Kategorier
Recensioner

Toppklass – No.1

Musik för en promenad – eller kanske en promenix?

Toppklass är Johan Ekeberg (gitarr), Maria Dahlin (trummor) och Boel Mogensen (kontrabas). Albumet No. 1 släpps på norska skivbolaget AMP Music & Records.

För det första är det härligt att lyssna på väl inspelad musik, oavsett genre. Det här är en skiva som är otroligt välgjord! Hurra!

Jag känner ju mest till Mogensen för sitt musicerande på Westlin Tontins album med samma namn. Köp det förresten, det är ett himla drag! Ekeberg och Dahlin är nya för mig, men det gör ju ingenting alls för då finns tillfälle att dyka ner i vad som ofta brukar resultera i nya upptäckter.

Blues With Shoes är albumets första spår. En dansant herre i precis lagom stora skor! Det här är musik att promenixa till. Alltså inte en promenad eller att bara gå en sväng, utan en PROMENIX. Jag tänkte ta mig en promenix, vill du hänga med – frågar jag ibland mig själv och andra. Jag säger alltid ja, men andra säger nej. Dom vet inte vad dom går miste om. En promenix, det vill säga en gladare form av promenad där oväntade saker kan hända. Och det gör det. Ni som lyssnar får själva upptäcka var och hur, men jag blir så himla glad när det händer.

Sedan följer en vandring i allén, eller vänta nu, vart är jag? På Fjällgatan är det lätt att vaggas in i trygghet, men frågan är om den är på riktigt. Det gäller att lyssna noga. Det gör jag. Jag vill hemskt gärna stanna i den där trevliga melodin, men det går ju inte. Man kan inte bara stanna och stanna, nej man måste vidare. Det vill även Toppklass. Jag råder er att lyssna noga på Mogensen. Noga! Hon är så nära hela tiden, men skruvar på låten i små strutar hit, och även dit. Trion tar en fika, men har inte tid att stanna kvar – och så är det slut.

Jag vet inte vem Kajsa är, förutom titeln på spår 3 förstås. Toppklass fortsätter på inslagen väg, med en trivsam melodi som samtliga medlemmar på ett lika trivsamt sätt tar med oss in i, och ut ifrån. Dom skruvar melodin på det mest dansanta sätt och det är härligt att höra en samspelt trio jobba tillsammans på det här sättet.

Outro läser jag, och undrar om det är slut. Det är det på sätt och vis. Ekebergs vemodiga gitarr till ett likadels vemodigt vandrande från Mogensen. Dimmorna kryper sakta in över sjön, och jag tystnar. Jag vill gärna bara sitta och lyssna och det får jag. Toppklass bjuder in till en väv med allt tätare maskor. Det är musik för kvällens sista, eller kanske första glas? Det är faktiskt väldigt spännande det här!

hcwpk. Jag vet inte vad det är. Det är kanske lika bra. Det skrapar och drar. Precis som allt i livet måste man skrapa och dra och sedan kika in där under för att komma någon vart. Det gör Toppklass. Dom letar fram en till fin melodi som tar oss med på en resa genom tid och rum. Men något är fel, den bara tar slut och somnar. I Gåsborn får jag svaret. Det var en vaggvisa som behövde få ta plats. Men den vaggar inte enbart, den har även den goda smaken att bjuda på det gammeldags vemod som enbart de bästa vaggvisor har. Där finns något sorgset som samtidigt lugnar. Jag undrar varför det är så att just det sorgsna ligger nära känslan av lugn och ro. Nå, det varar inte för evigt – som jag nu lärt mig att Toppklass bemästrar i sin musik. Att inte bara upprepa och låta musiken dö med oförättat värv, nej den måste får leva färdigt – och visst är det så även här. Låten växer och kränger sig ur sin pyjamas, den sträcker på sig och låter vinden ta den med sig. Därefter är den klar och låter oss krypa ner i lugn och ro. Kvällsgymnastiken är därmed avklarad.

Men vad ska vi göra nu? Näst sista spåret Vad ska vi göra nu? söker svar på frågan, och erbjuder flera spännande alternativ. Här blandas lekfull tummelduns med jazzig jazzighet. Eller är det kanske småjoxig jonglering? Det spelar kanske ingen roll, men jag vill ändå säga att svaret på frågan är just det. Testa dig fram. Toppklass gör det. Kan man låta si? Kan man låta så? Man man ta en promenix? Det kan man verkligen, och så är vi framme vid just det mest promenixiga låten på hela albumet. To the Topz! Men man måste spela högt! Testa så får ni se. Jag kan inte lyssna bara på lite låg volym. Nä, högt ska det vara – och så iväg. Hela trion sprätter iväg. Dom vevar på tillsammans och det är precis så här det ska vara. När man känner sig rätt glad (trots allt?) och allt är precis upplagt för en svängom.

Tack för musiken, vi behöver mer!

Dra in här och läs mer! https://www.triotoppklass.com

Och köp musiken!

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.