Kategorier
Recensioner

Aaltonen, Kullhammar, Heikinheimo, Meaas Svendsen – The Father, The Sons & The Junnu (Moserobie Music Production, 2020)

Finland är ett fint land. Jag gillar Finland. Varje gång jag är där blir jag glad. Och vemodig. Det här är ett finskt album som gör mig glad och vemodig.

Vi befinner oss alltså i året 2020 – Coronaåret. Vilken otrolig röra det blivit med allt. Ingen vet något om någonting och allt har ställt sig upp och ner och bak och fram. Men med Moserobie Music Production är allt som vanligt. Alltså en regelbunden ström av utmärkt musik utgiven till världsfredens försvar. Det är dessutom jubileumsår för MMP. 20 år som skivbolag och jag har en helt annan anledning att återkomma om just detta lite längre fram i vår/sommar/höst.


Men först och främst musiken jag lyssnar på just nu. The Father, The Sons & The Junnu. Juhani Aaltonen, Jonas Kullhammar, Christian Meaas Svendsen och Ilmari Heikinheimo. Vem som är vem i titeln får någon annan reda ut. Saxofonist och flöjtist Aaltonen är en jazzveteran och en finsk jazzgigant på många sätt. Discogssidan är välfylld med godbitar, och i min egen samling förekommer han tidigast på albumet ’Hot Lotta’ – tillsammans med Peter Brötzmann, Peter Kowald och Edward Vesala. Ruotsin grillimestari Kullhammar på tenor- och baritonsax tjänstgör här även som både mixare och mastrare (och mestari). Den unge och norske Meaas Svendsen på kontrabas är ett nytt namn för mig men det gör ju ingenting. Han kan höras på en del av Nakama Records album, och bland annat på Hungry Ghosts, som ju är ett mycket trevligt album. Slutligen Ilmari Heikinheimo på trummor och annat skrammel. Ytterligare ett nytt namn för mig, och en ypperlig möjlighet att undersöka den finska jazzscenen. Hurra!

Det första spåret, Reflections, är en fin(sk) reflektion. Introspektiv och med den rätta sorgen men också med den säregna frihet som bara den som kan tänka själv och ta ansvar själv har. Jag tänker på Euskefeurat och Ronny Eriksson.

”Gubben han grävde sig ned i sin grop
o gumman hon stod däroppe…”

Det är en melodi som färdas över svarta sjöar, genom skurar av COVID-19 och rakt ut ur högtalarna på mitt kontor. Aaltonens flöjt sjunger och jag tittar ut genom fönstret. Jag skämde bort småfåglarna alldeles för länge i år. De tittar surt på mig som om de glömt hur de själva borde skaffa mat. De får nog svälta nästa vinter. Nästan nio minuter sitter jag där och stirrar. Allt allt var gott.

Spår två måste vara signerad Kullhammar. Så är det. Il Ju Jo Christ har den Kullhammarekteristiska kombinationen av ett elegant tema och fria exkursioner, men här finns även en skarp värme från en vedeldad bastu. Skopan dallrar mot insidan av stävan. Jag andas tungt, och bara genom munnen. Vi återvänder till slut till ett gungande, ett bedjande och så ett fyrverkeri!

Kiirohige, spår tre, är vacker som en vitsippa om våren – och lika flyktig är den. Den står plötsligt där i backen. Jag smyger fram och lyssnar. Här finns inte ett spår av mina övergödda småfåglar. Jag lyfter på några grenar och där myllrar de fram. Tonerna. Kors och tvärs. Ursäkta att jag störde!

Det fjärde vemodet – eller Sorrow Wave som kommer härnäst påminner mig om något från Fire! där en pansarvagn av typen Patria AMV plötsligt brakar fram. Men så blir det inte. Istället behåller kvartetten kontrollen och vandrar mer stillsamt fram genom det snöklädda landskapet, även om en järv eller kanske en mård plötsligt studsar fram över skaren! Då blir det å andra sidan väldigt spännande. En jakt medelst sax tar fart och både Meaas Svendsen och Heikinheimo hänger på. Det skumpar rejält och när vi passerar sju minuter är jag uppeldad till max! Men jag litar på att vi ska hitta hem igen, och mycket riktigt – vi är snart åter vid den trygga elden och kan få en kopp kaffe.

Två spår kvar. På tur är The Sun. Här gäller det att spetsa öronen. En speciell stund medelst slagverk och avlägsna toner från fordom. En avskalad tidsrymd som vi aldrig mer kommer att se.

Och så avslutningen. Soumalainen Maailmanmestari. Den finske världsmästaren. Ett sökande kontrabasintro samt några små klockor och pinglor. Är det häst och släde som nalkas? Det är det inte, eller kör åt ett annat håll. Vi får sitta där och njuta i lugn och ro och jag förstår att allt trots allt kommer att ordna sig. Även för fåglarna som kanske ändå inte är så feta som jag trodde. Aaltonen och Kullhammar får mig att inse det. Det stilla temat återkommer gång på gång, och tar nya svängar och nya höjder. Så som det ska vara. Och sen är det slut.

Tack för ett fint album som är lite finskt men som framförallt är ytterligare ett i raden av fina album från Moserobie. Tack.

Kategorier
Recensioner

Torbjörn Zetterberg och Den Stora Frågan – Are You Happy? (Moserobie Music Production, 2020)

Det är minsann ingen enkel fråga han ställer sig, den gode Zetterberg. Men jag tycker det är bra, hur ska man annars få veta något?

Det fjärde albumet med Zetterberg och DSF. Det är alltjämt en mycket angenäm och erfaren samling musiker som möts; Susanna Santos Silva på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Jonas Kullhammar på saxar och flöjt samt Alberto Pinton på barytonsax och klarinett, Jon Fält på trummor – och så Torbjörn Zetterberg på kontrabas förstås. Men det är fler! Alexander Zethson på keyboard(s) och Lars Skoglund på trummor. Sextetten blir en oktett.

Zetterberg släpper detta fina album på alla hjärtans dag. Jag vet inte om det fanns en tanke med det, men det spelar kanske ingen roll. Det är i alla fall hög tid att berätta om vad mina öron hört.

’Meningen med vad’ marscherar bandet taktfast och studsigt framåt ackompanjerade av Zetterberg som visar vägen, leder och styr. Hit ska vi gå – följ med. Jag tänker på en karavan som korsar en slätt. Djur medelst människor och stora vagnar. Och alla går med. Lurar några faror i vassen undrar jag? Det första spåret svarar inte på den frågan. Men vi tycks ha nått vår första lägerplats för natten utan större problem.

Efterföljande ’Plingeplongpiano’ är en introspektiv historia där en keyboardmatta ligger till grund för en stilla historia med Äleklint som berättare. Jag kan inte låta bli att fundera på om det är nu det händer. Alltså att helvetet ska braka lös. Den som lyssnar får höra.

’Oraklet i Finnåker’ har jag hört förut, på den förra skivan ’Orakel’ från 2019 (Moserobie Music Production MMPCD116/MMPLP116). Den var bra då och den är bra nu. Här finns en slags svart humor, en bluesig svärta, ett svängigt mörker. Allt som sker, sker över Zetterbergs konstanta vandring. Basen går, går, går. Solon avlöser varandra, men vi får alltid komma tillbaka till tryggheten innan det går för långt.

Låt för låt rör detta album sig i det mystiska, det dunkla, det svåra och mörka. ’Påminnelser för den kortsinnade’ är ett så fint spår som försiktigt för mig till eftertänksamhet och avkoppling. Det vänder uppåt med ’Nytt hopp över Atlanten’ som med sitt spetsiga trumpet- och saxofonspel överraskar mig och på ’Skygglappar på i lusthuset’ är mystiken på något sätt tillbaka igen. Har jag hamnat på en galen cirkusföreställning eller åker jag enhjuling i rusningstrafik på motorväg utan att se mig för?

Så till slut. Får jag något svar på frågan? Are you happy? Mitt svar: jag är inte oglad.

Köp skivan hos Moserobie, häng med som prenumerant och fråga dig själv. Är jag glad?


  • Torbjörn Zetterberg – kontrabas
  • Susana Santos Silva – trumpet
  • Mats Äleklint – trombon
  • Jonas Kullhammar – tenorsax, altsax & flöjt
  • Alberto Pinton – baritonsax & klarinett
  • Alexander Zethson – keyboard(s)
  • Lars Skoglund – trummor
  • Jon Fält – trummor
Kategorier
Recensioner

Daniel Bingert – Berit In Space (Moserobie Music Production, 2020)

Jag är säker på att Daniel visste det hela tiden. Att han hade en juvel inom sig som var tvungen att få komma ut.

Yes! Postrummet på Contemporary Records där Lester Koenig och Roy DuNann lyckades skapa ett rum där ett antal av världens allra bästa album spelats in! Det slår mig direkt när tonerna från Cinco De Mayo ljuder ut ur högtalarna på mitt kontor. Herregud. Janne och Daniel har gjort det! Här är testet du bör lägga på minnet: vrid upp volymen lite i taget, men fortsätta öka. När det är rejält högt så lutar du dig tillbaka och sluter ögonen. Är du där? Står du framför musikerna? Låter basen som en bas och inte bara som något som skulle kunna vara en bas? Okej – bra. Lägg märke till hur högt du spelat. Byt skiva. Till nästan vilken som helst. Höj till samma volym. Lever du? Vad Daniel Bingert och Janne Hansson (Atlantis) skapat här är otroligt fint.

Men låt oss ta ett litet steg tillbaks. Jag tänker inte kommentera Bingerts liner notes. De kräver att du köper albumet och läser själv. Men om du känner till Stephan Pastis serie Pearls Before Swine och krokodilerna så kommer du ganska nära, fast ändå inte. Det är otroligt på alla sätt.

Daniel Bingert. Han är en mystisk figur för mig och jag gillar det. Han är en person jag skulle vilja träffa och röka cigarr med. Jag vet inte varför. Vad skulle vi prata om? Kanske om när han samlade ihop Per ”Texas” Johansson, Karl Olandersson, Jonas Kullhammar, Charlie Malmberg, Moussa Fadera och Torbjörn Zetterberg och sa: jag tänker att ni ska spela in ett album jag skrivit. Jag har bokat studio och om ni kunde tänka er att komma dit imorgon klockan 08.00 så kör vi? Och så kom dagen efter och alla kom och sedan blev det ett album. Eller kanske skulle vi prata om något helt annat. Hur ska jag veta det?

Nu har han faktiskt samlat ihop dessa musiker och faktiskt spelat in ett album. Och det är fint. Bingert har dessutom skrivit ihop fina små historier om varje låt. Om du vill veta vad, köp albumet. Jag tycker det är fint med små historier om låtar. Jag skriver några egna här nedanför.

Cinco De Mayo är först ut. Den kräver hög volym. Det ångar och osar sen lördagkväll i oktober. Jag vandrar omkring i Barcelona. Jag rör mig i lagens utkanter men på ett nobelt uppdrag. Jag röker cigaretter utan filter och spottar en och annan tobaksflaga. Det är fortfarande 2019 och jag klarar att bära både hatt och rock utan att se korkad ut. Ingen vet det, men nationens öde vilar i mina händer.

Sven-Eric Snyltaren. Vandringen i historiska fotspår fortsätter. En kompanjon till Cinco De Mayo, med mycket elegant solospel. Vi är i 2020, men jag har svårt att veta riktigt vart vi är på väg. Jag tänker att det kanske är i Tel-Aviv. Så är det. En vacker stad. Snyggt Bingert! Nu är jag alltså i Jaffa – eller Yafo; gamla stan i Tel-Aviv. Jag har precis druckit kaffe på loppmarknaden, och tänker mig en stilla kvällspromenad. Jag har glömt min telefon på hotellet men känner mig inte rädd att gå vilse. Det löser sig. Det här är musik för promenader utan telefon som hjälp. Det här musik för den som vågar gå själv.

Berit In Space spelas på torget av en samling musiker som bara vill spela. Spela för livet eller pengar eller kaffe eller vad som helst. Jag befinner mig hemma utanför Luleå. Jag sitter vid älven. Solen går inte ner, för den gör ju aldrig det på sommaren. Den sista stenen är kastad. Är det nu jag flyttar hem? Att flytta hem eller att längta hem. Det kan man inte veta. Är det en flykt eller en strategi? Berit, vet du det? Fåglarna verkar veta i alla fall.

Det är tur att Berit inte får avsluta albumet, utan den dansante Sweet Jesus, ty det hade känts för vemodigt annars. Jag tänker att det är den gullige Jesus, alltså Jesus som i Jesus Kristus. Det känns roligt att tänka sig att han dansar, i kaftan, till svängiga jazziga toner. Sedan glider han över till baren och beställer en vodka tonic. Eller bara ett glas rött. Fast kristi blod, nja jag vet inte om det känns rimligt. Hur som helst, han får sin dryck, nickar åt en bekant längre bort i lokalen, skakar hand med en annan. Sedan glider han iväg i natten. Sweet Jesus.

Det här är albumet jag kommer att ha spelandes när jag behöver ha musik som låter som jazz och som är jazz. Jag tror att vi alla behöver jazz just nu. Det är 2020. Det är februari. Det är Daniel Bingert. Det är en fri jazz.


  • Per ”Texas” Johansson, tenorsax
  • Jonas Kullhammar, altsax
  • Karl Olandersson, trumpet
  • Charlie Malmberg, piano
  • Moussa Fadera, trummor
  • Torbjörn Zetterberg, kontrabas

Den här fina skivan kommer till oss Moserobie Prenumeranter först, och därefter till butik. Men ej till Spotify.

Kategorier
Recensioner

Nacka Forum – Så Stopper Festen (Moserobie Music Production, 2020)

Skivbolagsdirektör, Grillconnoisseur och Svängmakare Jonas Kullhammar tillsammans med kompisarna i Nacka Forum gör det dom ska och gör det bra!

Jag tycker mycket om Jonas Kullhammar. Han spelar så fint (och HELA TIDEN), han grillar och skojar på sociala medier, han gör egen buljong och han driver skivbolaget Moserobie Music Production. Och han spelar till och med lite fagott på det här albumet. Otroligt.

Jag tycker mycket om Johan Berthling. Fire! Fire! Orchestra, Angles (allihopa!), och många många fler har fått åtnjuta Johans spel! Jag vill framförallt rekommendera Threnody, At The Gates, ett album han spelar på med Martin Küchen och Steve Noble.

Jag tycker mycket om Kresten Osgood. Jag vill så gärna att du lyssnar på hans trioalbum ’Live in Gothenburg’ som släpptes på ILK Music 2016. Det är ett mycket fint album. Bara gör det.

Jag tycker mycket om Goran Kajfeš. Han är en melodimakare som alltid lyckas fånga mina innersta känslor. Det är otroligt. OM du mot förmodan inte lyssnat på Angles 8, 9, 10 eller Subtropic Arkestra så har du en hel del härlig musik framför dig, bara för att nämna några få.

Det råder inga tvivel om att Kajfeš är djupt och innerligt inblandad i Nacka Forums musikskapande. Lyssna 30 sekunder in i första spåret One, two, three o’clock så förstår du vad jag menar. Det är så Kajfeškt och jag tvingas först se efter om jag lagt i rätt skiva, för jag tänkte att det var hans Tropiques eller Subtropic Arkestra som spelade. Men så river någon melodin i bitar. Ojsan! Berthling och Osgood drar iväg åt höger och Kajfeš åt vänster. De samlar sig något men så kliver Kullhammar in i bilden. Jag vrider upp volymen till jävulskt höga nivåer för jag vet exakt vart detta tar vägen. Mycket riktigt. Kullhammar blandar fritt blås med coolt solo och allt är som det ska, men ett tu tre är vi tillbaka i en Kajfešk melodi igen. Jojo, de vet hur de ska tas med sina lyssnare.

Nacka Forum är ändå som bäst när farten ökar. När de i plastsäck störtar nedför Garmisch Partenkirchen utan hjälm blir jag glad. I OhSoGood är det precis så. Kom igen då, är det någon annan som vågar? Trodde väl inte det. Men lyssna sedan lite extra på Berthling, bara fokusera dina öron på basen. Jag vill gå i takt med honom, arm i arm till och med. Känna hur det känns att ha sådan kontroll.

Den luriga låten Tigray är praktexempel på överaskning. Först en elegant melodi med Kullhammar och Kajfeš som för tankarna till en gin och tonic i en fåtölj en fredagkväll. Men det var visst någon som ville dra med dig på dans! Okej, då – jag hänger med! Det blir drag och sväng. Men även den bästa festen måste någon gång ta slut. Det lugnar sig och det är snart måndag igen. Det är okej.

Nacka Forum gör det de ska, och gör det bra. Tack för festen!

Köp här!


  • Goran Kajfeš – trumpet, mellofon, crumar evi (analog synthesizer typ), percussion,
  • Jonas Kullhammar – sax(ar), fagott, percussion,
  • Johan Berthling – bas,
  • Kresten Osgood – trummor, vibrafon, orgel

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.