Kategorier
Recensioner

Elin Forkelid – Plays For Trane (Sail Cabin Records, 2020)

Det är viktigt att lyssna. Gör det lite mer. Till exempel på det här fina albumet.

Jag har inte läst en enda recension av det här albumet. Eftersom jag var sen på bollen på grund av livet så förutsätter jag att det har skrivits en hel massa om Elins senaste alster. Jag räknar med det när jag lyssnar på musiken. Eftersom det är ett helt album med musik av Coltrane så är det livsfarligt att läsa vad andra tycker. Jag är livrädd för att bli för påverkad. Det har en hel del att göra med att jag verkligen gillar Elins stil och spel. Hon har en dubbelhet i sitt spelande som jag beundrar så mycket. Hon har en mjuk och melodisk ton å ena sidan, och ett totalt vansinnesblåsande å andra sidan. Närvaron och passionen skär som en vass kniv genom musiklandskapet, och hennes styrka ligger i att låta varje ton bära sig själv högre och vidare.

Jag räknar med att alla andra pratar om Coltrane först och Elin sen. Coltrane var si eller så mellan åren där och då….och Elin… Coltrane är för många…och Elin. Det vill inte jag. Det är 2020 och det här är ett album med Elin Forkelid och ett gäng otroliga musiker.

Jag lyssnar nästan ingenting på Coltrane. Jag hinner inte. Det är ett utmärkt sätt att närma sig detta album. Utan Coltrane, men med Elin Forkelid.

Elin har med sig ett rutinerat gäng. Vad sägs om David Stackenäs på gitarr, Vilhelm Bromander på bas, Mattias Ståhl på vibrafon och kalimba samt Jon Fält på trummor. Därtill inspelad i Atlantis Studio. Det är ju otroliga förutsättningar för att få till ett bra album.

Compassion är först ut, och vi gives genast ett soundtrack till livet. En jazzig moraklocka vandrar fram och låter både Bromander och övriga få sträcka på sig och hänga med i sin egen takt. Jag skulle vilja ta de första 45 sekunderna, spela om och om och om igen. Man får göra det, men då missar man det som kommer sedan. Elin sätter ner foten och dundrar fram. Framåt! Stackenäs och Ståhl gör henne sällskap. En meditativ matta fortsätter att gunga fram i förgrunden medan.

Lyssna noga vid strax innan tre och en halv minut. Det är DÅ Elins ton skiftar till det drömska och melodiska. Men något är fel. Klockans mekanik är inte helt som den ska. Jag undrar… Ska dom sparka omkull hela möbeln? Nej. Inte än. Vi är nog på väg mot en säker hamn. Men så hoppar Elin överbord och Å NEJ, kapten överbord! Jag håller fast i relingen och tänker att det kanske löser sig ändå. Fält och Stackenäs försöker bringa oordning. Kan någon vrida upp klockan igen? Tack för det. Vi fortsätter vår resa. Elin tar fart och nu drar det iväg. Mörka moln vid horisonten, hon letar, söker, försöker hitta ett sätt. Så är temat tillbaka och vi får andas ut.

Central Park West är spår två. En behaglig roddtur en vacker hösteftermiddag tar vid. Ostsmörgås och svart kaffe. Musik att ro till. Det är för övrigt så ruskigt elegant inspelat. Lyssna till Bromanders bas efter dryga minuten. Höj volymen. Tillåt dig själv att bara glida med i ekan nedströms. Det är långt till havet, den bleka höstsolen är trots allt ganska varm ännu. Vänta, vänta, vänta. Stegringen börjar vid runt fem och en halv minut och darrar sig uppåt och iväg. Allt kommer att bli bra till slut.

Elin byter till sopran för spår tre, Ogunde. Vi har hamnat mellan fyra väggar som inte är helt släta. De är vågformade. Det gungar. Det är tydligt att nu har Elin en idé som måste få komma ut. Hon blommar ut och låter soprasaxen sjunga! Först därefter kan gruppen samla sig. Bromander brummar i bakgrunden, Ståhl bygger på, Fälts yviga spel väver ihop bilden. Var är Stackenäs och Forkelid? Är dom där? Jag sitter på helspänn. Det här är så elegant. Det svävar och gungar. Och så kommer Stackenäs och Forkelid från ingenstans och blåser bort hela studion. Hurra! Ett rivningskontrakt kommer lastat! Det gäller att försöka hänga med för sen kommer resten av gängade åkande i en öppen järnvägsvagn med bara tre hjul! Det svänger än hit och än dit. Och så tar det slut.

I Dear Lord möter vi upp med Elins lyriska sida. Det är vackert. Ståhl spelar och jag tänker på en liten modell tillika speldosa av Hortlax Kyrka som min mormor och morfar hade för en massa år sedan. Den spelade dock julmusik. Stilla natt. Undrar vad som hände med den… Det är ett fint minne. Molnen hopar sig dock i fjärran och det är något som inte stämmer. Minnet faller samman. Det gnisslar och knakar. Men så kommer Elin tillbaks med en drömsk stämma och vi glider sakta mot slutet.

Ett knakande träd inleder spår fem, Resolution. Det är spöklikt. Vi befinner oss i ett ödehus, alldeles ensamma. Den välbekanta melodin låter vänta på sig och när den väl kommer är jag på helspänn. Men det blir bara en kort sväng. Sedan är jag tillbaks i det kusliga knakandet, visslandet och den darrande luften. Så byggs energin upp igen, väggarna böjs inåt och jag sätter mig på huk. Det här kan sluta precis hur som helst. Och det är nu det händer. Galenskapen släpps lös. Här finns ingen nåd. Det väller fram från alla håll. Elin bryter ner bräda för bräda, spikarna yr, plankorna blir till flis. Fälts trummande är yvigt och exstatiskt och till och med när vi får hämta andan håller han farten uppe, och Bromander hänger på. Det finns inte plats för avkoppling, bara lite andhämtning. Ståhl balanserar det kusliga med en vandrande slinga. Så kommer temat åter med en vibrerande Stackenäs. Det är slut.

Men det är tjugo minuter kvar. Näst sista spåret är den vackra After the rain i vilken vi återvänder till den jazziga moraklockan. Den vaggar mig till vila. Stackenäs låter mig färdas i mitt inre. Där kan vad som helst hända. Kalle och chokladfabriken möter en promenad jag gjorde i Jönköping för många år sedan. Jag sitter i en bil, jag kör åt sidan för att jag är så trött. Det här är väldigt vackert.

Sedan har vi slutligen kommit fram till Alabama. Jag vill inte kommentera just det här spåret. Jag tror att det är viktigare att lyssna. Det tänker jag göra. Jag tänker lyssna och jag tänker bli lite bättre på det. Gör det du också.

Elin har spelat in ett otroligt fint album, med ett gäng fantastiska musiker. Det är sju spår som var och en för sig förtjänar att höras igen och igen. Tack för musiken.

Köp skivan här: https://sailcabinrecords.com/

Kategorier
Recensioner

Anna Högberg Attack – Lena (Omlott, 2020)

ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK! Den enda gången Anna Högberg Attack backar är när de tar sats.

Livet kräver av dig bara den kraft du har. Bara en bedrift: att inte fly. Så skrev Hammarskjöld. Anna Högberg Attack har samlat ihop all den kraft som går att uppbringa i en frijazzgrupp. Och därefter ställt sig upp, sträckt på ryggarna och stått kvar. I ett album. Och i ett till. I denna vår värld.

Uppföljaren till ett av 2016 års allra bästa album är äntligen släppt. Jag tror att vi är många som väntat och längtat. Vi har velat höra mer. Jag har tänkt att Anna Högberg Attack är så otroligt viktiga. Viktiga för mig personligen eftersom en andlig höstrensning medelst musik behövs i mitt liv, inte bara på hösten utan året runt. Jag kräver det. Jag springer, cyklar och lyssnar på ösig ösjazz. Allt för att PROPPA igen tomrummet, hålet, avgrunden. Det finns inget annat sätt. Och Anna Högberg Attack är en jävulskt giftig och effektiv kombination i detta sammanhang.

Nå. På denna uppföljare ser vi ett nytt namn; trumpetaren Niklas Barnö, och ett namn färre; Malin Wättring. Anna Högberg Attack handlar om att leverera den samlade kraften. Jag saknar Malin och välkomnar Niklas. I övrigt är uppställningen densamma. Anna Högberg på altsax, Elin Forkelid på tenorsax; som du förresten kan och bör lyssna på i gruppen Sol Sol bland annat, Lisa Ullén vars solopianoverk är obligatorisk lyssning, Elsa Bergman på kontrabas – ta och köp Elsas eget omdöme, det är ett otroligt fint album. Vidare Anna HurrakelLund på trummor och som nämnt Niklas Barnö på trumpet. Barnö hörs i trion Snus, men även med Anders Ahlén Unit för att nämna ett par.

På drygt 40 minuter levereras ett av årets absolut bästa album så här långt. Nu är det sagt. På första spåret Pappa kom hem sätts standarden direkt. Ett ångestfyllt skrik, ett mantra, en släppt handske. Nu får det vara nog! Och därefter åker vi iväg. Herrejösses. Om den släppts som singel hade det räckt för att göra mig svag en god tid framöver. Det gäller alltså att hitta den magiska balansen mellan jordens största grävmaskin som river river river, och en liten tröst. Inte en kram, men en torkad tår…med sandpapper. I Det är inte för sent bjuds vi på ett elegant intro signerat Lund. Hon har en stil som är yvig och full av lust att spela och att kasta sig i alla riktningar. Därefter glider vi ut i ett mystiskt landskap medelst Ullén och Barnö. Jag spänner öronen. Här gäller det att vara redo. Det vibrerar försiktigt. Men ingen galenskap än så länge. Det är inte vemodigt, det är misstänksamt. Anna Högberg Attack möter varandra, de är artiga – men jag är beredd. Ett stilla slut. Dansa Margit, javisst – det är dansant och svängigt, men jag anar ett svärd som dras i smyg. Forkelid tar ton och som alltid känns det som att hon är i trans och bara spelar spelar spelar som om det inte finns någon morgondag. Här finns bara HÄR och NU. Hon river ett stort hål i molntäcket. Det är magiskt. Så får resten av gruppen hänga med och ljusslingorna blinkar i alla färger. Den artiga takten bär varje musiker upp och iväg. Rött, gult, blått, svart! Allt har ett slut.

I Tjuv är gruppen separerad likt pusselbitar i oordning. Upp och ner. Hur ska vi passa ihop? Lyssna noga på vad som händer. Det är otroligt elegant. Enheter sätts ihop och delas upp. Men energin är totalt sammankopplad. Här finns det bästa jag vet med denna sortens musik. Det som är helt frisläppt men mentalt ihopklistrat. Inget fungerar utan det andra, men varje enhet kräver att få vara sin egen. Kraften hos Anna Högberg Attack! Högberg seglar iväg och nu är demonerna här. Hon borrar, gräver, tvingar. När gruppen hänger på är ritualen fullbordad och det återstår bara att ge upp.

Två spår kvar. I det knappt 6 minuter långa spåret Pärlemor är vi åter i mystiskt land. Vågorna och bruset är hörbart, men det spelar ingen roll. Jag ligger stilla och låter mig föras bort. Det tar nästan två minuter innan jag sakta väcks upp ur min dvala, ur överkörningen från Tjuv. Jag koncentrerar mig noga. En komplex galenskap av Ullén tvingar mig att resignera. Gruppen bär mig så framåt. Vi verkar vara framme i hemmahamnen igen. Det sista spåret Äntligen är sannerligen inte ett äntligen för att signalera att albumet snart är slut. Barnö, Bergman och Lund bygger upp och släpper loss våg efter våg av intensiv energi. Det är kanske ett Äntligen som vill att jag ska känna: Äntligen är vi tillsammans här. Så måste det vara. Det mullrar, åskar och sprakar. En kort vila i mitten, och så samlas Anna Högberg Attack för att knyta ihop säcken.

Ett helt otroligt album är här. Jag anar att fler kommer att skriva och verkligen höja det till skyarna. Och så ska det vara. Musik att fylla tomrum med. Tack!

Anna Högberg – altsax
Elin Forkelid – tenorsax
Niklas Barnö – trumpet
Lisa Ullén – piano
Elsa Bergman – kontrabas
Anna Lund – trummor

Kategorier
Recensioner

Peter Brötzmann Trio – Philosophy of Sound (Toshinori Kondo Recordings, 2020)

Hej håå, hej håå, dom spelar som fåå!

Det här är ny inspelning från April 2017, som äntligen kommer till våra öron. Vad gäller denna trio finns ju en hel del att säga men sammanfattningsvis är det kanske enklast att bara uppmana eder alla att hålla fast i något stadigt och lyssna.

Kära läsare. Vi bjuds på drygt 55 minuter av den maffigaste frijazziga trio-manglingen jag hört på länge. Nilssen-Love vevar igång framträdandet och Brötzmanns köttiga ton hänger med. Vi får först några minuter av veritabel överkörning innan Kondo bryter av. Det är effektfullt med elektrisk trumpet. Brötzmann kommer åter och låter presentera ett lyriskt avsnitt som bärs fram av Nilssen-Love. Intesiteten stegras och de bägge giganterna lyfter varandra uppåt uppåt. Finns det något glastak? Det gör det inte. Kondo bidrar med oändlig rymd, mystik och vibrationer. Brötzmann byter till tarogato som stämmer fint överens med Kondo som ibland tycks sväva iväg långt bortom planeten jorden. Brötzmann lockar och kallar. Så återvänder Nilssen-Love men de förenas inte utan vandrar var för sig. Som vanligt har Nilssen-Love en eldande effekt och vevar igång en till våg av intensitet. Men det går aldrig överstyr…än. Det fortsätter och fortsätter. Det skiftar i färg och form. Det drar iväg och kommer åter. Det är lyriskt och galet. Det är ruffsigt och ostädat. Det är hemligt och spännande.

Det här är ett otroligt album och när det är över så är jag helt slut. Ända tills nästa dag då jag tänker att jag är redo för en lyssning till. Det är jag. Som trio beträffat är detta ett magnifikt album. Och i alla andra avseenden också.

Jag tänker påstå att detta album kommer att finnas på de flesta frijazziga topp-10 listorna i December. Minns vart ni läste det först!


Köp här – om den finns kvar.


Paal Nilssen-Love – Trummor
Peter Brötzmann – Saxofon, Tarogato
Toshinori Kondo – Trumpet (elektrisk)

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.