Etikett: 2020

Kategorier
Recensioner

Bobby Previte, Jamie Saft, Nels Cline – Music From The Early 21st Century (RareNoiseRecords, 2020)

Universum är djävulskt gammalt. Och stort. Sjukt stort.

Här kommer ett spännande album med en mycket kompetent trio. Sättningen orgel, gitarr och trummor är kul. Allt är inspelat live under 4 dagar i maj 2019. Bilden på omslaget visar det som kallas för ”Hubble Legacy Field” och sammanfattar 16 års observationer med Hubble-teleskopet. En mosaik som föreställer ett porträtt av sisådär 265000 galaxer som därtill sträcker sig 13.3 biljoner år tillbaks och blott 500 miljoner år efter universums födelse (big bang). Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till denna information kopplat till musiken, men det är i alla fall spännande att läsa om. Jag väljer att titta på omslaget och lyssna på musiken. Jag försöker fundera på min egen extrema litenhet i en rymd som är så stor att det inte riktigt går att förstå. Jag finner mig själv googla på ”hur stort är universum” medan musiken på detta album vibrerar och tvingar mina öron ut i omloppsbana.

Pianisten Jamie Saft är ett väletablerad namn inom den improviserade musiken men därtill även i andra genrer och som producent har han jobbat med bland annat Iggy Pop och Beastie Boys. Hans två album med The Jamie Saft Quartet – Hidden Corners och Blue Dream, bägge utgivna på RareNoiseRecords är både väl värda att lyssnas på, som en start.

Trumslagare Bobby Previte, är en jazzveteran. Det känns svårt att veta vart man ska börja när det gäller Previte, men jag kan rekommendera en expedition på hans discogssida . Själv njuter jag av album utgivna på RareNoiseRecords som en start, där Previte finns med.

Slutligen gitarrist Nels Cline. Leadgitarristen i Wilco som medverkat på ett par hundra album behöver kanske inte en superlång introduktion. Här finns förutom Wilco givetvis en del jazz-ish också, bland annat inspelningar med Tim Berne, Thurston Moore, Chris Corsano och Julius Hemphill – men alltså, här går det att dyka ungefär hur djupt som helst. Själv har jag bara skrapat på ytan. Och det är ju min blogg, så jag får skrapa hur jag vill.

Men till musiken någon gång då! Vi bjuds på en tät ljudmatta med orgel och gitarr medelst ett domedagsgung. Ett ticketicketicketicketack puttar oss framåt när Cline låter gitarren tala. Skruvar dras i, det gnisslar och drar. Härligt! Previte ser till att vi är på väg och inte kör fast. Saft lägger grunden och Cline öser. Mystiken tätnar på det andra spåret; Paywall , och trion håller fast vid ett gungigt och mörkt groove. Det är som bäst när Cline får utrymme för solospel. Det knakar och skakar.

Jag tycker om det här. Det är hur coolt som helst. Ett helt album av muller och buller och gnissel och kompakta effekter. Det är egentligen ganska långt från mina egna husgudar, vilka det nu är, men jag gillar att bli överraskad. Det är ett album som får mig att vilja släcka ner i huset trots att jag är ganska mörkrädd. Sedan höja volymen ordentligt och därefter bara lägga mig på parketten och lyssna. Så det gör jag. Fast det är lite dag fortfarande, så inte direkt mörkt. Det finns gränser. Jag kan rekommendera denna aktivitet till tonerna av spåret Occession.

Är detta ett album för stjärnkikeri? Ja, det är det. Är det ett album för att vispa ihop en rödvinssås? Ja, det också. Men det är bäst när det är HÖGT och stökigt och när jag städar i snickarboden. Jag känner mig som en galen uppfinnare. Lyssna på slutet av Machine Learning. HAHAAAAA!

  • Jamie Saft : Hammond organ, Fender Rhodes, MiniMoog
  • Nels Cline : electric guitar, effects
  • Bobby Previte : drums
Kategorier
Recensioner

Torbjörn Zetterberg och Den Stora Frågan – Are You Happy? (Moserobie Music Production, 2020)

Det är minsann ingen enkel fråga han ställer sig, den gode Zetterberg. Men jag tycker det är bra, hur ska man annars få veta något?

Det fjärde albumet med Zetterberg och DSF. Det är alltjämt en mycket angenäm och erfaren samling musiker som möts; Susanna Santos Silva på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Jonas Kullhammar på saxar och flöjt samt Alberto Pinton på barytonsax och klarinett, Jon Fält på trummor – och så Torbjörn Zetterberg på kontrabas förstås. Men det är fler! Alexander Zethson på keyboard(s) och Lars Skoglund på trummor. Sextetten blir en oktett.

Zetterberg släpper detta fina album på alla hjärtans dag. Jag vet inte om det fanns en tanke med det, men det spelar kanske ingen roll. Det är i alla fall hög tid att berätta om vad mina öron hört.

På ’Meningen med vad’ marscherar bandet taktfast och studsigt framåt ackompanjerade av Zetterberg som visar vägen, leder och styr. Hit ska vi gå – följ med. Jag tänker på en karavan som korsar en slätt. Djur medelst människor och stora vagnar. Och alla går med. Lurar några faror i vassen undrar jag? Det första spåret svarar inte på den frågan. Men vi tycks ha nått vår första lägerplats för natten utan större problem.

Efterföljande ’Plingeplongpiano’ är en introspektiv historia där en keyboardmatta ligger till grund för en stilla historia med Äleklint som berättare. Jag kan inte låta bli att fundera på om det är nu det händer. Alltså att helvetet ska braka lös. Den som lyssnar får höra.

’Oraklet i Finnåker’ har jag hört förut, på den förra skivan ’Orakel’ från 2019 (Moserobie Music Production MMPCD116/MMPLP116). Den var bra då och den är bra nu. Här finns en slags svart humor, en bluesig svärta, ett svängigt mörker. Allt som sker, sker över Zetterbergs konstanta vandring. Basen går, går, går. Solon avlöser varandra, men vi får alltid komma tillbaka till tryggheten innan det går för långt.

Låt för låt rör detta album sig i det mystiska, det dunkla, det svåra och mörka. ’Påminnelser för den kortsinnade’ är ett så fint spår som försiktigt för mig till eftertänksamhet och avkoppling. Det vänder uppåt med ’Nytt hopp över Atlanten’ som med sitt spetsiga trumpet- och saxofonspel överraskar mig och på ’Skygglappar på i lusthuset’ är mystiken på något sätt tillbaka igen. Har jag hamnat på en galen cirkusföreställning eller åker jag enhjuling i rusningstrafik på motorväg utan att se mig för?

Så till slut. Får jag något svar på frågan? Are you happy? Mitt svar: jag är inte oglad.

Köp skivan hos Moserobie, häng med som prenumerant och fråga dig själv. Är jag glad?

  • Torbjörn Zetterberg – kontrabas
  • Susana Santos Silva – trumpet
  • Mats Äleklint – trombon
  • Jonas Kullhammar – tenorsax, altsax & flöjt
  • Alberto Pinton – baritonsax & klarinett
  • Alexander Zethson – keyboard(s)
  • Lars Skoglund – trummor
  • Jon Fält – trummor
Kategorier
Recensioner

Vilhelm Bromander & Fredrik Rasten – …for some reason that escapes us (Differ Records, 2019)

Harmonier, toner, ljud, röster. Vibrerande rörelser som tvinnas, kopplas, separeras, dyker upp och försvinner. Jag vet inte riktigt vad det är Vilhelm och Fredrik letar efter, eller om de funnit det, men på detta avskalade, nedtonade album är det helt uppenbart att de gett sig ut på en resa som kommer att tvinga lyssnaren att fokusera och att förenas i aktiv lyssning. Är det samma sak som att sam-söka? Jag vet inte.

Bassist Vilhelm Bromander är ett frijazznamn att lägga på minnet, om ni ännu icke gjort det. På soloalbumet Oh lord give me strange från 2016 kan en till exempel höra Bromander spela inte mindre än 10 variationer på tonarten D. På sin kontrabas. Det är en upplevelse jag unnar alla. Men Bromander finns även att lyssna på med gruppen The Ägg, Revoid Ensemble, Vilhelm Bromanders Initiativ och Brända Broar för att nämna några. Han spelar med Lisa Ullén, med Anna Lund, med Alberto Pinton och med mängder av andra jazziga och frijazziga storheter.

Gitarrist Fredrik Rasten använder stränginstrument på alla tänkbara sätt. Med stråke, fingrar, e-bow (en sån där liten batteridriven manick som sätter strängarna i rörelse som en stråke fast elektroniskt) och allt annat däremellan skapar han en gitarrvärld som ibland innefattar instrumentet själv, men även tillsammans med koreografi, som på albumet Six Moving Guitars (SOFA 573) vilket i sig är väl värt en lyssning.

Här möts så de bägge sträng-fantasterna och det första som slår mig när det första spåret startar är att det är som en avslappnad suck. Jag sjunker ner i min kontorsstol som annars är så stram och ergonomisk och medicinskt godkänd, och känner hur jag faller. Jag sluter ögonen. Efter inte ens 2 minuter är det över, men det känns som att jag blivit hypnotiserad. Vad är det som händer?

Härnäst följer en intim ljudmatta som bjuder mig att andas ut, snarare än in. Jag färdas till Martin Küchens Lieber Heiland, laß uns sterben, och tänker att detta fungerar på precis samma sätt. Om jag låter mig ledas så sjunker jag ner i kryptan likt den i Domkyrkan i Lund, och där kan jag stanna en stund. Om jag så höjer volymen något så tränger tonerna djupt in. Det är spännande! I den tredelade sviten Gentle Mountains avslutar så Bromander & Rasten albumet med ett samlat respiratoriskt system som brummar, andas, suckar, gungar och susar.

Detta är ett så otroligt koncentrerat album, och där jag efter att ha lyssnat på till exempel Keiji Haino, Merzbow och Balazs Pandi (Become the discovered, not the discoverer) kommer ut på andra sidan helt fysiskt färdig, men likväl glad, – så stiger jag här upp till ytan med en känsla av att vara ganska nöjd över att ha fått en stund som bara var min, med mig själv.

Vilhelm Bromander – kontrabas och röst
Fredrik Rasten – gitarr spelad med stråke, fingrar och e-bow. Röst.

Albumet finns att lyssna på samt att köpa på Differ Records (Bandcamp):

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.