Kategorier
Recensioner

Hederosgruppen – Ståplats

Ståplats är livet!

Jag tänkte att det hade med Goran Kajfeš att göra. Jag tryckte på lyssna och läste inte först. Så kan man göra ibland. Jag råkade vara på språng. Men det var något annat där. Ojsan. Nä, men vänta nu lite – vad är det här? Okej, vi får ta ett eller flera steg tillbaka.

Väl hemma i lugn och ro således. Okej. Hederosgruppen. Hederosgruppen är alltså Martin Hederos på klaviaturer, Andreas Sjögren på träblås, Emil Strandberg på trumpet, Josef Kallerdahl på kontrabas och Konrad Agnas på trummor. Namn som en känner igen, namn på finfina musiker. Egentligen skulle jag behöva lyssna på deras förra album, som jag på något sätt missat, Storstrejk – men jag struntar i det, jag är så otroligt sugen på att lyssna på detta efter dom där första tonerna jag hörde medelst cykel och promenad på det ärende jag uträttade. Så jag gör det. Jag slänger mig ner i soffan och lyssnar.

Molnstoden. Exakt. Det är det där Kajfeška supersvängiga typen av intro. Jag smälter direkt. Det är trumpetmelodin som liksom ligger ovanpå allt annat och vevas framåt. Det är den där gungande, vaggande men aldrig någonsin sömniga propellern. Och så är det Agnas trummande. Besattheten. Framåt framåt framåt framåt!! Så ändras karaktären, och Sjögren ansluter. Han tycks leta efter en förlorad knapp. Där är den! Den rullar iväg över golvet, och får en faslig fart. Han jagar efter den. Agnas struntar i det och drar med sig resten av gruppen till en annan planet. Och så är det dags att mötas, att komma samman. Det gör dom. Sedan knyts säcken ihop och det är över. Herrejösses vilken start!

Allt ledde hit! En enkel melodi presenteras utan störande inslag, den är helt klart släkt med Molnstoden. Det gör inget. Sedan gungar bandet iväg. Det finns flera vägar att gå från gunget. Hederosgruppen väljer en stilla paus. Jag ombedes återvända till min plats. Jag sluter ögonen. Vi är kvar i det enkla temat, men har bromsat in. Det är att gå långsamt för att sedan kunna öka farten. Det gör dom. Intensiteten stegras och det mullrar och bullrar. Det köras. Sedan är det klart. Som en liten vulkan!

Mjuk grupp. Albumets tredje spår kunde vara en sömlös fortsättning på Allt ledde hit! men det är det inte. Den står ensam, men jag förstår precis. Hederosgruppen kapslar in kompakt sorg och låter den sedan släppas ut i små bitar åt gången. Sjögrens toner får mina ögon att slutas, men sedan öppnas igen. Jag vill titta långt bort. Mellan träd och fallande löv. Strandberg ansluter och tar vid. Hela gruppen fortsätter tillsamman. Efter nästan 4 minuter händer det. Molntäcket rivs sönder. Väggarnas färg börjar flagna för att sedan rinna av. Världen bågnar och kvistarna knäcks. Fåglarna lämnar sina hem. Så återvänder melodin och kanske finns det ändå något litet hopp? Det måste det göra.

Efter tre spelade spår tar jag en paus. Det här är vackert och mycket skört. Jag undrar vart Hederosgruppen skall ta vägen härnäst?

84. Det är långt efter stängningstid, ljusen har släckts och gästerna har gått hem. Det är dags att plocka undan koppar och glas. De glada skratten ekar fortfarande mellan husen och jag

Bismillah Bebop. Lystring! Ratta in radiofrekvens Bismillah Bebop. Kort och effektivt levereras dagens viktiga meddelande på raspig radio! Min nyligen reparerade espressomaskin står numera på en träbänk i min snickarbod. Det är där jag står och lyssnar. Det hade passat utmärkt om detta spår dånat ut ur ett högtalarHORN.

Störtlopp. Boogie? Men även woogie? Jag kan inte det där så bra, men jag vet faktiskt exakt hur det känns när jag lyssnar på Störtlopp. Det låter inte som en alpin gren i brant backe. Jag befinner mig istället på min cykel. Jag har inte hjälm på mig, men däremot hatt. Jag har ett m y c k e t viktigt uppdrag att utföra. Jag har låst fast min portfölj på pakethållaren för nu ska det hända. Det där viktiga. Jag anländer till destinationen. Hederosgruppen vet hur det ska göras för att fånga bilden av en prydlig herre med ett uppdrag. Ur vägen! Så kommer en välbehövlig paus. Regnmolnen drar in. Men det stoppar i alla fall inte MIG. Framåt! Och så är det slut. Punktering?

Till begreppet stil är albumets sjunde spår som tar sin början i slutet av störtloppet. Det är musik för en helt vanlig fika. Kaffe, svart i skir kopp. Kanske en slät bulle till. Men i köket till det lilla caféet pågår repetitionerna till en helt annan konsert. Man hör den bara om man lyssnar noga.

Resan tog en annan väg. Titeln påminner mig om den största sanning jag vet. Den om att resan nästan alltid tar en annan väg. Livets resa alltså. Så nu står jag här och inser att jag missat båten. Den har redan lämnat hamnen, och Hederosgruppen spelar upp den melodi som beskriver just detta. Den är tudelad för det kanske i själva verket var så att jag körde lite för långsamt så att jag skulle missa båten. Det är finurligt gjort. Två skålar, två val, två vägar. Sedan ett glittrande mellanspel som dyker upp när tiden går långsamt, innan beslutet om den andra vägen ska fattas, när man står mitt emellan det som var och inte blev och det där andra. Att inte välja är också att välja.

Slänten. Glädjen och optimismen återvänder när Hederosgruppen målar bilden av hur bra det kan bli. Vem kan vara ledsen i en slänt? Det är ju bara att glida ner! Men jag börjar lära mig det här nu. De eleganta melodierna och så lekfullheten när medlemmar släpps på friare tyglar. Drivet finns där hela tiden, och likt vackra glaskulor rullar tonerna ut över golvet och vi får se vart det här tar vägen. Men så tar det abrupt slut. Någon släckte ljuset. Det tog sig till vägens slut.

Josefs inre liv. Takt för takt. Ton för ton. Han sitter med uppdragna knän i ett hörn. Så där så att knäna liksom är precis under hakan. Jag provar att flytta mig till ett annat rum, men stämningen är densamma. Den är taktfast och jag inser att det är så att jag sitter på en enda plats men hör vad som pågår i alla de andra rummen. Det är inte alltigenom angenämnt men det är så det är inuti. Och nu. Är. Det. Slut. Sshhhh!

Herrejösses vilken bra musik och vilken tid det är att LEVA i. Hederosgruppen har gjort ett fantastiskt album som skall höras från början till slut. Kopplingarna är sådana att det blir allra bäst om man hör dom IHOP. Kan ni således vara vänliga och lägga in fjärde november i kalendern? Då släpps albumet på Hoob Records. Men redan nu finns inte mindre än 3 singlar att lyssna på om jag förstått rätt.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.