Kategorier
Recensioner

Torbjörn Zetterberg och Den Stora Frågan – Are You Happy? (Moserobie Music Production, 2020)

Det är minsann ingen enkel fråga han ställer sig, den gode Zetterberg. Men jag tycker det är bra, hur ska man annars få veta något?

Det fjärde albumet med Zetterberg och DSF. Det är alltjämt en mycket angenäm och erfaren samling musiker som möts; Susanna Santos Silva på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Jonas Kullhammar på saxar och flöjt samt Alberto Pinton på barytonsax och klarinett, Jon Fält på trummor – och så Torbjörn Zetterberg på kontrabas förstås. Men det är fler! Alexander Zethson på keyboard(s) och Lars Skoglund på trummor. Sextetten blir en oktett.

Zetterberg släpper detta fina album på alla hjärtans dag. Jag vet inte om det fanns en tanke med det, men det spelar kanske ingen roll. Det är i alla fall hög tid att berätta om vad mina öron hört.

’Meningen med vad’ marscherar bandet taktfast och studsigt framåt ackompanjerade av Zetterberg som visar vägen, leder och styr. Hit ska vi gå – följ med. Jag tänker på en karavan som korsar en slätt. Djur medelst människor och stora vagnar. Och alla går med. Lurar några faror i vassen undrar jag? Det första spåret svarar inte på den frågan. Men vi tycks ha nått vår första lägerplats för natten utan större problem.

Efterföljande ’Plingeplongpiano’ är en introspektiv historia där en keyboardmatta ligger till grund för en stilla historia med Äleklint som berättare. Jag kan inte låta bli att fundera på om det är nu det händer. Alltså att helvetet ska braka lös. Den som lyssnar får höra.

’Oraklet i Finnåker’ har jag hört förut, på den förra skivan ’Orakel’ från 2019 (Moserobie Music Production MMPCD116/MMPLP116). Den var bra då och den är bra nu. Här finns en slags svart humor, en bluesig svärta, ett svängigt mörker. Allt som sker, sker över Zetterbergs konstanta vandring. Basen går, går, går. Solon avlöser varandra, men vi får alltid komma tillbaka till tryggheten innan det går för långt.

Låt för låt rör detta album sig i det mystiska, det dunkla, det svåra och mörka. ’Påminnelser för den kortsinnade’ är ett så fint spår som försiktigt för mig till eftertänksamhet och avkoppling. Det vänder uppåt med ’Nytt hopp över Atlanten’ som med sitt spetsiga trumpet- och saxofonspel överraskar mig och på ’Skygglappar på i lusthuset’ är mystiken på något sätt tillbaka igen. Har jag hamnat på en galen cirkusföreställning eller åker jag enhjuling i rusningstrafik på motorväg utan att se mig för?

Så till slut. Får jag något svar på frågan? Are you happy? Mitt svar: jag är inte oglad.

Köp skivan hos Moserobie, häng med som prenumerant och fråga dig själv. Är jag glad?


  • Torbjörn Zetterberg – kontrabas
  • Susana Santos Silva – trumpet
  • Mats Äleklint – trombon
  • Jonas Kullhammar – tenorsax, altsax & flöjt
  • Alberto Pinton – baritonsax & klarinett
  • Alexander Zethson – keyboard(s)
  • Lars Skoglund – trummor
  • Jon Fält – trummor
Kategorier
Recensioner

Daniel Bingert – Berit In Space (Moserobie Music Production, 2020)

Jag är säker på att Daniel visste det hela tiden. Att han hade en juvel inom sig som var tvungen att få komma ut.

Yes! Postrummet på Contemporary Records där Lester Koenig och Roy DuNann lyckades skapa ett rum där ett antal av världens allra bästa album spelats in! Det slår mig direkt när tonerna från Cinco De Mayo ljuder ut ur högtalarna på mitt kontor. Herregud. Janne och Daniel har gjort det! Här är testet du bör lägga på minnet: vrid upp volymen lite i taget, men fortsätta öka. När det är rejält högt så lutar du dig tillbaka och sluter ögonen. Är du där? Står du framför musikerna? Låter basen som en bas och inte bara som något som skulle kunna vara en bas? Okej – bra. Lägg märke till hur högt du spelat. Byt skiva. Till nästan vilken som helst. Höj till samma volym. Lever du? Vad Daniel Bingert och Janne Hansson (Atlantis) skapat här är otroligt fint.

Men låt oss ta ett litet steg tillbaks. Jag tänker inte kommentera Bingerts liner notes. De kräver att du köper albumet och läser själv. Men om du känner till Stephan Pastis serie Pearls Before Swine och krokodilerna så kommer du ganska nära, fast ändå inte. Det är otroligt på alla sätt.

Daniel Bingert. Han är en mystisk figur för mig och jag gillar det. Han är en person jag skulle vilja träffa och röka cigarr med. Jag vet inte varför. Vad skulle vi prata om? Kanske om när han samlade ihop Per ”Texas” Johansson, Karl Olandersson, Jonas Kullhammar, Charlie Malmberg, Moussa Fadera och Torbjörn Zetterberg och sa: jag tänker att ni ska spela in ett album jag skrivit. Jag har bokat studio och om ni kunde tänka er att komma dit imorgon klockan 08.00 så kör vi? Och så kom dagen efter och alla kom och sedan blev det ett album. Eller kanske skulle vi prata om något helt annat. Hur ska jag veta det?

Nu har han faktiskt samlat ihop dessa musiker och faktiskt spelat in ett album. Och det är fint. Bingert har dessutom skrivit ihop fina små historier om varje låt. Om du vill veta vad, köp albumet. Jag tycker det är fint med små historier om låtar. Jag skriver några egna här nedanför.

Cinco De Mayo är först ut. Den kräver hög volym. Det ångar och osar sen lördagkväll i oktober. Jag vandrar omkring i Barcelona. Jag rör mig i lagens utkanter men på ett nobelt uppdrag. Jag röker cigaretter utan filter och spottar en och annan tobaksflaga. Det är fortfarande 2019 och jag klarar att bära både hatt och rock utan att se korkad ut. Ingen vet det, men nationens öde vilar i mina händer.

Sven-Eric Snyltaren. Vandringen i historiska fotspår fortsätter. En kompanjon till Cinco De Mayo, med mycket elegant solospel. Vi är i 2020, men jag har svårt att veta riktigt vart vi är på väg. Jag tänker att det kanske är i Tel-Aviv. Så är det. En vacker stad. Snyggt Bingert! Nu är jag alltså i Jaffa – eller Yafo; gamla stan i Tel-Aviv. Jag har precis druckit kaffe på loppmarknaden, och tänker mig en stilla kvällspromenad. Jag har glömt min telefon på hotellet men känner mig inte rädd att gå vilse. Det löser sig. Det här är musik för promenader utan telefon som hjälp. Det här musik för den som vågar gå själv.

Berit In Space spelas på torget av en samling musiker som bara vill spela. Spela för livet eller pengar eller kaffe eller vad som helst. Jag befinner mig hemma utanför Luleå. Jag sitter vid älven. Solen går inte ner, för den gör ju aldrig det på sommaren. Den sista stenen är kastad. Är det nu jag flyttar hem? Att flytta hem eller att längta hem. Det kan man inte veta. Är det en flykt eller en strategi? Berit, vet du det? Fåglarna verkar veta i alla fall.

Det är tur att Berit inte får avsluta albumet, utan den dansante Sweet Jesus, ty det hade känts för vemodigt annars. Jag tänker att det är den gullige Jesus, alltså Jesus som i Jesus Kristus. Det känns roligt att tänka sig att han dansar, i kaftan, till svängiga jazziga toner. Sedan glider han över till baren och beställer en vodka tonic. Eller bara ett glas rött. Fast kristi blod, nja jag vet inte om det känns rimligt. Hur som helst, han får sin dryck, nickar åt en bekant längre bort i lokalen, skakar hand med en annan. Sedan glider han iväg i natten. Sweet Jesus.

Det här är albumet jag kommer att ha spelandes när jag behöver ha musik som låter som jazz och som är jazz. Jag tror att vi alla behöver jazz just nu. Det är 2020. Det är februari. Det är Daniel Bingert. Det är en fri jazz.


  • Per ”Texas” Johansson, tenorsax
  • Jonas Kullhammar, altsax
  • Karl Olandersson, trumpet
  • Charlie Malmberg, piano
  • Moussa Fadera, trummor
  • Torbjörn Zetterberg, kontrabas

Den här fina skivan kommer till oss Moserobie Prenumeranter först, och därefter till butik. Men ej till Spotify.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.