Kategorier
Recensioner

Sol Sol – What Year Is It?

Jag gillar Sol Sol mycket. Dom representerar på många sätt ”min” musiksmak. Dom samlar det galna, vackra och svängiga. Här får nästan allt ta plats. Det är ofta oväntat, men här finns även det trygga. Melodierna och explosionerna,

Sol Sol är: David Stackenäs på gitarr, Elin Forkelid på saxofoner, Anna Lund på trummor och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det blir så tydligt från första ton på första spåret; Canada. Jag lutar mig tillbaks och sluter ögonen. Det här måste vara en komposition av Forkelid. Hon är ju melodiernas mästare och just den här är sorglig. Sorglig så att det värker ända längst inne i själen. Men så tar den en annan vändning när Stackenäs, Lund och Agnas lyfter melodin till en fritt svävande fågel. En fågel som skär genom kvällshimlens ljus på sin resa någonstans långt bort. Stackenäs låter intensiteten stiga och med Lund och Agnas som otroligt kompetenta medresenärer får så friheten regera. Så ansluter Forkelid! Ett klassiskt Forkelidsolo tar vid. Hon river och sliter men tappar inte kontrollen. Det är därtill otroligt kul att höra hur Stackenäs balanserar hennes intensitet. Mycket elegant! Så får vi andas en stund. Jösses vilken start på ett album! 9 minuter och runt 26 sekunder njutning. Vart tar detta vägen?

Gladjazz är en helt annan historia. En låt som jag tror verkligen passar Lunds stil och känsla med sitt stora lekfulla spel och täta energi. Men vad nu? Vi hinner inte ens till den första minuten innan det drar iväg. Oj! Melodin bryts ner till fragment och Sol Sol jobbar och jobbar och jobbar! Här gäller det att fokusera på de individuella delarna, men också på helheten. Lägg särskilt märke till Lund och Agnas. Dom har ett sätt att jobba tillsammans som en enhet. En fri enhet. Så lugnar det sig något. Bitarna ligger utspridda på golvet och vem ska städa upp? Det är oklart. Sol Sol drar på och fortsätter framåt framåt framåt! Men så plötsligt samlar dom säger, upprepar temat och så är det slut.

Blanksmörjefabrikören är en så vacker komposition. Den tycks för mig vara nära besläktad med Canada, men är nog skriven av Stackenäs. Det spelar mindre roll. Jag måste hela tiden vara på min vakt. På samma sätt som i varje låt är Lunds lekfullhet en central del av Sol Sol’s sound. Så får vi stifta en närmare bekantskap med Mauritz Agnas. Hans solo bärs fram av Lund och Stackenäs som försiktigt, försiktigt brummar i bakgrunden. Där är Forkelid igen. Det är vackert och skimrande. Här finns så mycket att upptäcka!

De tre första spåren har verkligen gjort ett starkt intryck på mig, men här finns mer! Bulgakov, en mystisk historia med långa, vackra kontrabasslingor. Halvvägs genom låten bygger Forkelid upp intensiteten och hittar helt nya vägar. Tesseract Flax, en livlig ovh svängig historia som passar alldeles utmärkt för en rask promenad! Jag testar det, jajjemänsan, det funkar precis som jag trodde. Den driver mig framåt, steg för steg för steg!

Skam går på torra land är ett vinterlandskap med knarrande snö och nästan ingen sol alls. Den kryper bara precis över horisonten innan den ändrar sig och kryper till kojs igen. Det är viktigt att lyssna på det som är där och det som inte är där. Agnas bas letar efter något. Har någon tappat en knapp? Nej det är inte det. Det är något annat. Det får vi aldrig veta. Frågan får inget svar och Sol Sol vandrar vidare i vintern.

Det är bara två låtar kvar. Tur att en kan börja om från början sen. Men först den funkiga, punkiga, jazziga, fräsiga What Year Is It. Det är så bra! Forkelid sträcker på sig och hela Sol Sol öser på. Det häftigaste händer där runt 2:28 ungefär. Darrande stannar allt upp och hänger i luften en tiondels sekund. Nej nej det kommer MER. Forkelid var inte färdig och lämnar sedan över till Stackenäs som färdas genom detta otroliga sväng. Han förvaltar möjligheten förtjänstfullt och låter tonerna flöda fritt, och de blir till slut till ett vattenfall. Men något är fel… något går snett och SEN kommer det. Det här kan sluta hur som helst. Forkelid och Stackenäs utmanar varandra, dom fri-fäktas men här finns bara vinnare. Dom böjer och töjer. Mystiken återvänder, men den är falsk. Den bygger upp energin en gång till! Med ett ångestskri är vi framme vid slutet. Temat återkommer och vi dansar bort i natten på lätta steg! Jag lyssnar igen och igen och igen på de sista 2 minuterna. Här ryms en hel värld!

Albumet avslutas med den mycket vackra The Ocean. Den avslutar det som Canada startade. Resan över vattnet. Jag lyssnar mycket uppmärksamt på Agnas. Det är så snyggt! Forkelid får avsluta och Sol Sol stannar upp och låter allt tystna. Det är färdigt.

Sol Sol har gjort ett så fint album. Det balanserar utmärkt mellan det fria och galna, och det vackra och oförstörda. Kvartetten är uppriktig och menar allvar med sin musik, men vägrar att låta den vara ifred utan böjer, vänder och vrider – med smakfull elegans och våldsam kraft.

Det släpps i början av 2022, men jag tror att en kan beställa/förhandsboka en kopia hos Elin Forkelid redan nu.

Tack för musiken!

Kategorier
Recensioner

Anna Högberg Attack – Lena (Omlott, 2020)

ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK! Den enda gången Anna Högberg Attack backar är när de tar sats.

Livet kräver av dig bara den kraft du har. Bara en bedrift: att inte fly. Så skrev Hammarskjöld. Anna Högberg Attack har samlat ihop all den kraft som går att uppbringa i en frijazzgrupp. Och därefter ställt sig upp, sträckt på ryggarna och stått kvar. I ett album. Och i ett till. I denna vår värld.

Uppföljaren till ett av 2016 års allra bästa album är äntligen släppt. Jag tror att vi är många som väntat och längtat. Vi har velat höra mer. Jag har tänkt att Anna Högberg Attack är så otroligt viktiga. Viktiga för mig personligen eftersom en andlig höstrensning medelst musik behövs i mitt liv, inte bara på hösten utan året runt. Jag kräver det. Jag springer, cyklar och lyssnar på ösig ösjazz. Allt för att PROPPA igen tomrummet, hålet, avgrunden. Det finns inget annat sätt. Och Anna Högberg Attack är en jävulskt giftig och effektiv kombination i detta sammanhang.

Nå. På denna uppföljare ser vi ett nytt namn; trumpetaren Niklas Barnö, och ett namn färre; Malin Wättring. Anna Högberg Attack handlar om att leverera den samlade kraften. Jag saknar Malin och välkomnar Niklas. I övrigt är uppställningen densamma. Anna Högberg på altsax, Elin Forkelid på tenorsax; som du förresten kan och bör lyssna på i gruppen Sol Sol bland annat, Lisa Ullén vars solopianoverk är obligatorisk lyssning, Elsa Bergman på kontrabas – ta och köp Elsas eget omdöme, det är ett otroligt fint album. Vidare Anna HurrakelLund på trummor och som nämnt Niklas Barnö på trumpet. Barnö hörs i trion Snus, men även med Anders Ahlén Unit för att nämna ett par.

På drygt 40 minuter levereras ett av årets absolut bästa album så här långt. Nu är det sagt. På första spåret Pappa kom hem sätts standarden direkt. Ett ångestfyllt skrik, ett mantra, en släppt handske. Nu får det vara nog! Och därefter åker vi iväg. Herrejösses. Om den släppts som singel hade det räckt för att göra mig svag en god tid framöver. Det gäller alltså att hitta den magiska balansen mellan jordens största grävmaskin som river river river, och en liten tröst. Inte en kram, men en torkad tår…med sandpapper. I Det är inte för sent bjuds vi på ett elegant intro signerat Lund. Hon har en stil som är yvig och full av lust att spela och att kasta sig i alla riktningar. Därefter glider vi ut i ett mystiskt landskap medelst Ullén och Barnö. Jag spänner öronen. Här gäller det att vara redo. Det vibrerar försiktigt. Men ingen galenskap än så länge. Det är inte vemodigt, det är misstänksamt. Anna Högberg Attack möter varandra, de är artiga – men jag är beredd. Ett stilla slut. Dansa Margit, javisst – det är dansant och svängigt, men jag anar ett svärd som dras i smyg. Forkelid tar ton och som alltid känns det som att hon är i trans och bara spelar spelar spelar som om det inte finns någon morgondag. Här finns bara HÄR och NU. Hon river ett stort hål i molntäcket. Det är magiskt. Så får resten av gruppen hänga med och ljusslingorna blinkar i alla färger. Den artiga takten bär varje musiker upp och iväg. Rött, gult, blått, svart! Allt har ett slut.

I Tjuv är gruppen separerad likt pusselbitar i oordning. Upp och ner. Hur ska vi passa ihop? Lyssna noga på vad som händer. Det är otroligt elegant. Enheter sätts ihop och delas upp. Men energin är totalt sammankopplad. Här finns det bästa jag vet med denna sortens musik. Det som är helt frisläppt men mentalt ihopklistrat. Inget fungerar utan det andra, men varje enhet kräver att få vara sin egen. Kraften hos Anna Högberg Attack! Högberg seglar iväg och nu är demonerna här. Hon borrar, gräver, tvingar. När gruppen hänger på är ritualen fullbordad och det återstår bara att ge upp.

Två spår kvar. I det knappt 6 minuter långa spåret Pärlemor är vi åter i mystiskt land. Vågorna och bruset är hörbart, men det spelar ingen roll. Jag ligger stilla och låter mig föras bort. Det tar nästan två minuter innan jag sakta väcks upp ur min dvala, ur överkörningen från Tjuv. Jag koncentrerar mig noga. En komplex galenskap av Ullén tvingar mig att resignera. Gruppen bär mig så framåt. Vi verkar vara framme i hemmahamnen igen. Det sista spåret Äntligen är sannerligen inte ett äntligen för att signalera att albumet snart är slut. Barnö, Bergman och Lund bygger upp och släpper loss våg efter våg av intensiv energi. Det är kanske ett Äntligen som vill att jag ska känna: Äntligen är vi tillsammans här. Så måste det vara. Det mullrar, åskar och sprakar. En kort vila i mitten, och så samlas Anna Högberg Attack för att knyta ihop säcken.

Ett helt otroligt album är här. Jag anar att fler kommer att skriva och verkligen höja det till skyarna. Och så ska det vara. Musik att fylla tomrum med. Tack!

Anna Högberg – altsax
Elin Forkelid – tenorsax
Niklas Barnö – trumpet
Lisa Ullén – piano
Elsa Bergman – kontrabas
Anna Lund – trummor

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.