mellan fyra väggar som inte är helt släta. De är vågformade. Det gungar. Det är tydligt att nu har Elin en idé som måste få komma ut. Hon blommar ut och låter soprasaxen sjunga! Först därefter kan gruppen samla sig. Bromander brummar i bakgrunden, Ståhl bygger på, Fälts yviga spel väver ihop bilden. Var är Stackenäs och Forkelid? Är dom där? Jag sitter på helspänn. Det här är så elegant. Det svävar och gungar. Och så kommer Stackenäs och Forkelid från ingenstans och blåser bort hela studion. Hurra! Ett rivningskontrakt kommer lastat! Det gäller att försöka hänga med för sen kommer resten av gängade åkande i en öppen järnvägsvagn med bara tre hjul! Det svänger än hit och än dit. Och så tar det slut.

I Dear Lord möter vi upp med Elins lyriska sida. Det är vackert. Ståhl spelar och jag tänker på en liten modell tillika speldosa av Hortlax Kyrka som min mormor och morfar hade för en massa år sedan. Den spelade dock julmusik. Stilla natt. Undrar vad som hände med den… Det är ett fint minne. Molnen hopar sig dock i fjärran och det är något som inte stämmer. Minnet faller samman. Det gnisslar och knakar. Men så kommer Elin tillbaks med en drömsk stämma och vi glider sakta mot slutet.

Ett knakande träd inleder spår fem, Resolution. Det är spöklikt. Vi befinner oss i ett ödehus, alldeles ensamma. Den välbekanta melodin låter vänta på sig och när den väl kommer är jag på helspänn. Men det blir bara en kort sväng. Sedan är jag tillbaks i det kusliga knakandet, visslandet och den darrande luften. Så byggs energin upp igen, väggarna böjs inåt och jag sätter mig på huk. Det här kan sluta precis hur som helst. Och det är nu det händer. Galenskapen släpps lös. Här finns ingen nåd. Det väller fram från alla håll. Elin bryter ner bräda för bräda, spikarna yr, plankorna blir till flis. Fälts trummande är yvigt och exstatiskt och till och med när vi får hämta andan håller han farten uppe, och Bromander hänger på. Det finns inte plats för avkoppling, bara lite andhämtning. Ståhl balanserar det kusliga med en vandrande slinga. Så kommer temat åter med en vibrerande Stackenäs. Det är slut.

Men det är tjugo minuter kvar. Näst sista spåret är den vackra After the rain i vilken vi återvänder till den jazziga moraklockan. Den vaggar mig till vila. Stackenäs låter mig färdas i mitt inre. Där kan vad som helst hända. Kalle och chokladfabriken möter en promenad jag gjorde i Jönköping för många år sedan. Jag sitter i en bil, jag kör åt sidan för att jag är så trött. Det här är väldigt vackert.

Sedan har vi slutligen kommit fram till Alabama. Jag vill inte kommentera just det här spåret. Jag tror att det är viktigare att lyssna. Det tänker jag göra. Jag tänker lyssna och jag tänker bli lite bättre på det. Gör det du också.

Elin har spelat in ett otroligt fint album, med ett gäng fantastiska musiker. Det är sju spår som var och en för sig förtjänar att höras igen och igen. Tack för musiken.

Köp skivan här: https://sailcabinrecords.com/

Kategorier
Recensioner

Sol Tors Taverna – Vol. 1

Det är faktiskt viktigt med drag. Ett jävulskt drag är ännu lite viktigare. Ett jävulskt drag och en smäll på käften är slutligen det finaste som finns i musikväg. Om ni också tycker det så håll till godo. Sol Tors Taverna har kanske stängt på söndagar, men kommer vara dygnetruntöppet från första maj. PANG! Men också en kram.

För det första är det viktigt att nämna Isak Hedtjärn, Pelle Westlin och Vilhelm Bromander. Hedtjärn är den nya sortens svensk folkmusiker. Alltså den sorten som tar det där första dalsteget i hambon, bryter av det strax under knäleden och slänger det i elden, skrattar högt och därefter blåser i valfritt blåsinstrument med en våldsam kraft. Och så Pelle Westlin. Lägg nu namnet på minnet. Han rör sig mellan det introspektiva och finstämda (Trio Ramberget) och det galna (Westlin/Tontin till exempel). Och så Bromander. Jag tycker att ni ska lyssna på Oh lord give me strange (Creative Sources 372 CD). Återkom därefter med frågor om hur ett träd låter.

Men här är ju fler musiker. Gustav Rådström. Jag vet inte mycket om honom, men han spelar bland annat med Sthlm Svaga, en mycket intressant grupp vars album Bells & Whistles jag måste återbesöka – det var en tid sedan. Oskar Carls så. I min egen samling hittar jag honom med Elsa Bergman på albumet Elsas eget omdöme och jag läser mig till att Saigon och Viagra Boys är två andra grupper där han figurerar. Vidare med Milton Öhrström på piano. Han är ytterligare ett nytt namn för mig, men som jag kan se förekomma på Brötz. Det är så himla bra, den frijazziga ösiga scenen i Sverige fortsätter att utvecklas. Hurra! Just det, vi har även Tor Sjödén på trummor! Förstås! Även denne herre finns med i Viagra Boys men även med New Keepers Of The Water Towers . Även själva innehavaren av Tavernan, om jag förstått det hela rätt.

Men sluta sluta sluta sluta, nu är det dags att lyssna. Först ut är Emotions. Destillerad till en minut och tjugotvå sekunder. Med Archie Shepp ‎och The New York Contemporary Five spänner den över dryga åtta och en halv. Är det så här vi ska ha det? Ja. Men det funkar. En svinpunkig version helt enkelt. Det är otroligt när Sjödén fullständigt massakrerar ljudbilden. Jaha, då är vi alltså igång.

Sång för vänsterhänta är näst på tur. Den här har jag hört förut! Med Westlin Tontin. Men det spelar ju ingen roll. Den vandrar framåt. Jag tänker på min fru, även hon vänsterhänt. Felhänt sa man förr. Inte ett spår av detta höres här. En komposition för en vandring till fots. Vänsterfots. Hambo är en kluring! Den låter som när jag var liten och satt och höjde och sänkte musiken från jättelågt till lite högre. Men så stegrar den sig och själva klurigheten i melodin drar iväg. Ni får lyssna själva. Jag anar därtill en vink till Ayler och det känns mycket bra. En fin melodi som först väger i luften, men så öppnar någon fönstret och alla tonerna hamnar på nya platser. Ojojojojoj!

Wine Glass up Your Ass. Aj tänker jag! Men musiken är inte smärtsam alls! Den känns som att gunga gungstol. Jag vill alltid gunga så att själva gungstolen kanar på golvet lite. Och svänger. Man sitter plötsligt där med näsan mot en vägg. Man gungar, gungar, gungar och knycker till. Åhej! Nu så är jag på rätt håll igen. Men så drar man till en rejäl gung och faller nästan omkull. Så får man inte gunga. MEN DET GÖR INGENTING OM INGEN SER! Hej Haden kommer sedan. Hur ska det gå? Är det kört eller finns det hopp? Ingen vet. Ett beskrivande blås och en smygbas försöker ta reda på det. Vi får vänta och se. Eftertankarna eller efter tankarna följs av Mot kung och fosterland. Ett mäktigt intro som måste leda till att väggarna ramlar ner tänker jag och kryper ihop. Hujjaligen. Det här är musik som man behöver höra igen och igen. En volymhöjare. Jajjemänsan, väggarna trillar ner – HURRA! Man får vänta på att det byggs upp, och sedan drar det iväg. Så där som jag gillar. Man väntar och väntar och tänker att nu är det kört. Och så är det det. Jag ryser. Det här är otroligt bra. Det påminner mig om Marker (Vandermarks senaste grupp). Slutet är sorgligt, och det behövs nog. Sedan kommer vad som skulle kunna vara albumets sista spår. D Dur. Jag tänker först att det är albumets sista spår. Det växer till en anthem, en stor stund. Det lugnar sig igen. Men så är det inte albumets sista spår. Kris. Jag var klar. Men man får inte alltid som man vill. Istället följer en Sänkt Blues. Den överaskar mig som en extra köttbulle efter att jag trott att det var slut. Den rullar ut runt hörnet. Hallå där! Kom tillbaks! Jag är inte färdig!

Det är dags att runda av. Ballad till gårdagen. Och detta är faktiskt albumets sista spår. Väggarna får stå kvar den här gången. En grumlig morgon gryr. Jag kan inte veta vad som ska hända nu. Men vad gör man? Man får tänka på gårdagen. Den som var och aldrig kommer igen. Men det som kommer igen är faktiskt det faktum att jag kan lyssna på Sol Tors Taverna igen. Och det kommer jag göra.

Jag är så innerligt glad över att ha fått höra den här musiken i just denna tid. Den gör mig glad. Den gör! Den!

Du kan förhandsbeställa den genom att klicka på den fiffiga Bandcamp-grejen här nedan. Och den släpps snart snart snart! Första maj!

Men vilka var det nu igen? Jo se här:

Gustav Rådström – altsaxofon
Oskar Carls – tenorsaxofon
Pelle Westlin – tenorsaxofon
Isak Hedtjärn – klarinett
Milton Öhrström – piano
Vilhelm Bromander – kontrabas
Tor Sjödén – trummor

Kategorier
Recensioner

Vilhelm Bromander & Fredrik Rasten – …for some reason that escapes us (Differ Records, 2019)

Harmonier, toner, ljud, röster. Vibrerande rörelser som tvinnas, kopplas, separeras, dyker upp och försvinner. Jag vet inte riktigt vad det är Vilhelm och Fredrik letar efter, eller om de funnit det, men på detta avskalade, nedtonade album är det helt uppenbart att de gett sig ut på en resa som kommer att tvinga lyssnaren att fokusera och att förenas i aktiv lyssning. Är det samma sak som att sam-söka? Jag vet inte.

Bassist Vilhelm Bromander är ett frijazznamn att lägga på minnet, om ni ännu icke gjort det. På soloalbumet Oh lord give me strange från 2016 kan en till exempel höra Bromander spela inte mindre än 10 variationer på tonarten D. På sin kontrabas. Det är en upplevelse jag unnar alla. Men Bromander finns även att lyssna på med gruppen The Ägg, Revoid Ensemble, Vilhelm Bromanders Initiativ och Brända Broar för att nämna några. Han spelar med Lisa Ullén, med Anna Lund, med Alberto Pinton och med mängder av andra jazziga och frijazziga storheter.

Gitarrist Fredrik Rasten använder stränginstrument på alla tänkbara sätt. Med stråke, fingrar, e-bow (en sån där liten batteridriven manick som sätter strängarna i rörelse som en stråke fast elektroniskt) och allt annat däremellan skapar han en gitarrvärld som ibland innefattar instrumentet själv, men även tillsammans med koreografi, som på albumet Six Moving Guitars (SOFA 573) vilket i sig är väl värt en lyssning.

Här möts så de bägge sträng-fantasterna och det första som slår mig när det första spåret startar är att det är som en avslappnad suck. Jag sjunker ner i min kontorsstol som annars är så stram och ergonomisk och medicinskt godkänd, och känner hur jag faller. Jag sluter ögonen. Efter inte ens 2 minuter är det över, men det känns som att jag blivit hypnotiserad. Vad är det som händer?

Härnäst följer en intim ljudmatta som bjuder mig att andas ut, snarare än in. Jag färdas till Martin Küchens Lieber Heiland, laß uns sterben, och tänker att detta fungerar på precis samma sätt. Om jag låter mig ledas så sjunker jag ner i kryptan likt den i Domkyrkan i Lund, och där kan jag stanna en stund. Om jag så höjer volymen något så tränger tonerna djupt in. Det är spännande! I den tredelade sviten Gentle Mountains avslutar så Bromander & Rasten albumet med ett samlat respiratoriskt system som brummar, andas, suckar, gungar och susar.

Detta är ett så otroligt koncentrerat album, och där jag efter att ha lyssnat på till exempel Keiji Haino, Merzbow och Balazs Pandi (Become the discovered, not the discoverer) kommer ut på andra sidan helt fysiskt färdig, men likväl glad, – så stiger jag här upp till ytan med en känsla av att vara ganska nöjd över att ha fått en stund som bara var min, med mig själv.


Vilhelm Bromander – kontrabas och röst
Fredrik Rasten – gitarr spelad med stråke, fingrar och e-bow. Röst.

Albumet finns att lyssna på samt att köpa på Differ Records (Bandcamp):

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.