Jag är säker på att Daniel visste det hela tiden. Att han hade en juvel inom sig som var tvungen att få komma ut.
Yes! Postrummet på Contemporary Records där Lester Koenig och Roy DuNann lyckades skapa ett rum där ett antal av världens allra bästa album spelats in! Det slår mig direkt när tonerna från Cinco De Mayo ljuder ut ur högtalarna på mitt kontor. Herregud. Janne och Daniel har gjort det! Här är testet du bör lägga på minnet: vrid upp volymen lite i taget, men fortsätta öka. När det är rejält högt så lutar du dig tillbaka och sluter ögonen. Är du där? Står du framför musikerna? Låter basen som en bas och inte bara som något som skulle kunna vara en bas? Okej – bra. Lägg märke till hur högt du spelat. Byt skiva. Till nästan vilken som helst. Höj till samma volym. Lever du? Vad Daniel Bingert och Janne Hansson (Atlantis) skapat här är otroligt fint.
Men låt oss ta ett litet steg tillbaks. Jag tänker inte kommentera Bingerts liner notes. De kräver att du köper albumet och läser själv. Men om du känner till Stephan Pastis serie Pearls Before Swine och krokodilerna så kommer du ganska nära, fast ändå inte. Det är otroligt på alla sätt.
Daniel Bingert. Han är en mystisk figur för mig och jag gillar det. Han är en person jag skulle vilja träffa och röka cigarr med. Jag vet inte varför. Vad skulle vi prata om? Kanske om när han samlade ihop Per ”Texas” Johansson, Karl Olandersson, Jonas Kullhammar, Charlie Malmberg, Moussa Fadera och Torbjörn Zetterberg och sa: jag tänker att ni ska spela in ett album jag skrivit. Jag har bokat studio och om ni kunde tänka er att komma dit imorgon klockan 08.00 så kör vi? Och så kom dagen efter och alla kom och sedan blev det ett album. Eller kanske skulle vi prata om något helt annat. Hur ska jag veta det?
Nu har han faktiskt samlat ihop dessa musiker och faktiskt spelat in ett album. Och det är fint. Bingert har dessutom skrivit ihop fina små historier om varje låt. Om du vill veta vad, köp albumet. Jag tycker det är fint med små historier om låtar. Jag skriver några egna här nedanför.
Cinco De Mayo är först ut. Den kräver hög volym. Det ångar och osar sen lördagkväll i oktober. Jag vandrar omkring i Barcelona. Jag rör mig i lagens utkanter men på ett nobelt uppdrag. Jag röker cigaretter utan filter och spottar en och annan tobaksflaga. Det är fortfarande 2019 och jag klarar att bära både hatt och rock utan att se korkad ut. Ingen vet det, men nationens öde vilar i mina händer.
Sven-Eric Snyltaren. Vandringen i historiska fotspår fortsätter. En kompanjon till Cinco De Mayo, med mycket elegant solospel. Vi är i 2020, men jag har svårt att veta riktigt vart vi är på väg. Jag tänker att det kanske är i Tel-Aviv. Så är det. En vacker stad. Snyggt Bingert! Nu är jag alltså i Jaffa – eller Yafo; gamla stan i Tel-Aviv. Jag har precis druckit kaffe på loppmarknaden, och tänker mig en stilla kvällspromenad. Jag har glömt min telefon på hotellet men känner mig inte rädd att gå vilse. Det löser sig. Det här är musik för promenader utan telefon som hjälp. Det här musik för den som vågar gå själv.
Berit In Space spelas på torget av en samling musiker som bara vill spela. Spela för livet eller pengar eller kaffe eller vad som helst. Jag befinner mig hemma utanför Luleå. Jag sitter vid älven. Solen går inte ner, för den gör ju aldrig det på sommaren. Den sista stenen är kastad. Är det nu jag flyttar hem? Att flytta hem eller att längta hem. Det kan man inte veta. Är det en flykt eller en strategi? Berit, vet du det? Fåglarna verkar veta i alla fall.
Det är tur att Berit inte får avsluta albumet, utan den dansante Sweet Jesus, ty det hade känts för vemodigt annars. Jag tänker att det är den gullige Jesus, alltså Jesus som i Jesus Kristus. Det känns roligt att tänka sig att han dansar, i kaftan, till svängiga jazziga toner. Sedan glider han över till baren och beställer en vodka tonic. Eller bara ett glas rött. Fast kristi blod, nja jag vet inte om det känns rimligt. Hur som helst, han får sin dryck, nickar åt en bekant längre bort i lokalen, skakar hand med en annan. Sedan glider han iväg i natten. Sweet Jesus.
Det här är albumet jag kommer att ha spelandes när jag behöver ha musik som låter som jazz och som är jazz. Jag tror att vi alla behöver jazz just nu. Det är 2020. Det är februari. Det är Daniel Bingert. Det är en fri jazz.
- Per ”Texas” Johansson, tenorsax
- Jonas Kullhammar, altsax
- Karl Olandersson, trumpet
- Charlie Malmberg, piano
- Moussa Fadera, trummor
- Torbjörn Zetterberg, kontrabas
Den här fina skivan kommer till oss Moserobie Prenumeranter först, och därefter till butik. Men ej till Spotify.