Kategorier
Recensioner

Mappe3 – Mapp3 + jazz = <3

Så bra det blir med jazz och en bra bild!

Martin Jäderberg (saxofoner), Maria Dahlin (trummor), Nils Kristensson (kontrabas)

Alltså. Det är banne mig inte varje dag en snubblar över musik som gör en så himla glad. Jag är glad och tacksam att jag fick möjligheten att lyssna på detta fina album innan det släpps (3/11). Men jag är mer glad över att det finns så bra musik, att det görs så bra musik! Och jag är glad över att Studio Glasfågeln har gjort ett sådant fint jobb med inspelningen. Det gör verkligen stor skillnad med musik som är väl inspelad, och det är INTE självklart. Tack!

Mappe3 – eller Mappe trio (tror jag) är Martin Jäderberg på saxofoner, Maria Dahlin på trummor och Nils Kristensson på kontrabas. Detta unga gäng spelar frisk och fri jazz med extra skoj och med en så otvungen stil att jag häpnar.

Sånglåten är först ut. Det här är minsann en riktigt luring. Det gäller att spetsa öronen på en gång. Jag lyssnar igen och igen och igen på de första 30 sekunderna. Trion lockar och pockar. Vem är det egentligen som kör? Martin ger ett förslag. Nils och Maria svarar. Jaha jajajaja, det är DIT vi ska, men då kör vi väl då. Och det gör dom. Det är mycket elegant. En sånglåt som trampar vägen fram. Eller förlåt, inte trampar – snarare kränger och skruvar. Friheten byggs upp som ett stigande självförtroende. Trion gestaltar sitt samspel genom att sånglåten bit för bit vävs samman till en alltmer tätt sammanfogad väv. Men inte för nära. Plötsligt befinner vi oss i ett slags festivalsväng. Det vinglar till men så lugnar det sig. Det är över. Nästan.

Punkjazz låter som en nära släkting till Jari Haapalainen Trio (JH3) vars album präglas av just 

punk och jazz och allt det där andra stökiga, rockiga. Det är sådan musik som har drag och som en behöver hålla i sig lite och sedan kasta saker omkring sig när en lyssnar på. Maria öser på och dom raka melodierna är precis och exakt så som punkjazz ska låta. Det viktiga för mig blir att lyssna HÖGT HÖGT. Det är på väg käpprätt ner i diket, för det är där festen är! Det här är alltså punkjazz utan säkerhetsbälte. PANG!

Intro är inget intro men en mitt. Det är morötter som hackas i små små små tärningar. Akta fingrarna! Det är en signal, ett lockrop, ett medvetandegörande OM ATT DET ÄR NU DET BÖRJAR! Hör ni det?

En Väg Fram startar i ett dystert landskap där inget är som det ska. Här finns en kompakt känsla, som till exempel Martin Küchen är mästare på ett gestalta. Martin Jäderberg tycks besitta samma kompetens. Det är kusligt.

Den sorgsna melodin smyger fram. Den är en vandring i stiglöst land. Dimmorna sänker sig och skyarna är regntunga. Men så är det stopp. STOPP. En dörr stängs bestämt och jag går ut. De sorgsna stegen byts ut mot något annat. Ett trampande. Alltså inte tassande, något hårdare än så. Lite hit. Lite dit. Det är stegen som tar en fram till den plats där en ska kika runt hörnet? Finns någon där? Det här är musik som kräver att en smälter in i omgivningen på sin spaning. Nils och Maria tar oss tryggt framåt och låter Martin undersöka omgivningarna. Nåväl. Det verkar som att det kommer ordna sig till slut. Och släpper trion lös Nils. Det är härligt, spretigt och jazzigt! Trion jobbar fenomenalt tillsammans. Maria och Nils har ett magiskt samspel som är vårdande och respektfullt. Martin berättar historien. Jag kan inte säga vart vägen är på väg. Är det verkligen fram? Det är i alla fall helt klart så att klockan är mycket senare än 21.00. Vi är utan tvekan någonstans på dygnets senare, eller kanske tidigare, timmar. Enbart då kan sådan musik framföras på rätt sätt. Så är det Nils tur att berätta. Han får fritt spelrum, men både Martin och Maria är där. Dom finns där. Jag hör att dom är med, intensiteten stiger. Så återvänder vi till temat, och vandringen. Kommer dom fram måntro? Det gör dom.

Japan startar med en fråga som inte verkar ha något svar. Vi färdas till tv-spels-Japan tror jag. Till körsbärsträd och power-ups. Jag har lärt mig att hålla öronen på helspänn när det gäller dylika försiktiga och vackra inledningar. Här kan plötsligt allting ramla ihop, nämligen. Vi får njuta av Maria och Nils eleganta samspel en god stund. Martin ansluter, och vi får återuppleva enkla och rena melodier. Men så skiftar humöret! Jag tror inte ens att vi är i Japan längre. Precis som melodierna i Super Mario ändras vi färden ner i ett grönt rör tar trion oss med till en helt ny värld. Den svänger fram, yvigt, ystert! Nu låter trion tonerna färdas upp upp upp upp och bort! Här finns ett tryggt hem, men ingen är rädd för att låta känslorna ta över. Men alla extra mynt är insamlade och det är dags att återvända hem. Så elegant!

Basblues. Okej, nu blir det åka av från start. Den är släkt med En Väg Fram på många sätt. Den vill framåt, den vill ta oss med till sena nätter och ett glas till. Den vill att vi ska få höra, känna, LEVA. Den vill att vi ska få säga ”ÅÅH” och ”JAAA” och ”YEAH!”. Och det gör jag. Jag säger YEAH och stampar med fötterna. Jag lyckas inte plocka undan i köket eller hänga tvätten eller allt det där andra jag gör medan jag lyssnar. Det blir sväng och höja volymen och sätta sig i en skön fåtölj och lyssna lyssna lyssna. En jazzig basblues till karusell där friheten är fri och levande. Här finns dessutom ett dududududubadibadibadu från Nils. Så ska det vara! Maria vevar på, kom igen – framåt! Martin vill också hänga med och nu är det nästa avgång SVÄNG! Och sen är det slut! Punkt! 

Boda Bodil. Jag har en bestämd uppfattning om namnet Bodil. Det är alltid bestämt och resolut. Vilken tur att musiken levererar en liknande upplevelse. Jag hade inte klarat av Bodil som tveksam. Vi ska inte marschera, men vi ska vara tydliga med riktningen och stegen. Nils ser till att så är fallet. Marias yviga still får sväva fritt och Martin blåser p! 

Ett. Två. Tre Fyra. Alla Bodil äro dyra? Nej då, det bjuds välvilligt på sväng och fart! Och ett och annat snubbel. Hjälp, albumet är nästan slut!

Homage till Alice och John. Det avslutande spåret är koncentrerat. Det är fokuserat…är det i ECM-stil, vad nu det betyder – men det är så jag tänker. Jag är inte säker på att det är en kompakt sorg eller uppgivenhet jag hör. Jag tror att det är så det låter när man tittar ut genom ett fönster så där långt bort som man gör ibland när tiden försvinner och ens blick måste få vara i fred. Ensam men inte själv. Just det. Men här finns motstridiga känslor. Det här är trions stund. Dom berättar om hur det egentligen är. Och sedan är det slut.

Albumet släpps den tredje november på skivbolaget ”Varva Records and Music”. Jag råder dig att köpa det, och jag hoppas att du gläds åt det lika mycket som jag gjort och gör. Jag önskar därtill trion all lycka framöver, det förtjänar dom verkligen. Det är så härligt att det görs riktigt bra musik i dessa knepiga tider. Vi behöver det, mer än någonsin.

Jag tror att man kan köpa albumet på bandets BandCamp-sida, jag länkar till den här. Men i annat fall går det nog att höra av sig till Martin via instagram eller hemsida och skriva till exempel så här: ”Hej jag vill köpa skivan med Mappe3 på momangen”.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.