Kategorier
Recensioner

Gard Nilssen’s Supersonic Orchestra – If you listen carefully, the music is yours

Gard Nilssens dröm går i uppfyllelse. Ett 16-mannaband som välter omkull långbordet, knuffar mormor i sjön och därefter spelar bowling med festens deltagare som käglor och med Gard Nilssens bastrumma som klot. Från oss alla till er alla: far åt helvete!

Storbandets volym och tryck möter friheten att skrika med full kraft utan att tänka på konsekvenserna. Jag blir så otroligt glad av det här albumet. Jag gör ingen hemlighet av att jag är ett stort fan av Gard Nilssen. Hans Acoustic Unity har släppt några av mina absoluta favoritalbum de senaste åren. (Jag skrev om trippelalbumet ’Live In Europe’ från 2017 här. )

Nilssen var ’Artist in residence’ under förra årets Moldejazz och detta album är resultatet av hans Commission Work för festivalen. Låt oss nu ta en titt på bandet! Jösses vilket band! Tre trumslagare; förutom Nilssen Håkon Mjåset Johansen och Hans Hulbækmo. Tre kontrabassister; Ingebrikt Håker Flaten, Ole Morten Vågan och Petter Eldh. Därefter blås! Hanna Paulsberg på tenorsax, Kjetil Møster på sax(ar), André Roligheten på sax(ar) och basklarinett, Per ”Texas” Johansson på tenorsax, kontrabasklarinett (ja du läste rätt) och klarinett. Maciej Obara och Mette Rasmussen på altsax samt Eirik Hegdal på sax(ar) och klarinett. Därefter Thomas Johanson och Goran Kajfex på trumpet och till sist Erik Johannesen på trombon. Oj oj oj! Jag är våldsamt sugen på att lyssna.

När första spåret ’Premium Processing Fee’ startar så tappar jag hakan…eller ja, den ramlar av. Nilssen och Roligheten (som deltagit i komponerandet av detta verk) drar på en sådan smäll att jag nästan faller av stolen. Dra mig i benet. Det gäller att hålla i sig hårt. Men – sen då undrar någon? Lugn, det finns plats för solon och inte bara total frijazzig orkestersmisk. Det råder dock inga tvivel om att Roligheten/Nilssen ligger bakom musiken. Här finns en mästerlig balans mellan väggar som faller ner och melodier som färdas ovanpå jordbävningen. Efter runt 8 minuter tar bensinen slut och jag som inte var på plats tänker att nu är det liggvila på scenen. Festen har övergått till efterfest och några ystra deltagare fortsätter skåla innan det är dags att gå hem.

Första delen av spår två känner jag igen från Acoustic Unity – To Whom Why Buys a Record (och för övrigt är även Jack och Elastic Circle spår vi hört med AU förut). Bøtteknott är en rivig bit som snurrar fram driven av Nilssens och Eldhs sväng och Rolighetens feta och melodiska ton. Här startar den slumrande och sömnigt. Var det fest igår? Men allt är bara en introduktion och snart åker vi i hög hastighet framåt! Låten blir fyllig och full av muskler och energi. Det är härligt att höra! Solodelarna lämnas inte ensamma utan får rejält understöd.

Men vad nu? Vad händer här? Skymningen faller och något som förut stått i mörkret kommer fram. Ett mystiskt och kusligt mellanspel tar vid. Men så börjar det blåsa. Vindstyrkan ökar och så åker vi iväg på ytterligare en galen resa ända tills vi hittar hem till melodin igen. Slutligen en elegant avslutning. Vilket sätt att starta ett album på. Gode tid.

I Teppen Dance bjuds vi på en mäktig introduktion medelst kontrabas över 4 minuter följt av vackra melodier och ett drömskt landskap. Det här ett ypperligt mellanspel efter två totala överkörningar. Denna orkester är som dock allra bäst när det är fullt pådrag, men här finns inte ett enda svagt spår. Jag vill höja, höja, höja volymen! Och det gör jag också. Det finns inte ett kontorslandskap i hela världen som hade överlevt med mig de senaste dagarna. Tur att mitt kontor är hemma eller ute i världen. När Jack tar slut så skriker jag YEAH! lite för högt. Det är okej. Finalen Bytta bort kua fikk fela igjen är slutligen ett mäktigt framträdande med ett långt slagverksintro som sedan kastas ut en svängig rymd. Nu ska allt ut! Hämta vad som helst som går att banka på och häng med! Ända tills det tar slut. En trombon skär genom ljudmattan och tar oss med till främmande vidder. Det var dock bara en vätskepaus för de övriga 15 som slutligen bygger upp energin för att stänga butiken. Tack och hej!

Jag önskar innerligt att band som dessa kunde få mer utrymme! Ett högoktanigt storband med friheten att blåsa bort dammet och stödstrumporna. En överkörning, en höstrensning, ett långfinger högt i skyn. Inga sorger och besvär finns eller syns eller för den delen hörs. Ty de är mosade av ett brutalt 16-mannaband! HURRA!

Se bandcamp länk nedan. Köp!

Kategorier
Recensioner

Daniel Bingert – Berit In Space (Moserobie Music Production, 2020)

Jag är säker på att Daniel visste det hela tiden. Att han hade en juvel inom sig som var tvungen att få komma ut.

Yes! Postrummet på Contemporary Records där Lester Koenig och Roy DuNann lyckades skapa ett rum där ett antal av världens allra bästa album spelats in! Det slår mig direkt när tonerna från Cinco De Mayo ljuder ut ur högtalarna på mitt kontor. Herregud. Janne och Daniel har gjort det! Här är testet du bör lägga på minnet: vrid upp volymen lite i taget, men fortsätta öka. När det är rejält högt så lutar du dig tillbaka och sluter ögonen. Är du där? Står du framför musikerna? Låter basen som en bas och inte bara som något som skulle kunna vara en bas? Okej – bra. Lägg märke till hur högt du spelat. Byt skiva. Till nästan vilken som helst. Höj till samma volym. Lever du? Vad Daniel Bingert och Janne Hansson (Atlantis) skapat här är otroligt fint.

Men låt oss ta ett litet steg tillbaks. Jag tänker inte kommentera Bingerts liner notes. De kräver att du köper albumet och läser själv. Men om du känner till Stephan Pastis serie Pearls Before Swine och krokodilerna så kommer du ganska nära, fast ändå inte. Det är otroligt på alla sätt.

Daniel Bingert. Han är en mystisk figur för mig och jag gillar det. Han är en person jag skulle vilja träffa och röka cigarr med. Jag vet inte varför. Vad skulle vi prata om? Kanske om när han samlade ihop Per ”Texas” Johansson, Karl Olandersson, Jonas Kullhammar, Charlie Malmberg, Moussa Fadera och Torbjörn Zetterberg och sa: jag tänker att ni ska spela in ett album jag skrivit. Jag har bokat studio och om ni kunde tänka er att komma dit imorgon klockan 08.00 så kör vi? Och så kom dagen efter och alla kom och sedan blev det ett album. Eller kanske skulle vi prata om något helt annat. Hur ska jag veta det?

Nu har han faktiskt samlat ihop dessa musiker och faktiskt spelat in ett album. Och det är fint. Bingert har dessutom skrivit ihop fina små historier om varje låt. Om du vill veta vad, köp albumet. Jag tycker det är fint med små historier om låtar. Jag skriver några egna här nedanför.

Cinco De Mayo är först ut. Den kräver hög volym. Det ångar och osar sen lördagkväll i oktober. Jag vandrar omkring i Barcelona. Jag rör mig i lagens utkanter men på ett nobelt uppdrag. Jag röker cigaretter utan filter och spottar en och annan tobaksflaga. Det är fortfarande 2019 och jag klarar att bära både hatt och rock utan att se korkad ut. Ingen vet det, men nationens öde vilar i mina händer.

Sven-Eric Snyltaren. Vandringen i historiska fotspår fortsätter. En kompanjon till Cinco De Mayo, med mycket elegant solospel. Vi är i 2020, men jag har svårt att veta riktigt vart vi är på väg. Jag tänker att det kanske är i Tel-Aviv. Så är det. En vacker stad. Snyggt Bingert! Nu är jag alltså i Jaffa – eller Yafo; gamla stan i Tel-Aviv. Jag har precis druckit kaffe på loppmarknaden, och tänker mig en stilla kvällspromenad. Jag har glömt min telefon på hotellet men känner mig inte rädd att gå vilse. Det löser sig. Det här är musik för promenader utan telefon som hjälp. Det här musik för den som vågar gå själv.

Berit In Space spelas på torget av en samling musiker som bara vill spela. Spela för livet eller pengar eller kaffe eller vad som helst. Jag befinner mig hemma utanför Luleå. Jag sitter vid älven. Solen går inte ner, för den gör ju aldrig det på sommaren. Den sista stenen är kastad. Är det nu jag flyttar hem? Att flytta hem eller att längta hem. Det kan man inte veta. Är det en flykt eller en strategi? Berit, vet du det? Fåglarna verkar veta i alla fall.

Det är tur att Berit inte får avsluta albumet, utan den dansante Sweet Jesus, ty det hade känts för vemodigt annars. Jag tänker att det är den gullige Jesus, alltså Jesus som i Jesus Kristus. Det känns roligt att tänka sig att han dansar, i kaftan, till svängiga jazziga toner. Sedan glider han över till baren och beställer en vodka tonic. Eller bara ett glas rött. Fast kristi blod, nja jag vet inte om det känns rimligt. Hur som helst, han får sin dryck, nickar åt en bekant längre bort i lokalen, skakar hand med en annan. Sedan glider han iväg i natten. Sweet Jesus.

Det här är albumet jag kommer att ha spelandes när jag behöver ha musik som låter som jazz och som är jazz. Jag tror att vi alla behöver jazz just nu. Det är 2020. Det är februari. Det är Daniel Bingert. Det är en fri jazz.


  • Per ”Texas” Johansson, tenorsax
  • Jonas Kullhammar, altsax
  • Karl Olandersson, trumpet
  • Charlie Malmberg, piano
  • Moussa Fadera, trummor
  • Torbjörn Zetterberg, kontrabas

Den här fina skivan kommer till oss Moserobie Prenumeranter först, och därefter till butik. Men ej till Spotify.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.