Hej håå, hej håå, dom spelar som fåå!
Det här är ny inspelning från April 2017, som äntligen kommer till våra öron. Vad gäller denna trio finns ju en hel del att säga men sammanfattningsvis är det kanske enklast att bara uppmana eder alla att hålla fast i något stadigt och lyssna.
Kära läsare. Vi bjuds på drygt 55 minuter av den maffigaste frijazziga trio-manglingen jag hört på länge. Nilssen-Love vevar igång framträdandet och Brötzmanns köttiga ton hänger med. Vi får först några minuter av veritabel överkörning innan Kondo bryter av. Det är effektfullt med elektrisk trumpet. Brötzmann kommer åter och låter presentera ett lyriskt avsnitt som bärs fram av Nilssen-Love. Intesiteten stegras och de bägge giganterna lyfter varandra uppåt uppåt. Finns det något glastak? Det gör det inte. Kondo bidrar med oändlig rymd, mystik och vibrationer. Brötzmann byter till tarogato som stämmer fint överens med Kondo som ibland tycks sväva iväg långt bortom planeten jorden. Brötzmann lockar och kallar. Så återvänder Nilssen-Love men de förenas inte utan vandrar var för sig. Som vanligt har Nilssen-Love en eldande effekt och vevar igång en till våg av intensitet. Men det går aldrig överstyr…än. Det fortsätter och fortsätter. Det skiftar i färg och form. Det drar iväg och kommer åter. Det är lyriskt och galet. Det är ruffsigt och ostädat. Det är hemligt och spännande.
Det här är ett otroligt album och när det är över så är jag helt slut. Ända tills nästa dag då jag tänker att jag är redo för en lyssning till. Det är jag. Som trio beträffat är detta ett magnifikt album. Och i alla andra avseenden också.
Jag tänker påstå att detta album kommer att finnas på de flesta frijazziga topp-10 listorna i December. Minns vart ni läste det först!
Köp här – om den finns kvar.
Paal Nilssen-Love – Trummor
Peter Brötzmann – Saxofon, Tarogato
Toshinori Kondo – Trumpet (elektrisk)