David Stackenäs – Här finns det fri

Jag gillar Sol Sol mycket. Dom representerar på många sätt ”min” musiksmak. Dom samlar det galna, vackra och svängiga. Här får nästan allt ta plats. Det är ofta oväntat, men här finns även det trygga. Melodierna och explosionerna,

Sol Sol är: David Stackenäs på gitarr, Elin Forkelid på saxofoner, Anna Lund på trummor och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det blir så tydligt från första ton på första spåret; Canada. Jag lutar mig tillbaks och sluter ögonen. Det här måste vara en komposition av Forkelid. Hon är ju melodiernas mästare och just den här är sorglig. Sorglig så att det värker ända längst inne i själen. Men så tar den en annan vändning när Stackenäs, Lund och Agnas lyfter melodin till en fritt svävande fågel. En fågel som skär genom kvällshimlens ljus på sin resa någonstans långt bort. Stackenäs låter intensiteten stiga och med Lund och Agnas som otroligt kompetenta medresenärer får så friheten regera. Så ansluter Forkelid! Ett klassiskt Forkelidsolo tar vid. Hon river och sliter men tappar inte kontrollen. Det är därtill otroligt kul att höra hur Stackenäs balanserar hennes intensitet. Mycket elegant! Så får vi andas en stund. Jösses vilken start på ett album! 9 minuter och runt 26 sekunder njutning. Vart tar detta vägen?

Gladjazz är en helt annan historia. En låt som jag tror verkligen passar Lunds stil och känsla med sitt stora lekfulla spel och täta energi. Men vad nu? Vi hinner inte ens till den första minuten innan det drar iväg. Oj! Melodin bryts ner till fragment och Sol Sol jobbar och jobbar och jobbar! Här gäller det att fokusera på de individuella delarna, men också på helheten. Lägg särskilt märke till Lund och Agnas. Dom har ett sätt att jobba tillsammans som en enhet. En fri enhet. Så lugnar det sig något. Bitarna ligger utspridda på golvet och vem ska städa upp? Det är oklart. Sol Sol drar på och fortsätter framåt framåt framåt! Men så plötsligt samlar dom säger, upprepar temat och så är det slut.

Blanksmörjefabrikören är en så vacker komposition. Den tycks för mig vara nära besläktad med Canada, men är nog skriven av Stackenäs. Det spelar mindre roll. Jag måste hela tiden vara på min vakt. På samma sätt som i varje låt är Lunds lekfullhet en central del av Sol Sol’s sound. Så får vi stifta en närmare bekantskap med Mauritz Agnas. Hans solo bärs fram av Lund och Stackenäs som försiktigt, försiktigt brummar i bakgrunden. Där är Forkelid igen. Det är vackert och skimrande. Här finns så mycket att upptäcka!

De tre första spåren har verkligen gjort ett starkt intryck på mig, men här finns mer! Bulgakov, en mystisk historia med långa, vackra kontrabasslingor. Halvvägs genom låten bygger Forkelid upp intensiteten och hittar helt nya vägar. Tesseract Flax, en livlig ovh svängig historia som passar alldeles utmärkt för en rask promenad! Jag testar det, jajjemänsan, det funkar precis som jag trodde. Den driver mig framåt, steg för steg för steg!

Skam går på torra land är ett vinterlandskap med knarrande snö och nästan ingen sol alls. Den kryper bara precis över horisonten innan den ändrar sig och kryper till kojs igen. Det är viktigt att lyssna på det som är där och det som inte är där. Agnas bas letar efter något. Har någon tappat en knapp? Nej det är inte det. Det är något annat. Det får vi aldrig veta. Frågan får inget svar och Sol Sol vandrar vidare i vintern.

Det är bara två låtar kvar. Tur att en kan börja om från början sen. Men först den funkiga, punkiga, jazziga, fräsiga What Year Is It. Det är så bra! Forkelid sträcker på sig och hela Sol Sol öser på. Det häftigaste händer där runt 2:28 ungefär. Darrande stannar allt upp och hänger i luften en tiondels sekund. Nej nej det kommer MER. Forkelid var inte färdig och lämnar sedan över till Stackenäs som färdas genom detta otroliga sväng. Han förvaltar möjligheten förtjänstfullt och låter tonerna flöda fritt, och de blir till slut till ett vattenfall. Men något är fel… något går snett och SEN kommer det. Det här kan sluta hur som helst. Forkelid och Stackenäs utmanar varandra, dom fri-fäktas men här finns bara vinnare. Dom böjer och töjer. Mystiken återvänder, men den är falsk. Den bygger upp energin en gång till! Med ett ångestskri är vi framme vid slutet. Temat återkommer och vi dansar bort i natten på lätta steg! Jag lyssnar igen och igen och igen på de sista 2 minuterna. Här ryms en hel värld!

Albumet avslutas med den mycket vackra The Ocean. Den avslutar det som Canada startade. Resan över vattnet. Jag lyssnar mycket uppmärksamt på Agnas. Det är så snyggt! Forkelid får avsluta och Sol Sol stannar upp och låter allt tystna. Det är färdigt.

Sol Sol har gjort ett så fint album. Det balanserar utmärkt mellan det fria och galna, och det vackra och oförstörda. Kvartetten är uppriktig och menar allvar med sin musik, men vägrar att låta den vara ifred utan böjer, vänder och vrider – med smakfull elegans och våldsam kraft.

Det släpps i början av 2022, men jag tror att en kan beställa/förhandsboka en kopia hos Elin Forkelid redan nu.

Tack för musiken!

*Det är viktigt att lyssna. Gör det lite mer. Till exempel på det här fina albumet.*

Jag har inte läst en enda recension av det här albumet. Eftersom jag var sen på bollen på grund av livet så förutsätter jag att det har skrivits en hel massa om Elins senaste alster. Jag räknar med det när jag lyssnar på musiken. Eftersom det är ett helt album med musik av Coltrane så är det livsfarligt att läsa vad andra tycker. Jag är livrädd för att bli för påverkad. Det har en hel del att göra med att jag verkligen gillar Elins stil och spel. Hon har en dubbelhet i sitt spelande som jag beundrar så mycket. Hon har en mjuk och melodisk ton å ena sidan, och ett totalt vansinnesblåsande å andra sidan. Närvaron och passionen skär som en vass kniv genom musiklandskapet, och hennes styrka ligger i att låta varje ton bära sig själv högre och vidare.

Jag räknar med att alla andra pratar om Coltrane först och Elin sen. Coltrane var si eller så mellan åren där och då….och Elin… Coltrane är för många…och Elin. Det vill inte jag. Det är 2020 och det här är ett album med Elin Forkelid och ett gäng otroliga musiker.

Jag lyssnar nästan ingenting på Coltrane. Jag hinner inte. Det är ett utmärkt sätt att närma sig detta album. Utan Coltrane, men med Elin Forkelid.

Elin har med sig ett rutinerat gäng. Vad sägs om David Stackenäs på gitarr, Vilhelm Bromander på bas, Mattias Ståhl på vibrafon och kalimba samt Jon Fält på trummor. Därtill inspelad i Atlantis Studio. Det är ju otroliga förutsättningar för att få till ett bra album.

Compassion är först ut, och vi gives genast ett soundtrack till livet. En jazzig moraklocka vandrar fram och låter både Bromander och övriga få sträcka på sig och hänga med i sin egen takt. Jag skulle vilja ta de första 45 sekunderna, spela om och om och om igen. Man får göra det, men då missar man det som kommer sedan. Elin sätter ner foten och dundrar fram. Framåt! Stackenäs och Ståhl gör henne sällskap. En meditativ matta fortsätter att gunga fram i förgrunden medan.

Lyssna noga vid strax innan tre och en halv minut. Det är DÅ Elins ton skiftar till det drömska och melodiska. Men något är fel. Klockans mekanik är inte helt som den ska. Jag undrar… Ska dom sparka omkull hela möbeln? Nej. Inte än. Vi är nog på väg mot en säker hamn. Men så hoppar Elin överbord och Å NEJ, kapten överbord! Jag håller fast i relingen och tänker att det kanske löser sig ändå. Fält och Stackenäs försöker bringa oordning. Kan någon vrida upp klockan igen? Tack för det. Vi fortsätter vår resa. Elin tar fart och nu drar det iväg. Mörka moln vid horisonten, hon letar, söker, försöker hitta ett sätt. Så är temat tillbaka och vi får andas ut.

Central Park West är spår två. En behaglig roddtur en vacker hösteftermiddag tar vid. Ostsmörgås och svart kaffe. Musik att ro till. Det är för övrigt så ruskigt elegant inspelat. Lyssna till Bromanders bas efter dryga minuten. Höj volymen. Tillåt dig själv att bara glida med i ekan nedströms. Det är långt till havet, den bleka höstsolen är trots allt ganska varm ännu. Vänta, vänta, vänta. Stegringen börjar vid runt fem och en halv minut och darrar sig uppåt och iväg. Allt kommer att bli bra till slut.

Elin byter till sopran för spår tre, Ogunde. Vi har hamnat mellan fyra väggar som inte är helt släta. De är vågformade. Det gungar. Det är tydligt att nu har Elin en idé som måste få komma ut. Hon blommar ut och låter soprasaxen sjunga! Först därefter kan gruppen samla sig. Bromander brummar i bakgrunden, Ståhl bygger på, Fälts yviga spel väver ihop bilden. Var är Stackenäs och Forkelid? Är dom där? Jag sitter på helspänn. Det här är så elegant. Det svävar och gungar. Och så kommer Stackenäs och Forkelid från ingenstans och blåser bort hela studion. Hurra! Ett rivningskontrakt kommer lastat! Det gäller att försöka hänga med för sen kommer resten av gängade åkande i en öppen järnvägsvagn med bara tre hjul! Det svänger än hit och än dit. Och så tar det slut.

I Dear Lord möter vi upp med Elins lyriska sida. Det är vackert. Ståhl spelar och jag tänker på en liten modell tillika speldosa av Hortlax Kyrka som min mormor och morfar hade för en massa år sedan. Den spelade dock julmusik. Stilla natt. Undrar vad som hände med den… Det är ett fint minne. Molnen hopar sig dock i fjärran och det är något som inte stämmer. Minnet faller samman. Det gnisslar och knakar. Men så kommer Elin tillbaks med en drömsk stämma och vi glider sakta mot slutet.

Ett knakande träd inleder spår fem, Resolution. Det är spöklikt. Vi befinner oss i ett ödehus, alldeles ensamma. Den välbekanta melodin låter vänta på sig och när den väl kommer är jag på helspänn. Men det blir bara en kort sväng. Sedan är jag tillbaks i det kusliga knakandet, visslandet och den darrande luften. Så byggs energin upp igen, väggarna böjs inåt och jag sätter mig på huk. Det här kan sluta precis hur som helst. Och det är nu det händer. Galenskapen släpps lös. Här finns ingen nåd. Det väller fram från alla håll. Elin bryter ner bräda för bräda, spikarna yr, plankorna blir till flis. Fälts trummande är yvigt och exstatiskt och till och med när vi får hämta andan håller han farten uppe, och Bromander hänger på. Det finns inte plats för avkoppling, bara lite andhämtning. Ståhl balanserar det kusliga med en vandrande slinga. Så kommer temat åter med en vibrerande Stackenäs. Det är slut.

Men det är tjugo minuter kvar. Näst sista spåret är den vackra After the rain i vilken vi återvänder till den jazziga moraklockan. Den vaggar mig till vila. Stackenäs låter mig färdas i mitt inre. Där kan vad som helst hända. Kalle och chokladfabriken möter en promenad jag gjorde i Jönköping för många år sedan. Jag sitter i en bil, jag kör åt sidan för att jag är så trött. Det här är väldigt vackert.

Sedan har vi slutligen kommit fram till Alabama. Jag vill inte kommentera just det här spåret. Jag tror att det är viktigare att lyssna. Det tänker jag göra. Jag tänker lyssna och jag tänker bli lite bättre på det. Gör det du också.

Elin har spelat in ett otroligt fint album, med ett gäng fantastiska musiker. Det är sju spår som var och en för sig förtjänar att höras igen och igen. Tack för musiken.

Köp skivan här: https://sailcabinrecords.com/

enfrijazz