Kategori: Recensioner

Det är ingen hemlighet att jag gillar Elin Forkelids muciserande och komponerande. Hon är en så starkt lysande stjärna på vår jazzhimmel. Vackra melodier möter väggar som faller ner, den sorgsna känslan möter total frihet och glädje och KAOS. På fredag släpps Sol Sols andra platta What Year Is It (läs min text om albumet), och inför mitt skrivande om just den musiken var jag nyfiken på både Elins tankar kring Sol Sol och andra projekt samt framtiden! Och hur låter det bästa solot egentligen? Elin har tagit sig tid att svara på mina frågor på ett så fint sätt, och jag önskar att ni all läser i lugn och ro! Håll till godo, och tack igen Elin för din tid!

En Fri Jazz (EFJ): Berätta lite mer om Sol Sol, hur bildades ni, och hur ser er skapandeprocess ut? Jag är framför allt nyfiken på balansen mellan det som är improviserat och inte. Det känns som att ni alltid tar er grund i en tydlig melodi, och att just melodierna är otroligt viktiga för varje låt och för Sol Sol?

Elin Forkelid (EF): Vi bildades inför en spelning på Hotell Hellsten i Stockholm, januari 2016- fast då utan bas! Jag hade spelat med David (Stackenäs) i Lina Nybergs barnmusikprojekt Musikfamiljen och hade en önskan om att spela mer med honom. Anna (Lund) kände jag från Anna Högberg Attack och älskade att spela med henne. Så jag drog ihop den här lilla trion utan några planer på att starta ett nytt band, men efter spelningen kände vi (såklart) att det var så kul att spela ihop så det måste vi göra igen. Vi bestämde oss för att fråga Mauritz (Agnas), som både David och Anna hade spelat med tidigare men inte jag. Vi sågs sedan för ett förutsättningslöst jam, som jag minns som ungefär hur kul som helst. Några månader senare hade vi vårt premiärgig som kvartett på Glenn Miller Café och Sol Sol som band var ett faktum.

Det är jag och David som skriver all bandets musik. Jag tror att vi bägge har en förkärlek till starka melodier. När jag undervisar i ensemble på folkhögskola brukar jag ofta tjata på eleverna att inte slarva med melodin, att komma ihåg att det är melodin som ”ÄR” själva låten!

Balansen mellan improviserat och bundet är lite olika beroende på vilken låt vi spelar. Ta t.ex. Davids låt Skam går på torra land, där förhåller vi oss väldigt löst till en enkel melodi. Medan Valparaiso från första skivan inte ens har någon improviserad del- där är melodin i total fokus. Gemensamt för alla låtar är dock att vi alltid försöker bejaka varandras infall och vara beredda på att låta det oväntade ske.

EFJ: Kan du berätta lite mer om Sol Sols senaste album och kanske något om låtarna, vad fanns det för tankar kring det som album beträffat men även som uppföljare? 

EF: Hösten 2020 spenderade jag några dagar på Tonsättarcentrum i Visby för att skriva musik. Jag är småbarnsmorsa, så jag vet att använda tid när jag har den- på fyra dagar skrev jag elva nya låtar! Av dessa elva kom fem stycken med på senaste albumet, men till våren kommer en dubbelvinyl som innehåller ytterligare tre spår. Tre av låtarna på skivan har David skrivit (Blanksmörjefabrikören, Skam går på torra land och Tesseract Flax).

Flera låtar refererar till böcker och film/TV: Canada är en hommage till romanen med samma titel av Richard Ford, som jag läste ut under Visbyvistelsen. Därefter började jag läsa ”Djävulens vändkrets”, en novellsamling av Michail Bulgakov- därav låten Bulgakov. Titelspåret What Year Is It? är en blinkning både till Twin Peaks och tyska scifi-serien Dark. 

Jag tycker att det hörs att många av låtarna skrivits under en sammanhängande tidsperiod, det känns liksom som att de ”hänger ihop”. Det ger förhoppningsvis också en sammanhängande känsla för albumet i stort. Jag har inte tänkt så mycket på hur det fungerar som uppföljare, men jag tycker om hur skivan blev: intensiv, innerlig, målande- och med en stor dos humor!

EFJ: Hade ni fler låtar som inte kom med på albumet?

EF: Jag tror att vi hade kanske fyra, fem låtar som vi inte hann spela in alls- det får bli nästa skiva! Men håll utsikt efter vinylerna som kommer i maj och innehåller en bonussida!

EFJ: Var står Sol Sol i relation till dina andra projekt, som till exempel AH Attack? Har du medvetet sökt efter att ha olika ”sorters” band för att få utlopp för olika delar av din kreativitet, eller är det slumpen?

EF: Det är nog ganska mycket slumpen ändå. Vad gäller just AH Attack så är ju det Annas (Högberg) band, så där är det hennes vision som vi försöker leva ut (det är dock ett väldigt demokratiskt band som jag verkligen älskar att spela i). Men Sol Sol är just nu det enda band jag spelar i som spelar min musik. Därför ligger det mig extra varmt om hjärtat.

EFJ: Vad skulle du vilja göra för typ av musik, eller spela i för typ av grupper eller band om säg 10 år? Finns det för dig en plan som sträcker sig långt fram, alltså visionärt att ”där skulle jag vilja befinna mig om…” ?

EF: Hm, nej jag kan inte säga att det finns en plan… jag kanske är för mycket jazzmusiker, kanske är ”för mycket” i nuet? 🙂 Jag tycker det är roligast att spela i mindre grupper (typ kvartett, kvintett) med mycket utrymme för improvisation. Sen älskar jag att spela i band där ingen någonsin backar, där jag kan yla i tio minuter om jag vill och ha hela gruppen med mig hela vägen- så är det både i Sol Sol och Attack, och även i Plays For Trane. Så länge jag befinner mig i sådana sammanhang så vet jag att jag kommer att vara nöjd.

EFJ: Beskriv ditt bästa solo. Är det spelat redan eller ligger det och lurar någonstans i huvudet och hjärtat? Jag tänker att man ju kan ha en sån stark känsla av hur något ska låta, men att själen inte är riktigt redo att släppa ut det…

EF: Jag tänker att det bästa solot är ett där jag är ”mitt i” musiken hela vägen- aldrig framför och aldrig bakom, utan hela tiden mitt i. Det är väldigt svårt att inte sväva iväg i tankar och tappa riktning, men jag strävar alltid efter det. Jag hoppas verkligen att det bästa solot inte redan är spelat, det vore deppigt! 🙂 Men ett av de bästa hittills finns på Attacks senaste skiva, på låten Dansa Margit. Där tycker jag att jag lyckas med ovanstående. Nästan 🙂

EFJ: Jag skulle gärna vilja höra ett album med både dig och Adam, finns det några sådana planer för framtiden?

EF: Vi hade/har faktiskt ett band som heter Pace, tillsammans med Pär-Ola Landin (bas) och Christopher Cantillo (trummor). Vi släppte en skiva 2013. Året efter fick jag och Adam barn, och sedan dess har spelningarna tyvärr varit väldigt få. Vi har spelat in musik till ett andra album som bara ligger och skräpar på någon hårddisk här hemma, förr eller senare ska vi nog ta oss i kragen och ge ut det!

Sen har jag faktiskt en tanke om att göra en julskiva på duo med Adam 🙂 Jag tycker väldigt mycket om den svenska psalmboken, och skulle tycka att det vore jättekul att göra en julskiva med några julpsalmer. 

EFJ: Vad är det som avgör vilken sax du spelar på vilken låt? Komponerar du speciellt för sopranen till exempel, eller testar du dig fram? 

EF: Jag testar mig fram! Tenoren är mitt huvudinstrument så jag brukar börja på den, men ibland ”hör” jag sopranen istället på en viss låt. Ibland har även kompositören (om annan än jag själv) en tanke om vilken sax jag ska spela.

EFJ: Vart är jazzen på väg?

EF: Framåt, alltid framåt!

EFJ: Lyssnar du på din egen musik efter att den släppts eller låter du den vara som den är, med minnet av hur den lät när du spelade in den – bortsätt från att du förstås framför musiken på spelningar… Jag tänker på dina första album med ELG till exempel; som ju är otroligt bra – får dom chansen att spelas och lyssnas på där hemma?

EF: Under själva processen då skivan görs lyssnar man så fruktansvärt mycket på den, det ska mixas, mastras och bestämmas låtordning, så när skivan väl är ute brukar jag vara riktigt trött på den 🙂 Sen blir det inte fler lyssningar förutom i undantagsfall. Det finns så mycket musik att höra, jag kan inte slösa bort tiden på att lyssna på min egen 🙂

EFJ: Vad skulle du vilja läsa om för album eller annat på En Fri Jazz?

EF:Nya albumet Space av Lisa Ullén/Elsa Bergman/Anna Lund!

EFJ: Tack snälla för din tid och för musiken!

ATTENTION! For English speaking readers – here’s a translated version! Head over to Mats page to read! http://matsgus.com/archives/category/press/interviews

Mats Gustafsson är i grund och botten en norrlänning, nå – från Västerbotten, vilket ligger söder om Norrbotten där jag kommer ifrån, men ändå väldigt långt norr om nästan allt annat. Hans ursprung är på många sätt det allra viktigaste att nämna. På temat ’norr’ och ’glädje’ sa Ronny Eriksson (Euskefeurat med flera) en gång (på ett ungefär) att ’glädjen som man bär inombords får man släppa ut lite i taget…det är långa vintrar här uppe så det är inte säkert att det räcker till ett skratt…det kan bli så att man ger fan i att grina någon gång istället’. 

Jag tror inte att Gustafsson, en av vår tids mest framgångsrika musiker inom den genre som kanske egentligen borde kallas för motståndsmusik, är mer ledsen än någon annan. Men för mig representerar mycket av hans musik ett norrländskt mörker och ett motstånd som jag tror att man, inte uteslutande, har en djup förståelse för om man växt upp i en del av Sverige där mörkret faller (’…och fäller sitt galler’ – Lingonrap, Euskuefeurat) redan under tidig höst för att sedan knappt släppa taget förrän den så kallade vårvintern kommer någon gång i mars-april. 

I Gustafssons musik finns ofta en avgrund, ett mörker och ett ilsket vrål. Men där föds också hoppet. När en står på botten har en i alla fall fast mark att stå på. Det är där ingenting kan bli till någonting! Är det viktigare än någonsin 2022? Den här bloggen handlar inte om doom and gloom, men den handlar om motstånd på många sätt. Den musik jag älskar och skriver om, och som Mats också står för, slår alltid från underläge. Om den inte gör det måste den förändras. 

På temat motstånd, samtid och framtid fick jag en fin möjlighet att i sann pandemisk anda ’prata’ med Gustafsson. Resultatet kommer här. Jag vill tacka Mats för att han tog sig tid att bjuda på sig själv och sina tankar på ett sådant generöst sätt till en på många sätt obetydlig plattform som En Fri Jazz! Det betydde mycket för mig, och det fyllde på mitt konto med glädje som jag nu i sann norrbottnisk anda kan släppa ut – lite i taget, eller för den delen tillåta mig ge fan i att grina en gång eller två under den vintertid som återstår.

Håll till godo!

En Fri Jazz (EFJ): Hur tänker du kring att allt nuförtiden är limited edition? ”Scarcity principle” används överallt som ett marknadsföringsknep, även inom den fria och improviserade musiken. Jag förstår ju att små släpp med väldigt små kvantiteter har att göra med finansiering av sitt släpp och att många artister inte har råd därför att man får betala sina släpp själva – men marknadsföringen bidrar trots allt till någon slags köphets och känslan av att ”jag måste ha innan det tar slut”.

Mats Gustafsson (MG): Det är en sanning med modifikation. Den här typen av ifrågasättande/ alternativ musik har aldrig sålt några större kvantiteter. Och det rör sig nästan alltid om ”limiterade” editioner. Nuförtiden. Men när upplagan är under 300 ex, så är det för mig verkligen ngt limiterat. Det går kanske att sätta dylika gränser? Eller är det kanske ointressant?  Givetvis är det en hetsjakt på köpare med olika lockmedel. Det gäller att stå emot de dummaste knepen o samtidigt passa på direkt om man ser ngt som man vill ha. Aldrig vänta, aldrig lämna ngt efter dig… det är en devis att leva efter. Nu då CDn är ett utdöende faktum så säljer ju vinylen bättre än på 30 år – men upplagorna är generellt små. Jag berörs inte av fenomen som köphets, jag ser helt enkelt till att skaffa mig den musik som intresserar mig – med byte eller köp, beroende på prisbild. Det finns alltid sätt.

EFJ: Tycker du att det finns någon väg framåt med streaming av musik; och är den att starta nya typer av tjänster typ som Vandermark varit med att starta med Catalytic Soundstream? Eller ska artisterna tillsammans försöka förändra den nuvarande situationen med befintliga tjänster?

MG: Den nuvarande situationen går säkert inte att förändra så oerhört mycket. Då behövs en bojkott. Spotifuck är verkligen den värsta ”rip-offen” någonsin vad gäller musik. 100 % stöld. Från dag ett var detta tydligt. Att inte fler musiker o bolag har reagerat på detta är provocerande. Den musik jag håller på med är alltid DIY. Och vad Vandermark och Catalytic Sound nu försöker är RÄTT väg. Vi kan ta över detta själva. Det finns plattformar som fungerar. Bandcamp o några andra. Men Spotifuck…. är otänkbart för mig. Sjukt provocerande att detta används av så många. Musiker själva som inte ifrågasätter att de blir rånade på sina pengar och sin musik. Artister måste börja ta ansvar igen. Inte bara vara bekväma med vad som sker runt om, hela tiden. Fuck it!

Vi kan alla skapa nya möjligheter – i dessa tiden av online-aktiviteter o kunskap – det är bara fantasin som sätter stopp. Fuck it! Skapa EGET! Bojkotta idiotier som spotifuck.

EFJ: Spotify, oavsett vad man tycker om det, lär inte försvinna – och är ju på många sätt det nya ”skivbolaget”. En ganska stor publik finns ju på deras plattform – är det enbart av ondo att nå sina fans den vägen?

MG: Svar JA! Se ovan. Det finns INGET bra med detta sätt att profitera på andras musik och rättigheter. När vi dessutom ser hur de uppenbarligen investerar sina vinster, så blir jag mörkrädd. De löner de ledande i Spotify tar ut är absurda.

Vi måste våga ta ställning. INGEN behöver synas på den typen av plattformar. Imbecillt är vad det är.

Att hitta till musiken finns det miljoner vägar och lösningar för. Att frivilligt låta sig bli bestulen på detta sätt. VAD är DET????

EFJ: Okej, men vilken typ av kommunikation finns det mellan mer inflytelserika artister, som du själv, och de stora streamingtjänsterna? Är du inblandad eller i kontakt?

MG: Noll kontakt. De är inte intresserade. Det är ett vinstdrivande företag. Den här musiken, som vi gör, genererar minimalt medialt intresse och därför inte så mycket pengar. Och de pengar den här musiken genererar går direkt i fickorna på dessa utnyttjande personer. Och jag är inte intresserad av detta på något plan. Om de visade ett genuint intresse för alternativ musik, så skulle jag lyssna och kommunicera självklart. Nej, vi måste skapa egna plattformar. Det finns lösningar att få ut radikal och alternativ musik som simmar motströms. Den kommersiella musiken är underhållningsmusik som simmar medströms. Bara döda fiskar flyter medströms….

EFJ: Du är ju en rätt så framgångsrik artist inom ditt skrå. Vilket ansvar har du med din relativt stora plattform när det gäller att öppna dörrar för andra, att leda vägen, lära andra och så vidare? See one, do one, teach one typ?

MG: Detta är en del av det absolut viktigaste ansvaret vi har som konstnärer och artister. Det är något som jag försöker att hela tiden fördjupa. Att dela. DELA. Med framför allt den unga generationen. Det är så musik och konst fördjupas. Att dela och att kommunicera och interagera. Det är en lika stor del musikaliskt som politiskt. Att lära sig lyssna fritt, att lära sig tänka fritt och att agera fritt.

Det är mitt förbannade ansvar att göra detta möjligt – och jag gör det med ett leende. Det är ett livselixir. Det finns inget bättre än att involvera nya röster i projekt, turnéer, inspelningar etc. ROCK ON!

EFJ: Om man så spinner vidare på hur musiken ska kunna nå till fler och inspirera till kreativitet, vilken roll spelar dagens jazztidningar i dessa tider? Hur kan dom förändras, förbättras, anpassa sig? Jag tänker att oavsett format så finns det ett stort behov av att ”hjälpa” nya jazzfans på vägen. Det finns ju en sådan GIGANTISKT output att det är svårt att veta vart man ska starta. Jag pratar inte om listor, utan om en kompass för att komma igång på sin resa. Hur kan media hjälpa till?

MG: Media kan verkligen hjälpa till. Men intresset är svagt. Det är ett evigt problem. Vi behöver aktiva journalister och redaktörer på de seriösa dagstidningarna. Men de senaste 20 åren har allt försämrats. Det är STOR skillnad mot hur det såg ut på 00 – talet, då crazy wisdom startade upp och blacknuss kollektivet härjade. Då skrevs det artiklar på helsidor i dagspressen och både radio och SVT var med på det hela. Vi behöver mer aktiv jazzpress, som är aktiva både på nätet och i tryckt form. Det är EXAKT som du säger —– det skall vara en kompass. Dörrarna skall öppnas av lyssnaren själv – men det är medias ansvar att peka ut riktningarna. Nutida jazzpress måste leva mer i nuet och fånga upp de trender som faktiskt sker. Inte bara titta bakåt. Orkesterjournalen har förbättrats, men det är inte tillräckligt. Läsarkretsen är äldre… och det behövs unga som kompletterar detta och bidrar med nya insikter. Jag tror mycket på en aktiv jazzmedia. Som engagerar och tar tempen på det som sker.

Allt nytt är verkligen inte bra, tvärtom egentligen. Men fortsatt… det SKER saker. Som ingen uppmärksammar.

EFJ: Det tycks ju finnas en mentalitet som är inriktad på ”allt till alla alltid”, eBay och Discogs hjälper knappast till utan vill också uppmana till mer försäljning, mer köp, mer mer mer. I den relativt lilla värld som är frijazz / impro osv, finns trots allt ganska mycket musik som släpps. Jag, med mitt intresse, har ingen chans att hinna med allt – jag måste också filtrera och prioritera. Jag vill hinna lyssna på grejer från förr, men också forska och vara nyfiken på det nya som släpps. Hur ska unga och nya artister göra för att höras i en värld där konkurrensen är mördande?

MG: Det är omöjligt att hänga med i allt. Men det är KUL att försöka. Vi behöver någon typ av NAV. En NAV-kompass-för-jazzen. En samlande kraft som kan samla nyheter i en kreativ form. Skivsläpp, turnéer, projekt, tankar, perspektiv. Kanske kan Orkesterjournalen / JAZZ bli detta — men då behövs en total remake. Magnus Nygren har gjort ett extremt bra jobb med de resurser han hade som redaktör. Men jag tror att det behövs en helt NY ansats och inriktning nu. Nya media, nya kanaler. En samling runt jazz-pumpen! Där unga samt äldre känner sig välkomna. Jag saknar debatten!!! Varför finns ingen debatt i Jazz – Sverige?  Vi skulle behöva ETT media som alla läser… och kan debattera inom.

EFJ: Jag tycker att vi borde skifta fokus till att träffa riktiga människor, få tillgång till fler spelplatser (bibliotek, fritidsgårdar, caféer osv) – men här funderar jag igen på vem som har ansvar för vad? Låt mig utveckla, jag vill gärna veta hur du ser på saken. Jag har otroligt svårt för ”gnällkulturen” som jag ser runt omkring mig. Det är alltid någon annans fel. Hur ser du på det påståendet? Om vi börjar med etablerade artister. Vilket ansvar har dom i vår tid, att hjälpa yngre att ta sig framåt?

MG: DIY! Det stavas alltid DIY. Och kommer att så förbli.

Det gäller att ta initiativ. Det finns ingen annan väg. Ingen annan gör det åt dig. Du måste själv se till att få saker gjorda. Det behövs entreprenörer. Som orkar ta tag i saker. Jonas Kullhammar, Joachim Nordwall och Alexander Zethson är tre bra exempel på fantastiska entreprenörer. Som gör saker, HELA tiden. För ANDRA. Inte bara för sig själv. DET är nyckeln. Det måste såväl ung som gammal inse. Det går inte att göra om hela kultursfären i Sverige…. Infrastrukturen. Vi måste ta bit för bit. Revolutionen är långsam nuförtiden.

Sedan rikskonserter lades ned – helt klart av politiska orsaker och argument – så finns det ju INGEN i Sverige som ansvarar och producerar musik för yngre, avantgardistisk musik, musik från andra kulturer etc. etc.… det finns ju ingen som har ngt övergripande ansvar längre för detta. Detta är allvarligt. Skrämmande. Och något som måste förändras ögonblickligen.

Men självklart är det enklare om man kan jobba tillsammans med ngn. att dela ansvar. Det är ju KUL att jobba för andra. Fattar inte folk det? 

Jag saknar engagemanget hos många musiker. BRINNET! ENERGIN!

Om alla kan inse att vi är starkare tillsammans, när vi kan samlas runt en massa olika individuella initiativ, som tillsammans blir en kollektiv tanke och gärning?

DIY. DIY! DIY!!!!

EFJ: På samma sätt som ovan, hur ser läget ut bland jazzföreningar och jazzklubbar – kämpar dom för att få till spelningar för yngre artister på nya typer av scener?

MG: Det har långsamt skett en förändring tror jag. En yngre generation som arrangerar konserter. Men det är en extremt långsam förändring. Det är alltid så att musikerna själva måste skapa spelplatser. Vi vet vad som krävs. Och vi vet HUR det skall göras. Tiden är ett problem bara. Därför måste vi alla bli bättre på att verkligen TA INTITIATIV samt att delegera uppgifter till andra. Vi kan hjälpas åt i än högre grad. Så att inte bara några få gör allting och sedan bränner ljuset i båda ändarna…. Det sker alltför ofta.

Återigen: vi behöver ett nav att samlas runt. Som kan agera kompass.

EFJ: Låt oss så diskutera DIY lite mer. Jag ser mycket mindre av gör-det-själv mentalitet idag – men också MER på nya plattformar. Bandcamp är ett bra exempel. Artister kan köra saker själva på digitala plattformar och nå ut med sin musik. Det är underanvänt som jag ser det. Det finns stora möjligheter att göra något bra här. Varför kan man inte ha typ ”gemensamma blindfold sessions” online? Twitch-Lifestreams, på bloggar osv? Jag kan inte se speciellt många sådana initiativ. Inte alls för att ersätta det verkliga, riktiga mötet – men OCKSÅ. Jag tror att unga har makten att ta stora kliv framåt och hjälpa den nya generationen att sortera i det massiva bruset. Det måste inte vara antingen eller – fan, jag skriver med blyerts uteslutande – men jag är även ”digital savvy”. 

Hur ser du på detta – kanske framför allt på framtidens typ av MOTSTÅND, vilket ”vår” musik är och alltid har varit. 

MG: Alla sätt är bra, som driver på utvecklingen. Det måste testas. Och testas igen. Ingenting går upp emot den sociala situationen med en blindfold, IRL. Det sker så mkt runt ett sådant socialt sammanhang. Idéer föds och tankar går på djupet. Visst kan det ske i zoom, team ,Twitch – meetings etc. etc. alla sätt är bra. Och kan definitivt vara komplement, speciellt i pandemi – tider. Vi måste använda ALLA kanaler som är tillgängliga. Och göra de otillgängliga kanalerna tillgängliga.

Blindfoldsessions med vänner/ kollegor / ovänner och andra är den bästa skolan. Det var och är min skola. Mitt universitet. Förutsättningslöst lyssnande. Det ändrar synen, hörseln och därför livet på bästa sätt!

EFJ: Slutligen så, hur ska ”VI” äga och driva på förändring i världen istället för att vänta på att den ska hända?! Jag anser att jazzen ALLTID har funnits där som en konstant påminnelse om förändring, förädling, förbättring, nedrivning, uppbyggande. 

MG: Jazzen ÄR förändring. Kommunikation. Interaktion.  Och MOTSTÅND! Hur den än låter och ser ut. I mina ögon, öron o själ i varje fall! Radikal musik är motströmsmusik. Och därför politisk. Vi måste stå emot alla nya kommersiella doktriner som kommer av de nya tekniska hjälpmedlen som vi är omringade med. VI måste använda oss av de nya mekanismer som nu är tillgängliga o göra dem till våra. Inte bara sitta still o åka med. Jazzen måste innebära att MÖTE. Det görs bäst IRL. Men visst finns det förutsättningar att använda oss mer av de verktyg som nu är oss bjudna. Någon måste våga ta de första stegen mot en mer aktiv DEBATT —– där alla generationer och dialekter och grenar på jazzträdet kommer till tals. Vi spelar alla på samma sida rinken.