Luke Stewart – Exposure Quintet (2020, Astral Spirits)

Den här rackaren höll helt på att smyga under min radar.

Luke Stewart känner många säkert till för sitt kontrabasspel med Irreversible Engtanglements och med Moor Mother. Han är tvivelsutan en musiker att följa.

Här kommer ett album där vi får höra en kvintett bestående av, förutom Luke, frijazzgiganten Ken Vandermark på blandat blås, Edward Wilkersson Jr även han på blandat blås, Jim Baker på piano och Avreeayl Ra på trummor. Jag är säker på att det här albumet kommer att finnas på topplistorna över bästa frijazziga album 2020. Jag höll på att glömma bort det. Jag började lyssna men sedan kom livet emellan och ett tu tre var det långt ner i högen. Men efter en städrunda bland skivorna kom den fram. Tur!

Först ut är spåret Awakening the masters. Kontrabasintro. Stötvis. Trummorna smyger sig på. Pianot följer med. Sedan hittar man rytmen. Det gungar fram. Så kommer blåset. Energin byggs upp steg för steg och i bakgrunden fortsätter Baker, Ra och Stewart att styra skutan framåt. Så exploderar världen. Vandermarks karakteristiska mässande tar över. Vi får höra Bakers piano rulla fram. Det är som glaskulor på asfalt. Tonerna regnar ner. Men hela tiden finns Stewart där i bakgrunden. Bom-bom, bom-bom, bom-bom, bom-bom. Det är meditativt och klassiskt Vandermarkskt på många sätt. Allt saktar ner och så är det över.

Spår två, Brown and Gray har ett drag av Ayler i sin början. Sann mot traditionen så att säga. En matta av fullt blås sköljer över oss. Så lugnar det sig, men Stewart öser på. Så får vi sax-blås igen. Det river och sliter. Det är så intensivt! Jag får bara andas en kort stund. Wow! Det här är verkligen bra och det tillhör den ”nya” skolan av Chicago-Free-Jazz… Vandermark och Dave Rempis och Elastic Arts är otroligt aktiva och tycks pumpa ut hur mycket bra musik som helst. Hur som helst, åter till Brown and Gray. Det lugnar sig något men det är bara tillfälligt. Snart har gruppen pumpat upp energin igen och släpper lös allt dom har på en gång! Stormen är över oss och nu finns ingen återvändo. Och så är det slut. Pust!

Spår tre och fyra är en lång historia över dryga arton respektive 15 minuter. Harp and Concrete Silhouette Pt. I och II . Först får Stewart rejält utrymme att utforska toner och känslor. Det är spännande, introspektivt och mystiskt. Gruppen ansluter försiktigt, steg för steg. Det gnisslar och knakar. Vi vandrar framåt på skumpig väg, men likväl taktfast. Vi färdas genom skogen, i dunkelt land. Jag gillar verkligen långa stycken som det här. Jag får i lugn och ro lyssna på en grupp som berättar en historia. Vandermark’s lyriska och ganska bluesiga spel hjälper gruppen att hålla ut när vi närmar oss sexton minuter. Del två startar försiktigt. Drone-liknande toner och här gäller det att försöka lyssna på detaljerna. Jodå, trummorna smyger sig på, och Stewart har en idé som han bearbetar i bakgrunden. En får vänta. Sedan är det skönt att få höra Stewart i ensamt majestät. Han får ta plats och bara spela spela spela. Han bygger något. Ra finns där då och då. Och så när vi passerar sex minuter är han redo. Ra och Baker ansluter. Det är ruskigt elegant. Och så bygger det på. Det gungar. Det brummar. Det svänger. Det öser.

Sedan tänker en ju ändå att albumet skulle kunna vara slut. Men det är det inte. Vi bjuds på ett avslutande spår över tjugotre minuter. Det är ett enormt spår på alla sätt. Så skall ett album avslutas!

Första pressen LP’s är slutsålda, men en andra press är på gång. Passa på!

Den här seglar upp på min topplista över årets bästa album. Utan tvekan. Och den listan kommer jag för övrigt att publicera snart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.