Det var inte för att det är en pianotrio (mestadels) som jag missade albumet. Nä, det var nog helt enkelt för att jag försvann allt mer från ”nätet” under våren, och till slut nästan helt och hållet. Därtill är Svante Söderqvist på kontrabas och cello ett nytt namn för mig. Det är i sig konstigt, men jag har inte någon fiffig förklaring. Adam Forkelid på piano är ett välbekant namn förstås. Jag ska föresten hålla noga koll på herr Forkelid. Jag tror och hoppas att vi kommer får höra mycket mer av honom framöver… Jag önskar få höra ett soloalbum. Slutligen Calle Rasmusson på trummor och andra slagverk. Calle är också en ny bekantskap för mig. Därtill får vi höra två gäster på ett par spår; violinist Adam Bałdych och på sång Maria Winther. Spännande inslag och mer om det snart!
Först ut är Ny Ankomst. Ett kittlande intro med Svante och Calle. Så ansluter Adam. En sorgsen melodi. Jag finner mig tittandes ut genom stora panoramafönster. En å rinner precis utanför fönstret. Det regnar. Intensiteten stegras något, men det är alltjämnt vemodigt. Svante tar över och låter stråken sjunga. Det är på något sätt en annan känsla plötsligt. Den är mindre ledsen och lite mer lättsam sommarkväll. Jo, jag sitter och tittar ut över havet. Har jag en cigarr? Jo, det har jag. Har jag en dry martini? Nej. Svantes nynnande över kontrabasen lyfter stycket. Så är det Forkelids tur. Ett solo som plötsligt får mig att inse att jag är i Miami. Det är hösten 2013 och jag har betalat alldeles för mycket för skotsk whisky av tveksam kvalitet. Nåja. Jag har i alla fall knäppt upp skjortan lite extra och jag sluter ögonen. Det svänger! Det har blivit dags att avrunda. Kvällen har blivit natt som blivit morgon.
Näst på tur är Gyumri som även råkar vara en stad i Armenien. Jag vet för jag googlade. Måste man googla allt man inte känner till? Är det att vara nyfiken eller bara otålig? Jag vet inte. Spelar det någon roll? Hur som helst, här får vi stifta bekantskap med Adam Bałdych. Det skänker en extra dimension åt trions vandring i ett dimhöljt landskap. Musiken smyger fram. Forkelid ges utrymme att sväva. Det är vackert och Rasmusson följer honom tätt tätt intill. Intensiteten stegras, Forkelid flyger fram. Så kommer Bałdych och här finns en spetsighet som jag gillar. Jag njuter av att det får sticka iväg lite.
Spår tre är det underbara Love Song. Det hör från första tonen. Ett kort intro och sedan sjunger och spelar Svante en så vacker melodi. Den är varm och jag blir glad. Sedan får vi höra Svante med stråke, och det känns som att något är på gång. Jo. Forkelids solo. Det är otroligt elegant! Han flyger fram på ett så självklart och nästan hemtrevligt sätt. Han känns så trygg! Jag tänker att han nog blundar och bara låter allt flöda ut genom fingrarna och ner i pianot och så ut, ut, ut i världen! Cirkeln sluts och vi är tillbaks i melodin igen. En riktig jazzpärla är slut!
I The Hill bjuds vi på en österländsk vibe, vi sitter på kuddar och låter oss färdas till en annan tid, en annan plats, och i Vandringen porlar tonerna fram likt en ivrig bäck.
Det sjätte spåret, Jackpot svänger! Bałdych är tillbaks och vi bjuds på ett stycke finfin dansant musik där till och med jag, en helt oduglig dansare, vill bjuda upp! Jag finner mig dock, och nöjer mig med att mystiskt höja mitt glas och gratulera till att jag nästan, men bara nästan, klev upp på dansgolvet.
Åhej! Bofara jazz. En fräsig fräsare! Klassiska toner och swingening moood! Men så tar det stopp och plötsligt kommer folkliga toner genom högtalarna. Vänta nu lite? Och så iväg igen. Kul! I Tännforsen är vemodet totalt och jag är tillbaks vid fönstren, stirrandes ut. Det gör dock ingenting. Det här är musik att sitta vid fönster till. Efter en tid så hörs Marias röst. Det bygger på den mystiska och fundersamma tonen. Ett djupt och innerligt solo av Forkelid följer därefter. Jag stannar upp och lyssnar vidare, tittandes genom de imaginära fönstren. Tack.
I det näst sista spåret Bluesen faller vi blytungt vidare nedåt. Tunga steg. Inte rakt igenom, här finns några glimtar av hopp – men i stort är eländet över mig. Hur ska detta sluta. Jag behöver lite fart! Jodå, avslutningen av detta album är Stevie Wonders låt He’s misstra know-it-all som här presenteras i en mycket svängig version. Swingening hade Mr Kullhammar sagt, och så är det. Det byggs upp bit för bit och sedan släpper trion loss allt de har. Lyssna noga efter 4 minuter. Det är så snyggt! Okej nu kan det få bli nyårsafton – jag är redo!
Det här är ett otroligt bra album! Jag önskar att jag hade hört det tidigare, men ibland blir det inte som man tänkt sig. Gudarna ska veta att så har vi nog alla upplevt 2020. Mången misstra know-it-all hade fel.
Hörrni Gott Nytt År – och köp den här skivan! Den finns bland annat på Svantes hemsida och han länkar vidare till allehanda affärer där den säljs. Strunta i streaming, köpt på riktigt!
Svante Söderqvist – bas/cello/sång
Adam Forkelid – piano
Calle Rasmusson – trummor och slagverk
Adam Bałdych – violin (spår 2 och 6)
Maria Winther – sång (spår 8)