Kategorier
Recensioner

Johan Lindström Septett – On The Asylum (Moserobie, 2021)

En efterlängtad efterföljare. En efterföljd efterlängtare.

Hej. Här kommer jag med en liten text.

Johan Lindström Septett är superseptetten som tog världen med storm med sitt premiäralbum ”Music for empty halls”, som jag tror är utsålt nästan överallt. Ett fantastiskt album förstås. Nu är dom tillbaks med uppföljaren. En rökig, mystisk och elegant historia som utspelar sig i gränderna, på krogarna, i en källare, bakom ett skynke.

Den som önskar sig en fortsättning av första albumet får inte det, men får istället något helt annat.

Under Solitude Tune kopplar jag bort mig från texten. Jag brukar skriva medelst lyssning. Sedan redigerar jag bort den värsta dumheten och så blir det en text. Och ibland inte. Men här går det inte. Jag känner mig onykter, men det är jag faktiskt inte. Det är så här det känns att vara nyktert onykter. När klockan är kanske halv fem på morgonen och en är ganska så lurvig, men fortfarande vid gott mod och därtill inte riktigt redo för att sova. En har haft en fin kväll och natt och sitter nu och samtalar med en vän. Det är en ljummen sommarmorgon som snart blir till dag. Så låter det. När klockan närmar sig 6 är det verkligen dags att sova, men så börjar Echoes Across The Dunes och det är lika bra att sitta kvar. Sömnen får vänta………..

2021 i mars. Här tog bloggen slut….eller, den tog paus…jag tog paus. Jag drog mig tillbaka. Tillbakadrogs kanske är bättre uttryckt. Det blir så ibland.

Så är vi i December 2021. Jag fortsätter mitt lyssnande från Solitude Tune. Den är fortfarande en lurvig sommarmorgon. Det är helt okej så. Jag fortsätter med Echoes Across The Dunes, och jo, jag sitter kvar. Vid köksbordet. Det är en alldeles utmärkt låt för att sitta vid ett köksbord. Gärna medelst vickande på tårna, liksom sträcka ut på dom. Knipa och sträcka. Det nylonsträngsplockas och nynnas och tutar lite försiktigt. Så driver jag ut till havs när vi går från nynnande till en puffande melodislinga. Det är vackert och inte ett enda dugg juligt. Nordenström följer med på orgel när saxofonen brister. Vi vaggas till slut åter till trygghet. Det gick bra. Edwards Chacone härnäst. Titeln torde vara boxningsrelaterad, men vad vet jag om boxning? Jag lyssnar. Brummande klarinett, brummande bas och tät mystik. Musiken smyger fram som en räv i natten. Precis så låter det. Som en smygande räv. Jag undrar om det är så att saker och ting kommer att explodera? Är det en fälla? Genom Orbit Box och vidare till Humming Box och filmmusik där kameran panorerar in över ett amerikanskt universitetscampus med baseball diamond, träd, hissad flagga och en gräddvit Ford Mustang från 1965 som glider fram i soluppgången. En ser inte vem som kör.

Titelspåret On The Asylum är intressant. Är vi på en fest eller en middag eller bara hemma-hos? Eller uteservering. Nå. Efter 1 dryg minut har vi trixat klart. Nu är det dags för härj! Det här är parhästen till Run från Music For…

Run is the track in which I envision myself walking down the street in a fur coat with a cane and a top hat, feeling like a million dollars and with no more fucks to give. Back to reality I walk the streets of Barcelona smoking a H. Upmann Magnum 46, listening to Sleepless Lapsteels and I feel less of being misplaced in this world and more a part of it. This is indeed a real feather in Jonas Kullhammars hat!

https://www.freejazzblog.org/2018/12/free-jazz-blogs-2018-top-10-lists.html

….dådet är utfört. Det är klart.

Vi behöver ett glas sherry. Det får vi. På verandan. Medelst Septet Serenade. Pedal steep och påfyllning, tack tack, och äppelkaka, hembakt jojatackarja. Äsch, det närmar sig slutet. Både av kakan och albumet. Efter ett glas sherry till (gud så sött!) glider jag ner i hängmattan och låter A snippet from ’Music For Valves And Pedals’ vagga mig till sömns. Det känns bra. Så har vi nått fram till det sista spåret, Worms Of Underground. Det är lite läskigt.

Det här är ett riktigt bra, suggestivt album för December, Januari och Februari och andra månader. Det här är spännande, mörkt och även svart. Jag gillar det. Mörkret, och musiken!

Johan Lindström Septett är (och jag har kopierat och inte översatt):

Johan Lindström – Guitar, Pedal steel and more

Per ”Texas” Johansson – Saxophones & Clarinets

Jonas Kullhammar – Saxophones and Flutes

Mats Äleklint – Trombone

Jesper Nordenström – Organ, Piano

Torbjörn Zetterberg – Bass

Konrad Agnas – Drums

+special guests: Elvis Costello, Margareta Bengtsson & Sofie Livebrant

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.