Aaltonen, Kullhammar, Heikinheimo, Meaas Svendsen – The Father, The Sons & The Junnu (Moserobie Music Production, 2020)

Finland är ett fint land. Jag gillar Finland. Varje gång jag är där blir jag glad. Och vemodig. Det här är ett finskt album som gör mig glad och vemodig.

Vi befinner oss alltså i året 2020 – Coronaåret. Vilken otrolig röra det blivit med allt. Ingen vet något om någonting och allt har ställt sig upp och ner och bak och fram. Men med Moserobie Music Production är allt som vanligt. Alltså en regelbunden ström av utmärkt musik utgiven till världsfredens försvar. Det är dessutom jubileumsår för MMP. 20 år som skivbolag och jag har en helt annan anledning att återkomma om just detta lite längre fram i vår/sommar/höst.


Men först och främst musiken jag lyssnar på just nu. The Father, The Sons & The Junnu. Juhani Aaltonen, Jonas Kullhammar, Christian Meaas Svendsen och Ilmari Heikinheimo. Vem som är vem i titeln får någon annan reda ut. Saxofonist och flöjtist Aaltonen är en jazzveteran och en finsk jazzgigant på många sätt. Discogssidan är välfylld med godbitar, och i min egen samling förekommer han tidigast på albumet ’Hot Lotta’ – tillsammans med Peter Brötzmann, Peter Kowald och Edward Vesala. Ruotsin grillimestari Kullhammar på tenor- och baritonsax tjänstgör här även som både mixare och mastrare (och mestari). Den unge och norske Meaas Svendsen på kontrabas är ett nytt namn för mig men det gör ju ingenting. Han kan höras på en del av Nakama Records album, och bland annat på Hungry Ghosts, som ju är ett mycket trevligt album. Slutligen Ilmari Heikinheimo på trummor och annat skrammel. Ytterligare ett nytt namn för mig, och en ypperlig möjlighet att undersöka den finska jazzscenen. Hurra!

Det första spåret, Reflections, är en fin(sk) reflektion. Introspektiv och med den rätta sorgen men också med den säregna frihet som bara den som kan tänka själv och ta ansvar själv har. Jag tänker på Euskefeurat och Ronny Eriksson.

”Gubben han grävde sig ned i sin grop
o gumman hon stod däroppe…”

Det är en melodi som färdas över svarta sjöar, genom skurar av COVID-19 och rakt ut ur högtalarna på mitt kontor. Aaltonens flöjt sjunger och jag tittar ut genom fönstret. Jag skämde bort småfåglarna alldeles för länge i år. De tittar surt på mig som om de glömt hur de själva borde skaffa mat. De får nog svälta nästa vinter. Nästan nio minuter sitter jag där och stirrar. Allt allt var gott.

Spår två måste vara signerad Kullhammar. Så är det. Il Ju Jo Christ har den Kullhammarekteristiska kombinationen av ett elegant tema och fria exkursioner, men här finns även en skarp värme från en vedeldad bastu. Skopan dallrar mot insidan av stävan. Jag andas tungt, och bara genom munnen. Vi återvänder till slut till ett gungande, ett bedjande och så ett fyrverkeri!

Kiirohige, spår tre, är vacker som en vitsippa om våren – och lika flyktig är den. Den står plötsligt där i backen. Jag smyger fram och lyssnar. Här finns inte ett spår av mina övergödda småfåglar. Jag lyfter på några grenar och där myllrar de fram. Tonerna. Kors och tvärs. Ursäkta att jag störde!

Det fjärde vemodet – eller Sorrow Wave som kommer härnäst påminner mig om något från Fire! där en pansarvagn av typen Patria AMV plötsligt brakar fram. Men så blir det inte. Istället behåller kvartetten kontrollen och vandrar mer stillsamt fram genom det snöklädda landskapet, även om en järv eller kanske en mård plötsligt studsar fram över skaren! Då blir det å andra sidan väldigt spännande. En jakt medelst sax tar fart och både Meaas Svendsen och Heikinheimo hänger på. Det skumpar rejält och när vi passerar sju minuter är jag uppeldad till max! Men jag litar på att vi ska hitta hem igen, och mycket riktigt – vi är snart åter vid den trygga elden och kan få en kopp kaffe.

Två spår kvar. På tur är The Sun. Här gäller det att spetsa öronen. En speciell stund medelst slagverk och avlägsna toner från fordom. En avskalad tidsrymd som vi aldrig mer kommer att se.

Och så avslutningen. Soumalainen Maailmanmestari. Den finske världsmästaren. Ett sökande kontrabasintro samt några små klockor och pinglor. Är det häst och släde som nalkas? Det är det inte, eller kör åt ett annat håll. Vi får sitta där och njuta i lugn och ro och jag förstår att allt trots allt kommer att ordna sig. Även för fåglarna som kanske ändå inte är så feta som jag trodde. Aaltonen och Kullhammar får mig att inse det. Det stilla temat återkommer gång på gång, och tar nya svängar och nya höjder. Så som det ska vara. Och sen är det slut.

Tack för ett fint album som är lite finskt men som framförallt är ytterligare ett i raden av fina album från Moserobie. Tack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *