Kategorier
Recensioner

Sol Sol – What Year Is It?

Jag gillar Sol Sol mycket. Dom representerar på många sätt ”min” musiksmak. Dom samlar det galna, vackra och svängiga. Här får nästan allt ta plats. Det är ofta oväntat, men här finns även det trygga. Melodierna och explosionerna,

Sol Sol är: David Stackenäs på gitarr, Elin Forkelid på saxofoner, Anna Lund på trummor och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det blir så tydligt från första ton på första spåret; Canada. Jag lutar mig tillbaks och sluter ögonen. Det här måste vara en komposition av Forkelid. Hon är ju melodiernas mästare och just den här är sorglig. Sorglig så att det värker ända längst inne i själen. Men så tar den en annan vändning när Stackenäs, Lund och Agnas lyfter melodin till en fritt svävande fågel. En fågel som skär genom kvällshimlens ljus på sin resa någonstans långt bort. Stackenäs låter intensiteten stiga och med Lund och Agnas som otroligt kompetenta medresenärer får så friheten regera. Så ansluter Forkelid! Ett klassiskt Forkelidsolo tar vid. Hon river och sliter men tappar inte kontrollen. Det är därtill otroligt kul att höra hur Stackenäs balanserar hennes intensitet. Mycket elegant! Så får vi andas en stund. Jösses vilken start på ett album! 9 minuter och runt 26 sekunder njutning. Vart tar detta vägen?

Gladjazz är en helt annan historia. En låt som jag tror verkligen passar Lunds stil och känsla med sitt stora lekfulla spel och täta energi. Men vad nu? Vi hinner inte ens till den första minuten innan det drar iväg. Oj! Melodin bryts ner till fragment och Sol Sol jobbar och jobbar och jobbar! Här gäller det att fokusera på de individuella delarna, men också på helheten. Lägg särskilt märke till Lund och Agnas. Dom har ett sätt att jobba tillsammans som en enhet. En fri enhet. Så lugnar det sig något. Bitarna ligger utspridda på golvet och vem ska städa upp? Det är oklart. Sol Sol drar på och fortsätter framåt framåt framåt! Men så plötsligt samlar dom säger, upprepar temat och så är det slut.

Blanksmörjefabrikören är en så vacker komposition. Den tycks för mig vara nära besläktad med Canada, men är nog skriven av Stackenäs. Det spelar mindre roll. Jag måste hela tiden vara på min vakt. På samma sätt som i varje låt är Lunds lekfullhet en central del av Sol Sol’s sound. Så får vi stifta en närmare bekantskap med Mauritz Agnas. Hans solo bärs fram av Lund och Stackenäs som försiktigt, försiktigt brummar i bakgrunden. Där är Forkelid igen. Det är vackert och skimrande. Här finns så mycket att upptäcka!

De tre första spåren har verkligen gjort ett starkt intryck på mig, men här finns mer! Bulgakov, en mystisk historia med långa, vackra kontrabasslingor. Halvvägs genom låten bygger Forkelid upp intensiteten och hittar helt nya vägar. Tesseract Flax, en livlig ovh svängig historia som passar alldeles utmärkt för en rask promenad! Jag testar det, jajjemänsan, det funkar precis som jag trodde. Den driver mig framåt, steg för steg för steg!

Skam går på torra land är ett vinterlandskap med knarrande snö och nästan ingen sol alls. Den kryper bara precis över horisonten innan den ändrar sig och kryper till kojs igen. Det är viktigt att lyssna på det som är där och det som inte är där. Agnas bas letar efter något. Har någon tappat en knapp? Nej det är inte det. Det är något annat. Det får vi aldrig veta. Frågan får inget svar och Sol Sol vandrar vidare i vintern.

Det är bara två låtar kvar. Tur att en kan börja om från början sen. Men först den funkiga, punkiga, jazziga, fräsiga What Year Is It. Det är så bra! Forkelid sträcker på sig och hela Sol Sol öser på. Det häftigaste händer där runt 2:28 ungefär. Darrande stannar allt upp och hänger i luften en tiondels sekund. Nej nej det kommer MER. Forkelid var inte färdig och lämnar sedan över till Stackenäs som färdas genom detta otroliga sväng. Han förvaltar möjligheten förtjänstfullt och låter tonerna flöda fritt, och de blir till slut till ett vattenfall. Men något är fel… något går snett och SEN kommer det. Det här kan sluta hur som helst. Forkelid och Stackenäs utmanar varandra, dom fri-fäktas men här finns bara vinnare. Dom böjer och töjer. Mystiken återvänder, men den är falsk. Den bygger upp energin en gång till! Med ett ångestskri är vi framme vid slutet. Temat återkommer och vi dansar bort i natten på lätta steg! Jag lyssnar igen och igen och igen på de sista 2 minuterna. Här ryms en hel värld!

Albumet avslutas med den mycket vackra The Ocean. Den avslutar det som Canada startade. Resan över vattnet. Jag lyssnar mycket uppmärksamt på Agnas. Det är så snyggt! Forkelid får avsluta och Sol Sol stannar upp och låter allt tystna. Det är färdigt.

Sol Sol har gjort ett så fint album. Det balanserar utmärkt mellan det fria och galna, och det vackra och oförstörda. Kvartetten är uppriktig och menar allvar med sin musik, men vägrar att låta den vara ifred utan böjer, vänder och vrider – med smakfull elegans och våldsam kraft.

Det släpps i början av 2022, men jag tror att en kan beställa/förhandsboka en kopia hos Elin Forkelid redan nu.

Tack för musiken!

Kategorier
Recensioner

Johan Lindström Septett – On The Asylum (Moserobie, 2021)

En efterlängtad efterföljare. En efterföljd efterlängtare.

Hej. Här kommer jag med en liten text.

Johan Lindström Septett är superseptetten som tog världen med storm med sitt premiäralbum ”Music for empty halls”, som jag tror är utsålt nästan överallt. Ett fantastiskt album förstås. Nu är dom tillbaks med uppföljaren. En rökig, mystisk och elegant historia som utspelar sig i gränderna, på krogarna, i en källare, bakom ett skynke.

Den som önskar sig en fortsättning av första albumet får inte det, men får istället något helt annat.

Under Solitude Tune kopplar jag bort mig från texten. Jag brukar skriva medelst lyssning. Sedan redigerar jag bort den värsta dumheten och så blir det en text. Och ibland inte. Men här går det inte. Jag känner mig onykter, men det är jag faktiskt inte. Det är så här det känns att vara nyktert onykter. När klockan är kanske halv fem på morgonen och en är ganska så lurvig, men fortfarande vid gott mod och därtill inte riktigt redo för att sova. En har haft en fin kväll och natt och sitter nu och samtalar med en vän. Det är en ljummen sommarmorgon som snart blir till dag. Så låter det. När klockan närmar sig 6 är det verkligen dags att sova, men så börjar Echoes Across The Dunes och det är lika bra att sitta kvar. Sömnen får vänta………..

2021 i mars. Här tog bloggen slut….eller, den tog paus…jag tog paus. Jag drog mig tillbaka. Tillbakadrogs kanske är bättre uttryckt. Det blir så ibland.

Så är vi i December 2021. Jag fortsätter mitt lyssnande från Solitude Tune. Den är fortfarande en lurvig sommarmorgon. Det är helt okej så. Jag fortsätter med Echoes Across The Dunes, och jo, jag sitter kvar. Vid köksbordet. Det är en alldeles utmärkt låt för att sitta vid ett köksbord. Gärna medelst vickande på tårna, liksom sträcka ut på dom. Knipa och sträcka. Det nylonsträngsplockas och nynnas och tutar lite försiktigt. Så driver jag ut till havs när vi går från nynnande till en puffande melodislinga. Det är vackert och inte ett enda dugg juligt. Nordenström följer med på orgel när saxofonen brister. Vi vaggas till slut åter till trygghet. Det gick bra. Edwards Chacone härnäst. Titeln torde vara boxningsrelaterad, men vad vet jag om boxning? Jag lyssnar. Brummande klarinett, brummande bas och tät mystik. Musiken smyger fram som en räv i natten. Precis så låter det. Som en smygande räv. Jag undrar om det är så att saker och ting kommer att explodera? Är det en fälla? Genom Orbit Box och vidare till Humming Box och filmmusik där kameran panorerar in över ett amerikanskt universitetscampus med baseball diamond, träd, hissad flagga och en gräddvit Ford Mustang från 1965 som glider fram i soluppgången. En ser inte vem som kör.

Titelspåret On The Asylum är intressant. Är vi på en fest eller en middag eller bara hemma-hos? Eller uteservering. Nå. Efter 1 dryg minut har vi trixat klart. Nu är det dags för härj! Det här är parhästen till Run från Music For…

Run is the track in which I envision myself walking down the street in a fur coat with a cane and a top hat, feeling like a million dollars and with no more fucks to give. Back to reality I walk the streets of Barcelona smoking a H. Upmann Magnum 46, listening to Sleepless Lapsteels and I feel less of being misplaced in this world and more a part of it. This is indeed a real feather in Jonas Kullhammars hat!

https://www.freejazzblog.org/2018/12/free-jazz-blogs-2018-top-10-lists.html

….dådet är utfört. Det är klart.

Vi behöver ett glas sherry. Det får vi. På verandan. Medelst Septet Serenade. Pedal steep och påfyllning, tack tack, och äppelkaka, hembakt jojatackarja. Äsch, det närmar sig slutet. Både av kakan och albumet. Efter ett glas sherry till (gud så sött!) glider jag ner i hängmattan och låter A snippet from ’Music For Valves And Pedals’ vagga mig till sömns. Det känns bra. Så har vi nått fram till det sista spåret, Worms Of Underground. Det är lite läskigt.

Det här är ett riktigt bra, suggestivt album för December, Januari och Februari och andra månader. Det här är spännande, mörkt och även svart. Jag gillar det. Mörkret, och musiken!

Johan Lindström Septett är (och jag har kopierat och inte översatt):

Johan Lindström – Guitar, Pedal steel and more

Per ”Texas” Johansson – Saxophones & Clarinets

Jonas Kullhammar – Saxophones and Flutes

Mats Äleklint – Trombone

Jesper Nordenström – Organ, Piano

Torbjörn Zetterberg – Bass

Konrad Agnas – Drums

+special guests: Elvis Costello, Margareta Bengtsson & Sofie Livebrant