Anna Högberg Attack – Lena (Omlott, 2020)

ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK! Den enda gången Anna Högberg Attack backar är när de tar sats.

Livet kräver av dig bara den kraft du har. Bara en bedrift: att inte fly. Så skrev Hammarskjöld. Anna Högberg Attack har samlat ihop all den kraft som går att uppbringa i en frijazzgrupp. Och därefter ställt sig upp, sträckt på ryggarna och stått kvar. I ett album. Och i ett till. I denna vår värld.

Uppföljaren till ett av 2016 års allra bästa album är äntligen släppt. Jag tror att vi är många som väntat och längtat. Vi har velat höra mer. Jag har tänkt att Anna Högberg Attack är så otroligt viktiga. Viktiga för mig personligen eftersom en andlig höstrensning medelst musik behövs i mitt liv, inte bara på hösten utan året runt. Jag kräver det. Jag springer, cyklar och lyssnar på ösig ösjazz. Allt för att PROPPA igen tomrummet, hålet, avgrunden. Det finns inget annat sätt. Och Anna Högberg Attack är en jävulskt giftig och effektiv kombination i detta sammanhang.

Nå. På denna uppföljare ser vi ett nytt namn; trumpetaren Niklas Barnö, och ett namn färre; Malin Wättring. Anna Högberg Attack handlar om att leverera den samlade kraften. Jag saknar Malin och välkomnar Niklas. I övrigt är uppställningen densamma. Anna Högberg på altsax, Elin Forkelid på tenorsax; som du förresten kan och bör lyssna på i gruppen Sol Sol bland annat, Lisa Ullén vars solopianoverk är obligatorisk lyssning, Elsa Bergman på kontrabas – ta och köp Elsas eget omdöme, det är ett otroligt fint album. Vidare Anna HurrakelLund på trummor och som nämnt Niklas Barnö på trumpet. Barnö hörs i trion Snus, men även med Anders Ahlén Unit för att nämna ett par.

På drygt 40 minuter levereras ett av årets absolut bästa album så här långt. Nu är det sagt. På första spåret Pappa kom hem sätts standarden direkt. Ett ångestfyllt skrik, ett mantra, en släppt handske. Nu får det vara nog! Och därefter åker vi iväg. Herrejösses. Om den släppts som singel hade det räckt för att göra mig svag en god tid framöver. Det gäller alltså att hitta den magiska balansen mellan jordens största grävmaskin som river river river, och en liten tröst. Inte en kram, men en torkad tår…med sandpapper. I Det är inte för sent bjuds vi på ett elegant intro signerat Lund. Hon har en stil som är yvig och full av lust att spela och att kasta sig i alla riktningar. Därefter glider vi ut i ett mystiskt landskap medelst Ullén och Barnö. Jag spänner öronen. Här gäller det att vara redo. Det vibrerar försiktigt. Men ingen galenskap än så länge. Det är inte vemodigt, det är misstänksamt. Anna Högberg Attack möter varandra, de är artiga – men jag är beredd. Ett stilla slut. Dansa Margit, javisst – det är dansant och svängigt, men jag anar ett svärd som dras i smyg. Forkelid tar ton och som alltid känns det som att hon är i trans och bara spelar spelar spelar som om det inte finns någon morgondag. Här finns bara HÄR och NU. Hon river ett stort hål i molntäcket. Det är magiskt. Så får resten av gruppen hänga med och ljusslingorna blinkar i alla färger. Den artiga takten bär varje musiker upp och iväg. Rött, gult, blått, svart! Allt har ett slut.

I Tjuv är gruppen separerad likt pusselbitar i oordning. Upp och ner. Hur ska vi passa ihop? Lyssna noga på vad som händer. Det är otroligt elegant. Enheter sätts ihop och delas upp. Men energin är totalt sammankopplad. Här finns det bästa jag vet med denna sortens musik. Det som är helt frisläppt men mentalt ihopklistrat. Inget fungerar utan det andra, men varje enhet kräver att få vara sin egen. Kraften hos Anna Högberg Attack! Högberg seglar iväg och nu är demonerna här. Hon borrar, gräver, tvingar. När gruppen hänger på är ritualen fullbordad och det återstår bara att ge upp.

Två spår kvar. I det knappt 6 minuter långa spåret Pärlemor är vi åter i mystiskt land. Vågorna och bruset är hörbart, men det spelar ingen roll. Jag ligger stilla och låter mig föras bort. Det tar nästan två minuter innan jag sakta väcks upp ur min dvala, ur överkörningen från Tjuv. Jag koncentrerar mig noga. En komplex galenskap av Ullén tvingar mig att resignera. Gruppen bär mig så framåt. Vi verkar vara framme i hemmahamnen igen. Det sista spåret Äntligen är sannerligen inte ett äntligen för att signalera att albumet snart är slut. Barnö, Bergman och Lund bygger upp och släpper loss våg efter våg av intensiv energi. Det är kanske ett Äntligen som vill att jag ska känna: Äntligen är vi tillsammans här. Så måste det vara. Det mullrar, åskar och sprakar. En kort vila i mitten, och så samlas Anna Högberg Attack för att knyta ihop säcken.

Ett helt otroligt album är här. Jag anar att fler kommer att skriva och verkligen höja det till skyarna. Och så ska det vara. Musik att fylla tomrum med. Tack!

Anna Högberg – altsax
Elin Forkelid – tenorsax
Niklas Barnö – trumpet
Lisa Ullén – piano
Elsa Bergman – kontrabas
Anna Lund – trummor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *