Kategorier
Intervjuer Recensioner

Elin Forkelid – En sol i SOL SOL!

Copyright Elin Forkelid – https://elinforkelid.com/about/

Det är ingen hemlighet att jag gillar Elin Forkelids muciserande och komponerande. Hon är en så starkt lysande stjärna på vår jazzhimmel. Vackra melodier möter väggar som faller ner, den sorgsna känslan möter total frihet och glädje och KAOS. På fredag släpps Sol Sols andra platta What Year Is It (läs min text om albumet), och inför mitt skrivande om just den musiken var jag nyfiken på både Elins tankar kring Sol Sol och andra projekt samt framtiden! Och hur låter det bästa solot egentligen? Elin har tagit sig tid att svara på mina frågor på ett så fint sätt, och jag önskar att ni all läser i lugn och ro! Håll till godo, och tack igen Elin för din tid!

En Fri Jazz (EFJ): Berätta lite mer om Sol Sol, hur bildades ni, och hur ser er skapandeprocess ut? Jag är framför allt nyfiken på balansen mellan det som är improviserat och inte. Det känns som att ni alltid tar er grund i en tydlig melodi, och att just melodierna är otroligt viktiga för varje låt och för Sol Sol?

Elin Forkelid (EF): Vi bildades inför en spelning på Hotell Hellsten i Stockholm, januari 2016- fast då utan bas! Jag hade spelat med David (Stackenäs) i Lina Nybergs barnmusikprojekt Musikfamiljen och hade en önskan om att spela mer med honom. Anna (Lund) kände jag från Anna Högberg Attack och älskade att spela med henne. Så jag drog ihop den här lilla trion utan några planer på att starta ett nytt band, men efter spelningen kände vi (såklart) att det var så kul att spela ihop så det måste vi göra igen. Vi bestämde oss för att fråga Mauritz (Agnas), som både David och Anna hade spelat med tidigare men inte jag. Vi sågs sedan för ett förutsättningslöst jam, som jag minns som ungefär hur kul som helst. Några månader senare hade vi vårt premiärgig som kvartett på Glenn Miller Café och Sol Sol som band var ett faktum.

Det är jag och David som skriver all bandets musik. Jag tror att vi bägge har en förkärlek till starka melodier. När jag undervisar i ensemble på folkhögskola brukar jag ofta tjata på eleverna att inte slarva med melodin, att komma ihåg att det är melodin som ”ÄR” själva låten!

Balansen mellan improviserat och bundet är lite olika beroende på vilken låt vi spelar. Ta t.ex. Davids låt Skam går på torra land, där förhåller vi oss väldigt löst till en enkel melodi. Medan Valparaiso från första skivan inte ens har någon improviserad del- där är melodin i total fokus. Gemensamt för alla låtar är dock att vi alltid försöker bejaka varandras infall och vara beredda på att låta det oväntade ske.

EFJ: Kan du berätta lite mer om Sol Sols senaste album och kanske något om låtarna, vad fanns det för tankar kring det som album beträffat men även som uppföljare? 

EF: Hösten 2020 spenderade jag några dagar på Tonsättarcentrum i Visby för att skriva musik. Jag är småbarnsmorsa, så jag vet att använda tid när jag har den- på fyra dagar skrev jag elva nya låtar! Av dessa elva kom fem stycken med på senaste albumet, men till våren kommer en dubbelvinyl som innehåller ytterligare tre spår. Tre av låtarna på skivan har David skrivit (Blanksmörjefabrikören, Skam går på torra land och Tesseract Flax).

Flera låtar refererar till böcker och film/TV: Canada är en hommage till romanen med samma titel av Richard Ford, som jag läste ut under Visbyvistelsen. Därefter började jag läsa ”Djävulens vändkrets”, en novellsamling av Michail Bulgakov- därav låten Bulgakov. Titelspåret What Year Is It? är en blinkning både till Twin Peaks och tyska scifi-serien Dark. 

Jag tycker att det hörs att många av låtarna skrivits under en sammanhängande tidsperiod, det känns liksom som att de ”hänger ihop”. Det ger förhoppningsvis också en sammanhängande känsla för albumet i stort. Jag har inte tänkt så mycket på hur det fungerar som uppföljare, men jag tycker om hur skivan blev: intensiv, innerlig, målande- och med en stor dos humor!

EFJ: Hade ni fler låtar som inte kom med på albumet?

EF: Jag tror att vi hade kanske fyra, fem låtar som vi inte hann spela in alls- det får bli nästa skiva! Men håll utsikt efter vinylerna som kommer i maj och innehåller en bonussida!

EFJ: Var står Sol Sol i relation till dina andra projekt, som till exempel AH Attack? Har du medvetet sökt efter att ha olika ”sorters” band för att få utlopp för olika delar av din kreativitet, eller är det slumpen?

EF: Det är nog ganska mycket slumpen ändå. Vad gäller just AH Attack så är ju det Annas (Högberg) band, så där är det hennes vision som vi försöker leva ut (det är dock ett väldigt demokratiskt band som jag verkligen älskar att spela i). Men Sol Sol är just nu det enda band jag spelar i som spelar min musik. Därför ligger det mig extra varmt om hjärtat.

EFJ: Vad skulle du vilja göra för typ av musik, eller spela i för typ av grupper eller band om säg 10 år? Finns det för dig en plan som sträcker sig långt fram, alltså visionärt att ”där skulle jag vilja befinna mig om…” ?

EF: Hm, nej jag kan inte säga att det finns en plan… jag kanske är för mycket jazzmusiker, kanske är ”för mycket” i nuet? 🙂 Jag tycker det är roligast att spela i mindre grupper (typ kvartett, kvintett) med mycket utrymme för improvisation. Sen älskar jag att spela i band där ingen någonsin backar, där jag kan yla i tio minuter om jag vill och ha hela gruppen med mig hela vägen- så är det både i Sol Sol och Attack, och även i Plays For Trane. Så länge jag befinner mig i sådana sammanhang så vet jag att jag kommer att vara nöjd.

EFJ: Beskriv ditt bästa solo. Är det spelat redan eller ligger det och lurar någonstans i huvudet och hjärtat? Jag tänker att man ju kan ha en sån stark känsla av hur något ska låta, men att själen inte är riktigt redo att släppa ut det…

EF: Jag tänker att det bästa solot är ett där jag är ”mitt i” musiken hela vägen- aldrig framför och aldrig bakom, utan hela tiden mitt i. Det är väldigt svårt att inte sväva iväg i tankar och tappa riktning, men jag strävar alltid efter det. Jag hoppas verkligen att det bästa solot inte redan är spelat, det vore deppigt! 🙂 Men ett av de bästa hittills finns på Attacks senaste skiva, på låten Dansa Margit. Där tycker jag att jag lyckas med ovanstående. Nästan 🙂

EFJ: Jag skulle gärna vilja höra ett album med både dig och Adam, finns det några sådana planer för framtiden?

EF: Vi hade/har faktiskt ett band som heter Pace, tillsammans med Pär-Ola Landin (bas) och Christopher Cantillo (trummor). Vi släppte en skiva 2013. Året efter fick jag och Adam barn, och sedan dess har spelningarna tyvärr varit väldigt få. Vi har spelat in musik till ett andra album som bara ligger och skräpar på någon hårddisk här hemma, förr eller senare ska vi nog ta oss i kragen och ge ut det!

Sen har jag faktiskt en tanke om att göra en julskiva på duo med Adam 🙂 Jag tycker väldigt mycket om den svenska psalmboken, och skulle tycka att det vore jättekul att göra en julskiva med några julpsalmer. 

EFJ: Vad är det som avgör vilken sax du spelar på vilken låt? Komponerar du speciellt för sopranen till exempel, eller testar du dig fram? 

EF: Jag testar mig fram! Tenoren är mitt huvudinstrument så jag brukar börja på den, men ibland ”hör” jag sopranen istället på en viss låt. Ibland har även kompositören (om annan än jag själv) en tanke om vilken sax jag ska spela.

EFJ: Vart är jazzen på väg?

EF: Framåt, alltid framåt!

EFJ: Lyssnar du på din egen musik efter att den släppts eller låter du den vara som den är, med minnet av hur den lät när du spelade in den – bortsätt från att du förstås framför musiken på spelningar… Jag tänker på dina första album med ELG till exempel; som ju är otroligt bra – får dom chansen att spelas och lyssnas på där hemma?

EF: Under själva processen då skivan görs lyssnar man så fruktansvärt mycket på den, det ska mixas, mastras och bestämmas låtordning, så när skivan väl är ute brukar jag vara riktigt trött på den 🙂 Sen blir det inte fler lyssningar förutom i undantagsfall. Det finns så mycket musik att höra, jag kan inte slösa bort tiden på att lyssna på min egen 🙂

EFJ: Vad skulle du vilja läsa om för album eller annat på En Fri Jazz?

EF:Nya albumet Space av Lisa Ullén/Elsa Bergman/Anna Lund!

EFJ: Tack snälla för din tid och för musiken!

Kategorier
Intervjuer Recensioner

Mats Gustafsson – En Motståndsman

Bild publicerad med tillstånd av Mats Gustafsson.
Photo by Žiga Koritnik

ATTENTION! For English speaking readers – here’s a translated version! Head over to Mats page to read! http://matsgus.com/archives/category/press/interviews

Mats Gustafsson är i grund och botten en norrlänning, nå – från Västerbotten, vilket ligger söder om Norrbotten där jag kommer ifrån, men ändå väldigt långt norr om nästan allt annat. Hans ursprung är på många sätt det allra viktigaste att nämna. På temat ’norr’ och ’glädje’ sa Ronny Eriksson (Euskefeurat med flera) en gång (på ett ungefär) att ’glädjen som man bär inombords får man släppa ut lite i taget…det är långa vintrar här uppe så det är inte säkert att det räcker till ett skratt…det kan bli så att man ger fan i att grina någon gång istället’

Jag tror inte att Gustafsson, en av vår tids mest framgångsrika musiker inom den genre som kanske egentligen borde kallas för motståndsmusik, är mer ledsen än någon annan. Men för mig representerar mycket av hans musik ett norrländskt mörker och ett motstånd som jag tror att man, inte uteslutande, har en djup förståelse för om man växt upp i en del av Sverige där mörkret faller (’…och fäller sitt galler’ – Lingonrap, Euskuefeurat) redan under tidig höst för att sedan knappt släppa taget förrän den så kallade vårvintern kommer någon gång i mars-april. 

I Gustafssons musik finns ofta en avgrund, ett mörker och ett ilsket vrål. Men där föds också hoppet. När en står på botten har en i alla fall fast mark att stå på. Det är där ingenting kan bli till någonting! Är det viktigare än någonsin 2022? Den här bloggen handlar inte om doom and gloom, men den handlar om motstånd på många sätt. Den musik jag älskar och skriver om, och som Mats också står för, slår alltid från underläge. Om den inte gör det måste den förändras. 

På temat motstånd, samtid och framtid fick jag en fin möjlighet att i sann pandemisk anda ’prata’ med Gustafsson. Resultatet kommer här. Jag vill tacka Mats för att han tog sig tid att bjuda på sig själv och sina tankar på ett sådant generöst sätt till en på många sätt obetydlig plattform som En Fri Jazz! Det betydde mycket för mig, och det fyllde på mitt konto med glädje som jag nu i sann norrbottnisk anda kan släppa ut – lite i taget, eller för den delen tillåta mig ge fan i att grina en gång eller två under den vintertid som återstår.

Håll till godo!

En Fri Jazz (EFJ): Hur tänker du kring att allt nuförtiden är limited edition? ”Scarcity principle” används överallt som ett marknadsföringsknep, även inom den fria och improviserade musiken. Jag förstår ju att små släpp med väldigt små kvantiteter har att göra med finansiering av sitt släpp och att många artister inte har råd därför att man får betala sina släpp själva – men marknadsföringen bidrar trots allt till någon slags köphets och känslan av att ”jag måste ha innan det tar slut”.

Mats Gustafsson (MG): Det är en sanning med modifikation. Den här typen av ifrågasättande/ alternativ musik har aldrig sålt några större kvantiteter. Och det rör sig nästan alltid om ”limiterade” editioner. Nuförtiden. Men när upplagan är under 300 ex, så är det för mig verkligen ngt limiterat. Det går kanske att sätta dylika gränser? Eller är det kanske ointressant?  Givetvis är det en hetsjakt på köpare med olika lockmedel. Det gäller att stå emot de dummaste knepen o samtidigt passa på direkt om man ser ngt som man vill ha. Aldrig vänta, aldrig lämna ngt efter dig… det är en devis att leva efter. Nu då CDn är ett utdöende faktum så säljer ju vinylen bättre än på 30 år – men upplagorna är generellt små. Jag berörs inte av fenomen som köphets, jag ser helt enkelt till att skaffa mig den musik som intresserar mig – med byte eller köp, beroende på prisbild. Det finns alltid sätt.

EFJ: Tycker du att det finns någon väg framåt med streaming av musik; och är den att starta nya typer av tjänster typ som Vandermark varit med att starta med Catalytic Soundstream? Eller ska artisterna tillsammans försöka förändra den nuvarande situationen med befintliga tjänster?

MG: Den nuvarande situationen går säkert inte att förändra så oerhört mycket. Då behövs en bojkott. Spotifuck är verkligen den värsta ”rip-offen” någonsin vad gäller musik. 100 % stöld. Från dag ett var detta tydligt. Att inte fler musiker o bolag har reagerat på detta är provocerande. Den musik jag håller på med är alltid DIY. Och vad Vandermark och Catalytic Sound nu försöker är RÄTT väg. Vi kan ta över detta själva. Det finns plattformar som fungerar. Bandcamp o några andra. Men Spotifuck…. är otänkbart för mig. Sjukt provocerande att detta används av så många. Musiker själva som inte ifrågasätter att de blir rånade på sina pengar och sin musik. Artister måste börja ta ansvar igen. Inte bara vara bekväma med vad som sker runt om, hela tiden. Fuck it!

Vi kan alla skapa nya möjligheter – i dessa tiden av online-aktiviteter o kunskap – det är bara fantasin som sätter stopp. Fuck it! Skapa EGET! Bojkotta idiotier som spotifuck.

EFJ: Spotify, oavsett vad man tycker om det, lär inte försvinna – och är ju på många sätt det nya ”skivbolaget”. En ganska stor publik finns ju på deras plattform – är det enbart av ondo att nå sina fans den vägen?

MG: Svar JA! Se ovan. Det finns INGET bra med detta sätt att profitera på andras musik och rättigheter. När vi dessutom ser hur de uppenbarligen investerar sina vinster, så blir jag mörkrädd. De löner de ledande i Spotify tar ut är absurda.

Vi måste våga ta ställning. INGEN behöver synas på den typen av plattformar. Imbecillt är vad det är.

Att hitta till musiken finns det miljoner vägar och lösningar för. Att frivilligt låta sig bli bestulen på detta sätt. VAD är DET????

EFJ: Okej, men vilken typ av kommunikation finns det mellan mer inflytelserika artister, som du själv, och de stora streamingtjänsterna? Är du inblandad eller i kontakt?

MG: Noll kontakt. De är inte intresserade. Det är ett vinstdrivande företag. Den här musiken, som vi gör, genererar minimalt medialt intresse och därför inte så mycket pengar. Och de pengar den här musiken genererar går direkt i fickorna på dessa utnyttjande personer. Och jag är inte intresserad av detta på något plan. Om de visade ett genuint intresse för alternativ musik, så skulle jag lyssna och kommunicera självklart. Nej, vi måste skapa egna plattformar. Det finns lösningar att få ut radikal och alternativ musik som simmar motströms. Den kommersiella musiken är underhållningsmusik som simmar medströms. Bara döda fiskar flyter medströms….

EFJ: Du är ju en rätt så framgångsrik artist inom ditt skrå. Vilket ansvar har du med din relativt stora plattform när det gäller att öppna dörrar för andra, att leda vägen, lära andra och så vidare? See one, do one, teach one typ?

MG: Detta är en del av det absolut viktigaste ansvaret vi har som konstnärer och artister. Det är något som jag försöker att hela tiden fördjupa. Att dela. DELA. Med framför allt den unga generationen. Det är så musik och konst fördjupas. Att dela och att kommunicera och interagera. Det är en lika stor del musikaliskt som politiskt. Att lära sig lyssna fritt, att lära sig tänka fritt och att agera fritt.

Det är mitt förbannade ansvar att göra detta möjligt – och jag gör det med ett leende. Det är ett livselixir. Det finns inget bättre än att involvera nya röster i projekt, turnéer, inspelningar etc. ROCK ON!

EFJ: Om man så spinner vidare på hur musiken ska kunna nå till fler och inspirera till kreativitet, vilken roll spelar dagens jazztidningar i dessa tider? Hur kan dom förändras, förbättras, anpassa sig? Jag tänker att oavsett format så finns det ett stort behov av att ”hjälpa” nya jazzfans på vägen. Det finns ju en sådan GIGANTISKT output att det är svårt att veta vart man ska starta. Jag pratar inte om listor, utan om en kompass för att komma igång på sin resa. Hur kan media hjälpa till?

MG: Media kan verkligen hjälpa till. Men intresset är svagt. Det är ett evigt problem. Vi behöver aktiva journalister och redaktörer på de seriösa dagstidningarna. Men de senaste 20 åren har allt försämrats. Det är STOR skillnad mot hur det såg ut på 00 – talet, då crazy wisdom startade upp och blacknuss kollektivet härjade. Då skrevs det artiklar på helsidor i dagspressen och både radio och SVT var med på det hela. Vi behöver mer aktiv jazzpress, som är aktiva både på nätet och i tryckt form. Det är EXAKT som du säger —– det skall vara en kompass. Dörrarna skall öppnas av lyssnaren själv – men det är medias ansvar att peka ut riktningarna. Nutida jazzpress måste leva mer i nuet och fånga upp de trender som faktiskt sker. Inte bara titta bakåt. Orkesterjournalen har förbättrats, men det är inte tillräckligt. Läsarkretsen är äldre… och det behövs unga som kompletterar detta och bidrar med nya insikter. Jag tror mycket på en aktiv jazzmedia. Som engagerar och tar tempen på det som sker.

Allt nytt är verkligen inte bra, tvärtom egentligen. Men fortsatt… det SKER saker. Som ingen uppmärksammar.

EFJ: Det tycks ju finnas en mentalitet som är inriktad på ”allt till alla alltid”, eBay och Discogs hjälper knappast till utan vill också uppmana till mer försäljning, mer köp, mer mer mer. I den relativt lilla värld som är frijazz / impro osv, finns trots allt ganska mycket musik som släpps. Jag, med mitt intresse, har ingen chans att hinna med allt – jag måste också filtrera och prioritera. Jag vill hinna lyssna på grejer från förr, men också forska och vara nyfiken på det nya som släpps. Hur ska unga och nya artister göra för att höras i en värld där konkurrensen är mördande?

MG: Det är omöjligt att hänga med i allt. Men det är KUL att försöka. Vi behöver någon typ av NAV. En NAV-kompass-för-jazzen. En samlande kraft som kan samla nyheter i en kreativ form. Skivsläpp, turnéer, projekt, tankar, perspektiv. Kanske kan Orkesterjournalen / JAZZ bli detta — men då behövs en total remake. Magnus Nygren har gjort ett extremt bra jobb med de resurser han hade som redaktör. Men jag tror att det behövs en helt NY ansats och inriktning nu. Nya media, nya kanaler. En samling runt jazz-pumpen! Där unga samt äldre känner sig välkomna. Jag saknar debatten!!! Varför finns ingen debatt i Jazz – Sverige?  Vi skulle behöva ETT media som alla läser… och kan debattera inom.

EFJ: Jag tycker att vi borde skifta fokus till att träffa riktiga människor, få tillgång till fler spelplatser (bibliotek, fritidsgårdar, caféer osv) – men här funderar jag igen på vem som har ansvar för vad? Låt mig utveckla, jag vill gärna veta hur du ser på saken. Jag har otroligt svårt för ”gnällkulturen” som jag ser runt omkring mig. Det är alltid någon annans fel. Hur ser du på det påståendet? Om vi börjar med etablerade artister. Vilket ansvar har dom i vår tid, att hjälpa yngre att ta sig framåt?

MG: DIY! Det stavas alltid DIY. Och kommer att så förbli.

Det gäller att ta initiativ. Det finns ingen annan väg. Ingen annan gör det åt dig. Du måste själv se till att få saker gjorda. Det behövs entreprenörer. Som orkar ta tag i saker. Jonas Kullhammar, Joachim Nordwall och Alexander Zethson är tre bra exempel på fantastiska entreprenörer. Som gör saker, HELA tiden. För ANDRA. Inte bara för sig själv. DET är nyckeln. Det måste såväl ung som gammal inse. Det går inte att göra om hela kultursfären i Sverige…. Infrastrukturen. Vi måste ta bit för bit. Revolutionen är långsam nuförtiden.

Sedan rikskonserter lades ned – helt klart av politiska orsaker och argument – så finns det ju INGEN i Sverige som ansvarar och producerar musik för yngre, avantgardistisk musik, musik från andra kulturer etc. etc.… det finns ju ingen som har ngt övergripande ansvar längre för detta. Detta är allvarligt. Skrämmande. Och något som måste förändras ögonblickligen.

Men självklart är det enklare om man kan jobba tillsammans med ngn. att dela ansvar. Det är ju KUL att jobba för andra. Fattar inte folk det? 

Jag saknar engagemanget hos många musiker. BRINNET! ENERGIN!

Om alla kan inse att vi är starkare tillsammans, när vi kan samlas runt en massa olika individuella initiativ, som tillsammans blir en kollektiv tanke och gärning?

DIY. DIY! DIY!!!!

EFJ: På samma sätt som ovan, hur ser läget ut bland jazzföreningar och jazzklubbar – kämpar dom för att få till spelningar för yngre artister på nya typer av scener?

MG: Det har långsamt skett en förändring tror jag. En yngre generation som arrangerar konserter. Men det är en extremt långsam förändring. Det är alltid så att musikerna själva måste skapa spelplatser. Vi vet vad som krävs. Och vi vet HUR det skall göras. Tiden är ett problem bara. Därför måste vi alla bli bättre på att verkligen TA INTITIATIV samt att delegera uppgifter till andra. Vi kan hjälpas åt i än högre grad. Så att inte bara några få gör allting och sedan bränner ljuset i båda ändarna…. Det sker alltför ofta.

Återigen: vi behöver ett nav att samlas runt. Som kan agera kompass.

EFJ: Låt oss så diskutera DIY lite mer. Jag ser mycket mindre av gör-det-själv mentalitet idag – men också MER på nya plattformar. Bandcamp är ett bra exempel. Artister kan köra saker själva på digitala plattformar och nå ut med sin musik. Det är underanvänt som jag ser det. Det finns stora möjligheter att göra något bra här. Varför kan man inte ha typ ”gemensamma blindfold sessions” online? Twitch-Lifestreams, på bloggar osv? Jag kan inte se speciellt många sådana initiativ. Inte alls för att ersätta det verkliga, riktiga mötet – men OCKSÅ. Jag tror att unga har makten att ta stora kliv framåt och hjälpa den nya generationen att sortera i det massiva bruset. Det måste inte vara antingen eller – fan, jag skriver med blyerts uteslutande – men jag är även ”digital savvy”. 

Hur ser du på detta – kanske framför allt på framtidens typ av MOTSTÅND, vilket ”vår” musik är och alltid har varit. 

MG: Alla sätt är bra, som driver på utvecklingen. Det måste testas. Och testas igen. Ingenting går upp emot den sociala situationen med en blindfold, IRL. Det sker så mkt runt ett sådant socialt sammanhang. Idéer föds och tankar går på djupet. Visst kan det ske i zoom, team ,Twitch – meetings etc. etc. alla sätt är bra. Och kan definitivt vara komplement, speciellt i pandemi – tider. Vi måste använda ALLA kanaler som är tillgängliga. Och göra de otillgängliga kanalerna tillgängliga.

Blindfoldsessions med vänner/ kollegor / ovänner och andra är den bästa skolan. Det var och är min skola. Mitt universitet. Förutsättningslöst lyssnande. Det ändrar synen, hörseln och därför livet på bästa sätt!

EFJ: Slutligen så, hur ska ”VI” äga och driva på förändring i världen istället för att vänta på att den ska hända?! Jag anser att jazzen ALLTID har funnits där som en konstant påminnelse om förändring, förädling, förbättring, nedrivning, uppbyggande. 

MG: Jazzen ÄR förändring. Kommunikation. Interaktion.  Och MOTSTÅND! Hur den än låter och ser ut. I mina ögon, öron o själ i varje fall! Radikal musik är motströmsmusik. Och därför politisk. Vi måste stå emot alla nya kommersiella doktriner som kommer av de nya tekniska hjälpmedlen som vi är omringade med. VI måste använda oss av de nya mekanismer som nu är tillgängliga o göra dem till våra. Inte bara sitta still o åka med. Jazzen måste innebära att MÖTE. Det görs bäst IRL. Men visst finns det förutsättningar att använda oss mer av de verktyg som nu är oss bjudna. Någon måste våga ta de första stegen mot en mer aktiv DEBATT —– där alla generationer och dialekter och grenar på jazzträdet kommer till tals. Vi spelar alla på samma sida rinken.

Kategorier
Recensioner

Sol Sol – What Year Is It?

Jag gillar Sol Sol mycket. Dom representerar på många sätt ”min” musiksmak. Dom samlar det galna, vackra och svängiga. Här får nästan allt ta plats. Det är ofta oväntat, men här finns även det trygga. Melodierna och explosionerna,

Sol Sol är: David Stackenäs på gitarr, Elin Forkelid på saxofoner, Anna Lund på trummor och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det blir så tydligt från första ton på första spåret; Canada. Jag lutar mig tillbaks och sluter ögonen. Det här måste vara en komposition av Forkelid. Hon är ju melodiernas mästare och just den här är sorglig. Sorglig så att det värker ända längst inne i själen. Men så tar den en annan vändning när Stackenäs, Lund och Agnas lyfter melodin till en fritt svävande fågel. En fågel som skär genom kvällshimlens ljus på sin resa någonstans långt bort. Stackenäs låter intensiteten stiga och med Lund och Agnas som otroligt kompetenta medresenärer får så friheten regera. Så ansluter Forkelid! Ett klassiskt Forkelidsolo tar vid. Hon river och sliter men tappar inte kontrollen. Det är därtill otroligt kul att höra hur Stackenäs balanserar hennes intensitet. Mycket elegant! Så får vi andas en stund. Jösses vilken start på ett album! 9 minuter och runt 26 sekunder njutning. Vart tar detta vägen?

Gladjazz är en helt annan historia. En låt som jag tror verkligen passar Lunds stil och känsla med sitt stora lekfulla spel och täta energi. Men vad nu? Vi hinner inte ens till den första minuten innan det drar iväg. Oj! Melodin bryts ner till fragment och Sol Sol jobbar och jobbar och jobbar! Här gäller det att fokusera på de individuella delarna, men också på helheten. Lägg särskilt märke till Lund och Agnas. Dom har ett sätt att jobba tillsammans som en enhet. En fri enhet. Så lugnar det sig något. Bitarna ligger utspridda på golvet och vem ska städa upp? Det är oklart. Sol Sol drar på och fortsätter framåt framåt framåt! Men så plötsligt samlar dom säger, upprepar temat och så är det slut.

Blanksmörjefabrikören är en så vacker komposition. Den tycks för mig vara nära besläktad med Canada, men är nog skriven av Stackenäs. Det spelar mindre roll. Jag måste hela tiden vara på min vakt. På samma sätt som i varje låt är Lunds lekfullhet en central del av Sol Sol’s sound. Så får vi stifta en närmare bekantskap med Mauritz Agnas. Hans solo bärs fram av Lund och Stackenäs som försiktigt, försiktigt brummar i bakgrunden. Där är Forkelid igen. Det är vackert och skimrande. Här finns så mycket att upptäcka!

De tre första spåren har verkligen gjort ett starkt intryck på mig, men här finns mer! Bulgakov, en mystisk historia med långa, vackra kontrabasslingor. Halvvägs genom låten bygger Forkelid upp intensiteten och hittar helt nya vägar. Tesseract Flax, en livlig ovh svängig historia som passar alldeles utmärkt för en rask promenad! Jag testar det, jajjemänsan, det funkar precis som jag trodde. Den driver mig framåt, steg för steg för steg!

Skam går på torra land är ett vinterlandskap med knarrande snö och nästan ingen sol alls. Den kryper bara precis över horisonten innan den ändrar sig och kryper till kojs igen. Det är viktigt att lyssna på det som är där och det som inte är där. Agnas bas letar efter något. Har någon tappat en knapp? Nej det är inte det. Det är något annat. Det får vi aldrig veta. Frågan får inget svar och Sol Sol vandrar vidare i vintern.

Det är bara två låtar kvar. Tur att en kan börja om från början sen. Men först den funkiga, punkiga, jazziga, fräsiga What Year Is It. Det är så bra! Forkelid sträcker på sig och hela Sol Sol öser på. Det häftigaste händer där runt 2:28 ungefär. Darrande stannar allt upp och hänger i luften en tiondels sekund. Nej nej det kommer MER. Forkelid var inte färdig och lämnar sedan över till Stackenäs som färdas genom detta otroliga sväng. Han förvaltar möjligheten förtjänstfullt och låter tonerna flöda fritt, och de blir till slut till ett vattenfall. Men något är fel… något går snett och SEN kommer det. Det här kan sluta hur som helst. Forkelid och Stackenäs utmanar varandra, dom fri-fäktas men här finns bara vinnare. Dom böjer och töjer. Mystiken återvänder, men den är falsk. Den bygger upp energin en gång till! Med ett ångestskri är vi framme vid slutet. Temat återkommer och vi dansar bort i natten på lätta steg! Jag lyssnar igen och igen och igen på de sista 2 minuterna. Här ryms en hel värld!

Albumet avslutas med den mycket vackra The Ocean. Den avslutar det som Canada startade. Resan över vattnet. Jag lyssnar mycket uppmärksamt på Agnas. Det är så snyggt! Forkelid får avsluta och Sol Sol stannar upp och låter allt tystna. Det är färdigt.

Sol Sol har gjort ett så fint album. Det balanserar utmärkt mellan det fria och galna, och det vackra och oförstörda. Kvartetten är uppriktig och menar allvar med sin musik, men vägrar att låta den vara ifred utan böjer, vänder och vrider – med smakfull elegans och våldsam kraft.

Det släpps i början av 2022, men jag tror att en kan beställa/förhandsboka en kopia hos Elin Forkelid redan nu.

Tack för musiken!

Kategorier
Recensioner

Johan Lindström Septett – On The Asylum (Moserobie, 2021)

En efterlängtad efterföljare. En efterföljd efterlängtare.

Hej. Här kommer jag med en liten text.

Johan Lindström Septett är superseptetten som tog världen med storm med sitt premiäralbum ”Music for empty halls”, som jag tror är utsålt nästan överallt. Ett fantastiskt album förstås. Nu är dom tillbaks med uppföljaren. En rökig, mystisk och elegant historia som utspelar sig i gränderna, på krogarna, i en källare, bakom ett skynke.

Den som önskar sig en fortsättning av första albumet får inte det, men får istället något helt annat.

Under Solitude Tune kopplar jag bort mig från texten. Jag brukar skriva medelst lyssning. Sedan redigerar jag bort den värsta dumheten och så blir det en text. Och ibland inte. Men här går det inte. Jag känner mig onykter, men det är jag faktiskt inte. Det är så här det känns att vara nyktert onykter. När klockan är kanske halv fem på morgonen och en är ganska så lurvig, men fortfarande vid gott mod och därtill inte riktigt redo för att sova. En har haft en fin kväll och natt och sitter nu och samtalar med en vän. Det är en ljummen sommarmorgon som snart blir till dag. Så låter det. När klockan närmar sig 6 är det verkligen dags att sova, men så börjar Echoes Across The Dunes och det är lika bra att sitta kvar. Sömnen får vänta………..

2021 i mars. Här tog bloggen slut….eller, den tog paus…jag tog paus. Jag drog mig tillbaka. Tillbakadrogs kanske är bättre uttryckt. Det blir så ibland.

Så är vi i December 2021. Jag fortsätter mitt lyssnande från Solitude Tune. Den är fortfarande en lurvig sommarmorgon. Det är helt okej så. Jag fortsätter med Echoes Across The Dunes, och jo, jag sitter kvar. Vid köksbordet. Det är en alldeles utmärkt låt för att sitta vid ett köksbord. Gärna medelst vickande på tårna, liksom sträcka ut på dom. Knipa och sträcka. Det nylonsträngsplockas och nynnas och tutar lite försiktigt. Så driver jag ut till havs när vi går från nynnande till en puffande melodislinga. Det är vackert och inte ett enda dugg juligt. Nordenström följer med på orgel när saxofonen brister. Vi vaggas till slut åter till trygghet. Det gick bra. Edwards Chacone härnäst. Titeln torde vara boxningsrelaterad, men vad vet jag om boxning? Jag lyssnar. Brummande klarinett, brummande bas och tät mystik. Musiken smyger fram som en räv i natten. Precis så låter det. Som en smygande räv. Jag undrar om det är så att saker och ting kommer att explodera? Är det en fälla? Genom Orbit Box och vidare till Humming Box och filmmusik där kameran panorerar in över ett amerikanskt universitetscampus med baseball diamond, träd, hissad flagga och en gräddvit Ford Mustang från 1965 som glider fram i soluppgången. En ser inte vem som kör.

Titelspåret On The Asylum är intressant. Är vi på en fest eller en middag eller bara hemma-hos? Eller uteservering. Nå. Efter 1 dryg minut har vi trixat klart. Nu är det dags för härj! Det här är parhästen till Run från Music For…

Run is the track in which I envision myself walking down the street in a fur coat with a cane and a top hat, feeling like a million dollars and with no more fucks to give. Back to reality I walk the streets of Barcelona smoking a H. Upmann Magnum 46, listening to Sleepless Lapsteels and I feel less of being misplaced in this world and more a part of it. This is indeed a real feather in Jonas Kullhammars hat!

https://www.freejazzblog.org/2018/12/free-jazz-blogs-2018-top-10-lists.html

….dådet är utfört. Det är klart.

Vi behöver ett glas sherry. Det får vi. På verandan. Medelst Septet Serenade. Pedal steep och påfyllning, tack tack, och äppelkaka, hembakt jojatackarja. Äsch, det närmar sig slutet. Både av kakan och albumet. Efter ett glas sherry till (gud så sött!) glider jag ner i hängmattan och låter A snippet from ’Music For Valves And Pedals’ vagga mig till sömns. Det känns bra. Så har vi nått fram till det sista spåret, Worms Of Underground. Det är lite läskigt.

Det här är ett riktigt bra, suggestivt album för December, Januari och Februari och andra månader. Det här är spännande, mörkt och även svart. Jag gillar det. Mörkret, och musiken!

Johan Lindström Septett är (och jag har kopierat och inte översatt):

Johan Lindström – Guitar, Pedal steel and more

Per ”Texas” Johansson – Saxophones & Clarinets

Jonas Kullhammar – Saxophones and Flutes

Mats Äleklint – Trombone

Jesper Nordenström – Organ, Piano

Torbjörn Zetterberg – Bass

Konrad Agnas – Drums

+special guests: Elvis Costello, Margareta Bengtsson & Sofie Livebrant

Kategorier
Recensioner

Svante Söderqvist – Arrival (Prophone / Naxos Records, 2020)

Ett vackert album för en besvärlig tid.

Det var inte för att det är en pianotrio (mestadels) som jag missade albumet. Nä, det var nog helt enkelt för att jag försvann allt mer från ”nätet” under våren, och till slut nästan helt och hållet. Därtill är Svante Söderqvist på kontrabas och cello ett nytt namn för mig. Det är i sig konstigt, men jag har inte någon fiffig förklaring. Adam Forkelid på piano är ett välbekant namn förstås. Jag ska föresten hålla noga koll på herr Forkelid. Jag tror och hoppas att vi kommer får höra mycket mer av honom framöver… Jag önskar få höra ett soloalbum. Slutligen Calle Rasmusson på trummor och andra slagverk. Calle är också en ny bekantskap för mig. Därtill får vi höra två gäster på ett par spår; violinist Adam Bałdych och på sång Maria Winther. Spännande inslag och mer om det snart!

Först ut är Ny Ankomst. Ett kittlande intro med Svante och Calle. Så ansluter Adam. En sorgsen melodi. Jag finner mig tittandes ut genom stora panoramafönster. En å rinner precis utanför fönstret. Det regnar. Intensiteten stegras något, men det är alltjämnt vemodigt. Svante tar över och låter stråken sjunga. Det är på något sätt en annan känsla plötsligt. Den är mindre ledsen och lite mer lättsam sommarkväll. Jo, jag sitter och tittar ut över havet. Har jag en cigarr? Jo, det har jag. Har jag en dry martini? Nej. Svantes nynnande över kontrabasen lyfter stycket. Så är det Forkelids tur. Ett solo som plötsligt får mig att inse att jag är i Miami. Det är hösten 2013 och jag har betalat alldeles för mycket för skotsk whisky av tveksam kvalitet. Nåja. Jag har i alla fall knäppt upp skjortan lite extra och jag sluter ögonen. Det svänger! Det har blivit dags att avrunda. Kvällen har blivit natt som blivit morgon.

Näst på tur är Gyumri som även råkar vara en stad i Armenien. Jag vet för jag googlade. Måste man googla allt man inte känner till? Är det att vara nyfiken eller bara otålig? Jag vet inte. Spelar det någon roll? Hur som helst, här får vi stifta bekantskap med Adam Bałdych. Det skänker en extra dimension åt trions vandring i ett dimhöljt landskap. Musiken smyger fram. Forkelid ges utrymme att sväva. Det är vackert och Rasmusson följer honom tätt tätt intill. Intensiteten stegras, Forkelid flyger fram. Så kommer Bałdych och här finns en spetsighet som jag gillar. Jag njuter av att det får sticka iväg lite.

Spår tre är det underbara Love Song. Det hör från första tonen. Ett kort intro och sedan sjunger och spelar Svante en så vacker melodi. Den är varm och jag blir glad. Sedan får vi höra Svante med stråke, och det känns som att något är på gång. Jo. Forkelids solo. Det är otroligt elegant! Han flyger fram på ett så självklart och nästan hemtrevligt sätt. Han känns så trygg! Jag tänker att han nog blundar och bara låter allt flöda ut genom fingrarna och ner i pianot och så ut, ut, ut i världen! Cirkeln sluts och vi är tillbaks i melodin igen. En riktig jazzpärla är slut!

I The Hill bjuds vi på en österländsk vibe, vi sitter på kuddar och låter oss färdas till en annan tid, en annan plats, och i Vandringen porlar tonerna fram likt en ivrig bäck.

Det sjätte spåret, Jackpot svänger! Bałdych är tillbaks och vi bjuds på ett stycke finfin dansant musik där till och med jag, en helt oduglig dansare, vill bjuda upp! Jag finner mig dock, och nöjer mig med att mystiskt höja mitt glas och gratulera till att jag nästan, men bara nästan, klev upp på dansgolvet.

Åhej! Bofara jazz. En fräsig fräsare! Klassiska toner och swingening moood! Men så tar det stopp och plötsligt kommer folkliga toner genom högtalarna. Vänta nu lite? Och så iväg igen. Kul! I Tännforsen är vemodet totalt och jag är tillbaks vid fönstren, stirrandes ut. Det gör dock ingenting. Det här är musik att sitta vid fönster till. Efter en tid så hörs Marias röst. Det bygger på den mystiska och fundersamma tonen. Ett djupt och innerligt solo av Forkelid följer därefter. Jag stannar upp och lyssnar vidare, tittandes genom de imaginära fönstren. Tack.

I det näst sista spåret Bluesen faller vi blytungt vidare nedåt. Tunga steg. Inte rakt igenom, här finns några glimtar av hopp – men i stort är eländet över mig. Hur ska detta sluta. Jag behöver lite fart! Jodå, avslutningen av detta album är Stevie Wonders låt He’s misstra know-it-all som här presenteras i en mycket svängig version. Swingening hade Mr Kullhammar sagt, och så är det. Det byggs upp bit för bit och sedan släpper trion loss allt de har. Lyssna noga efter 4 minuter. Det är så snyggt! Okej nu kan det få bli nyårsafton – jag är redo!

Det här är ett otroligt bra album! Jag önskar att jag hade hört det tidigare, men ibland blir det inte som man tänkt sig. Gudarna ska veta att så har vi nog alla upplevt 2020. Mången misstra know-it-all hade fel.

Hörrni Gott Nytt År – och köp den här skivan! Den finns bland annat på Svantes hemsida och han länkar vidare till allehanda affärer där den säljs. Strunta i streaming, köpt på riktigt!

Svante Söderqvist – bas/cello/sång
Adam Forkelid – piano
Calle Rasmusson – trummor och slagverk
Adam Bałdych – violin (spår 2 och 6)
Maria Winther – sång (spår 8)

Kategorier
Listor

Bra album från året som gått

Tack för alla fina ord om mina texter, men kanske ännu viktigare – tack för musiken allihopa! Den betyder mycket för mig. Väldigt mycket. Jag hoppas att 2021 blir ett bättre år för världen och jag hoppas att det kommer mer bra musik. Jag vill väldigt gärna det. Tack igen!

Det har blivit dags att publicera ett par listor. Egentligen är det väl så att om albumet är skrivet om här, så är det per definition på listan över årets bästa album. Så den första listan över årets bästa album är: läs igenom alla artiklar från 2020 och köp samtliga album. Där har du en utmärkt lista med riktigt bra musik.

Om man bara vill köpa fem album, så tycker jag att nedanstående är en utmärkt start. Sedan köper du resten.

Elin Forkelid – Plays For Trane

Det är viktigt att lyssna. Gör det lite mer. Till exempel på det här fina albumet.

Sol Tors Taverna – Vol. 1

Det är faktiskt viktigt med drag. Ett jävulskt drag är ännu lite viktigare. Ett jävulskt drag och en smäll på käften är slutligen det finaste som finns i musikväg. Om ni också tycker det så håll till godo. Sol Tors Taverna har kanske stängt på söndagar, men kommer vara dygnetruntöppet från första maj. PANG! Men också en kram.

Anna Högberg Attack – Lena

ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK! Den enda gången Anna Högberg Attack backar är när de tar sats.

Nacka Forum – Så Stopper Festen

Skivbolagsdirektör, Grillconnoisseur och Svängmakare Jonas Kullhammar tillsammans med kompisarna i Nacka Forum gör det dom ska och gör det bra!

Daniel Bingert – Berit In Space

Jag är säker på att Daniel visste det hela tiden. Att han hade en juvel inom sig som var tvungen att få komma ut.

Kategorier
Recensioner

Luke Stewart – Exposure Quintet (2020, Astral Spirits)

Den här rackaren höll helt på att smyga under min radar.

Luke Stewart känner många säkert till för sitt kontrabasspel med Irreversible Engtanglements och med Moor Mother. Han är tvivelsutan en musiker att följa.

Här kommer ett album där vi får höra en kvintett bestående av, förutom Luke, frijazzgiganten Ken Vandermark på blandat blås, Edward Wilkersson Jr även han på blandat blås, Jim Baker på piano och Avreeayl Ra på trummor. Jag är säker på att det här albumet kommer att finnas på topplistorna över bästa frijazziga album 2020. Jag höll på att glömma bort det. Jag började lyssna men sedan kom livet emellan och ett tu tre var det långt ner i högen. Men efter en städrunda bland skivorna kom den fram. Tur!

Först ut är spåret Awakening the masters. Kontrabasintro. Stötvis. Trummorna smyger sig på. Pianot följer med. Sedan hittar man rytmen. Det gungar fram. Så kommer blåset. Energin byggs upp steg för steg och i bakgrunden fortsätter Baker, Ra och Stewart att styra skutan framåt. Så exploderar världen. Vandermarks karakteristiska mässande tar över. Vi får höra Bakers piano rulla fram. Det är som glaskulor på asfalt. Tonerna regnar ner. Men hela tiden finns Stewart där i bakgrunden. Bom-bom, bom-bom, bom-bom, bom-bom. Det är meditativt och klassiskt Vandermarkskt på många sätt. Allt saktar ner och så är det över.

Spår två, Brown and Gray har ett drag av Ayler i sin början. Sann mot traditionen så att säga. En matta av fullt blås sköljer över oss. Så lugnar det sig, men Stewart öser på. Så får vi sax-blås igen. Det river och sliter. Det är så intensivt! Jag får bara andas en kort stund. Wow! Det här är verkligen bra och det tillhör den ”nya” skolan av Chicago-Free-Jazz… Vandermark och Dave Rempis och Elastic Arts är otroligt aktiva och tycks pumpa ut hur mycket bra musik som helst. Hur som helst, åter till Brown and Gray. Det lugnar sig något men det är bara tillfälligt. Snart har gruppen pumpat upp energin igen och släpper lös allt dom har på en gång! Stormen är över oss och nu finns ingen återvändo. Och så är det slut. Pust!

Spår tre och fyra är en lång historia över dryga arton respektive 15 minuter. Harp and Concrete Silhouette Pt. I och II . Först får Stewart rejält utrymme att utforska toner och känslor. Det är spännande, introspektivt och mystiskt. Gruppen ansluter försiktigt, steg för steg. Det gnisslar och knakar. Vi vandrar framåt på skumpig väg, men likväl taktfast. Vi färdas genom skogen, i dunkelt land. Jag gillar verkligen långa stycken som det här. Jag får i lugn och ro lyssna på en grupp som berättar en historia. Vandermark’s lyriska och ganska bluesiga spel hjälper gruppen att hålla ut när vi närmar oss sexton minuter. Del två startar försiktigt. Drone-liknande toner och här gäller det att försöka lyssna på detaljerna. Jodå, trummorna smyger sig på, och Stewart har en idé som han bearbetar i bakgrunden. En får vänta. Sedan är det skönt att få höra Stewart i ensamt majestät. Han får ta plats och bara spela spela spela. Han bygger något. Ra finns där då och då. Och så när vi passerar sex minuter är han redo. Ra och Baker ansluter. Det är ruskigt elegant. Och så bygger det på. Det gungar. Det brummar. Det svänger. Det öser.

Sedan tänker en ju ändå att albumet skulle kunna vara slut. Men det är det inte. Vi bjuds på ett avslutande spår över tjugotre minuter. Det är ett enormt spår på alla sätt. Så skall ett album avslutas!

Första pressen LP’s är slutsålda, men en andra press är på gång. Passa på!

Den här seglar upp på min topplista över årets bästa album. Utan tvekan. Och den listan kommer jag för övrigt att publicera snart.

Kategorier
Recensioner

Christer Bothén – Ambrosia

Lev så, att i din allra sista stund alla andra gråta, men du själv kan inte en enda tår förunna. Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den. Vänskapen behöver inga ord: Den är ensamheten, befriad från ensamhetens ångest. Vägen, du skall följa den. / Dag Hammarskjöld

Det finns knappast någonting som passar bättre i musikväg när kvällarna är så mörka som dom är just nu. Först fyra spår med basklarinett i ensamt majestät, i olika toner, former och känslor. Därefter ZON. ZON. Ett trettiosex minuter långt verk med Per ’Texas’ Johansson på basklarinett och kontrabasklarinett, Hans Koch och Boa Petterson på detsamma. Sofia Jernberg medverkar med röst, Kristine Scholz och Tisha Mukarji på piano (i olika former och på olika sätt). Slutligen Vilhelm Bromandet på kontrabas. ZON är ett verk som tar all min energi och all min kraft, törst, hunge och sömn. Sofia viskar, alla spelar – jag vågar inte lyssna på ZON på natten när jag inte kan sova. Jag försökte häromnatten. Det var inte en bra idé. Jag körde fast i mystiska tankar och märkliga cirklar. Det är ett oerhört spännande stycke. Texterna kommer från Svetlana Aleksijevitj, Tarkovskij och W.G. Sebald. Allt finns samlat i det medföljande häftet.

Slutligen så, den nyaste av inspelningarna, Ambrosia, i vilken Bothén fortsätter att utforska kontrabasklarinettens ljud tillsammans med vibrationerna från en flygel. Det är enormt spännande. Det kräver av mig endast det jag klarar av i total stillhet, och det är också det jag investerar. Belöningen är stor för den som sluter ögonen och kliver in den värld som Bothén skapat.

Jag är glad att leva i en tid där sådana här album släpps. Där människor tar chansen att skapa boxar som denna.

Köp den här:

Kategorier
Recensioner

Alberto Pinton Trio – All The Difference (Clear Now Records, 2020)

Han längtar, längtar och anar,
han vandrar, söker och spanar
alltjämt och överallt,
och vad han efterfiker
det skymtar, lockar och viker
i skiftande gestalt. / Viktor Rydberg

Alberto Pinton Trio är förutom Pinton på barytonsax, klarinett, basklarinett och altflöjt, Vilhelm Bromander på kontrabas samt trumslagaren Konrad Agnas.


Det här är ett album för vandring. Alltså inte fjällvandring utan all annan form av vandring. Jag personligen gör en hel del vandring. Jag vandrar omkring. På mitt hemmakontor går jag omkring medelst telefonmöten, jag vandrar fram och tillbaka. Jag gör även inre vandringar. Alltså jag fastnar i en tanke först, och sen vandrar jag vidare. Jag vandrar utomhus, snarare än går promenader. Jag tappar bort mig och bara går och går.

Det börjar redan med det första spåret Never There Intro. Jag hör det direkt. Pinton bjuder in till en avkopplande stund över 2 minuter och 23 sekunder. Det räcker för att få mig i vandringsstämning. Det är en smula mystiskt. Sömlöst vandrar vi vidare till Dark. Vi vandrar vidare och en vemodig eller kanske sökande melodislinga letar sig fram mellan träden. Bromander och Agnas är utmärkta vandringskamrater som inte stör, men heller inte ursäktar sig.

Trion vandrar vidare. Det känns inte som att det är någon fara. Men så kommer spår 3, Ytram . Mer fart, mer studs. Jag får lugna mig lite. Stanna upp och lyssna på vart trion tar vägen. Det här är supersnyggt. Bromander och Agnas är samspelta och Pinton drar iväg i intensitet, men kör inte vilse. Trion hittar hem…och så är det slut. Så här fortsätter detta finfina album. I vandringens tecken.

Pintons melodier färdas i samklang med Agnas och Bromander. Här finns ett vandringens vemod, men inte en ensamhet. Här blåser det upp till starka vindar i Domino och här kommer aftonrodnaden i The Sentinel där flöjten får ta plats. Morgonen gryr i Sevens och jag tänker att allt nog kommer att ordna sig till slut, och jag vandrar iväg med barnen till förskola och vinkar av ett annat som cyklar till skolan till de alltigenom vandringsvänliga tonerna i Giants. Ett spår där för övrigt Bromander och Agnas drar iväg i en rasande fart. Det är stiligt!

Men även en vandring måste ta slut, eller i alla fall ta paus. Och det gör den så även här. Det är okej. Jag hänger av mig rocken och funderar på om detta album passar till att laga en omelett….

Albumet släpps den andra december, och jag tror att man kommer att kunna köpa den här: https://albertopinton.com/

Kategorier
Okategoriserade

Martin Küchen – Det försvunnas namn (Thanatosis, 2020)

Allt börjar i Allhelgonakyrkan i Lund, den 18 december 2010. Det känns lite märkligt på sätt och vis; jag bodde i Lund precis då – och jag bodde där mellan 2007 och 2012 – jag var aldrig inne i just Allhelgonakyrkan men jag passerade den varje dag på väg till jobbet, eller på väg någon helt annanstans. Den låg på vägen…


Där och då spelar Küchen in ”Hellstorm – Man erkennt langsam das Elend, dass über uns gekommen ist”, ett otroligt fint album på så många sätt. Han berättar historien på ett skört sätt, Küchen. Jag lyssnar och stillnar. Världen stillnar. Det är viktigt. Stillheten.

Sedan transporteras vi till katedralen i Lund. Sju år senare. Küchen släpper ”Lieber Heiland, laß uns sterben”, ett magnifikt album. Jag skrev några rader om det på Free Jazz Blog.
Det är den där stillheten igen. Att man stannar upp. Andra får dyka ner i det allvar som finns i Küchens budskap, jag vill bara stanna upp. Jag vill bara tända ett ljus och stirra djupt in i lågan.


Och så är vi framme vid 2020 och om det är en trilogi så är Küchen klar nu. Vi är därtill i en annan kyrka; Klosterkyrkan. Denna trettonhundratalskyrka är egentligen ännu lite äldre. På platsen de den står låg förut en annan kyrka byggd på elvahundratalet. Kyrkklockan har kallat till gudstjänst och bön i nästan 800 år. I världens mest sekulariserade land och på en kyrkohistoriskt viktig plats tar så Küchen med oss på en resa in i det fördolda. Det är en otroligt stark andlig upplevelse. Återigen utforskar Küchen ljudlandskap med bariton-, altsaxofon och elektronik. När albumets femte spår; ”Det försvunnas namn” startar får jag tårar i ögonen. Jag vet inte vad som händer, men när de vassa tonerna skär och ekar igenom luften så blir drabbas jag av någon slags kompakt sorg. Det finns även en musikvideo att se. Jag tittar och lyssnar igen och igen.


Genom elva spår, inklusive bonusspåret som en kan hitta på Küchens Bandcampsida, levererar Küchen ett av årets absolut bästa album. Tonerna passar till den där stunden på morgonen när jag tänder ett ljus på mitt lilla covidsäkra hemmakontor – som jag HATAR mer än allt annat just nu. För att jag måste sitta där. Jag tänder ljuset och låter ögonen stirra och drunkna. Jag bara låter allt vara.
Küchen andas, brummar, grymtar. Det gnisslar, skaver och blåser. Jag blir arg, ledsen och glad. Efter några spår känns det bra att gå vidare. Att starta dagen.

Köp det här albumet.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.