Harmonier, toner, ljud, röster. Vibrerande rörelser som tvinnas, kopplas, separeras, dyker upp och försvinner. Jag vet inte riktigt vad det är Vilhelm och Fredrik letar efter, eller om de funnit det, men på detta avskalade, nedtonade album är det helt uppenbart att de gett sig ut på en resa som kommer att tvinga lyssnaren att fokusera och att förenas i aktiv lyssning. Är det samma sak som att sam-söka? Jag vet inte.
Bassist Vilhelm Bromander är ett frijazznamn att lägga på minnet, om ni ännu icke gjort det. På soloalbumet Oh lord give me strange från 2016 kan en till exempel höra Bromander spela inte mindre än 10 variationer på tonarten D. På sin kontrabas. Det är en upplevelse jag unnar alla. Men Bromander finns även att lyssna på med gruppen The Ägg, Revoid Ensemble, Vilhelm Bromanders Initiativ och Brända Broar för att nämna några. Han spelar med Lisa Ullén, med Anna Lund, med Alberto Pinton och med mängder av andra jazziga och frijazziga storheter.
Gitarrist Fredrik Rasten använder stränginstrument på alla tänkbara sätt. Med stråke, fingrar, e-bow (en sån där liten batteridriven manick som sätter strängarna i rörelse som en stråke fast elektroniskt) och allt annat däremellan skapar han en gitarrvärld som ibland innefattar instrumentet själv, men även tillsammans med koreografi, som på albumet Six Moving Guitars (SOFA 573) vilket i sig är väl värt en lyssning.
Här möts så de bägge sträng-fantasterna och det första som slår mig när det första spåret startar är att det är som en avslappnad suck. Jag sjunker ner i min kontorsstol som annars är så stram och ergonomisk och medicinskt godkänd, och känner hur jag faller. Jag sluter ögonen. Efter inte ens 2 minuter är det över, men det känns som att jag blivit hypnotiserad. Vad är det som händer?
Härnäst följer en intim ljudmatta som bjuder mig att andas ut, snarare än in. Jag färdas till Martin Küchens Lieber Heiland, laß uns sterben, och tänker att detta fungerar på precis samma sätt. Om jag låter mig ledas så sjunker jag ner i kryptan likt den i Domkyrkan i Lund, och där kan jag stanna en stund. Om jag så höjer volymen något så tränger tonerna djupt in. Det är spännande! I den tredelade sviten Gentle Mountains avslutar så Bromander & Rasten albumet med ett samlat respiratoriskt system som brummar, andas, suckar, gungar och susar.
Detta är ett så otroligt koncentrerat album, och där jag efter att ha lyssnat på till exempel Keiji Haino, Merzbow och Balazs Pandi (Become the discovered, not the discoverer) kommer ut på andra sidan helt fysiskt färdig, men likväl glad, – så stiger jag här upp till ytan med en känsla av att vara ganska nöjd över att ha fått en stund som bara var min, med mig själv.
Vilhelm Bromander – kontrabas och röst
Fredrik Rasten – gitarr spelad med stråke, fingrar och e-bow. Röst.
Albumet finns att lyssna på samt att köpa på Differ Records (Bandcamp):