Kategorier
Recensioner

Svante Söderqvist – Arrival (Prophone / Naxos Records, 2020)

Ett vackert album för en besvärlig tid.

Det var inte för att det är en pianotrio (mestadels) som jag missade albumet. Nä, det var nog helt enkelt för att jag försvann allt mer från ”nätet” under våren, och till slut nästan helt och hållet. Därtill är Svante Söderqvist på kontrabas och cello ett nytt namn för mig. Det är i sig konstigt, men jag har inte någon fiffig förklaring. Adam Forkelid på piano är ett välbekant namn förstås. Jag ska föresten hålla noga koll på herr Forkelid. Jag tror och hoppas att vi kommer får höra mycket mer av honom framöver… Jag önskar få höra ett soloalbum. Slutligen Calle Rasmusson på trummor och andra slagverk. Calle är också en ny bekantskap för mig. Därtill får vi höra två gäster på ett par spår; violinist Adam Bałdych och på sång Maria Winther. Spännande inslag och mer om det snart!

Först ut är Ny Ankomst. Ett kittlande intro med Svante och Calle. Så ansluter Adam. En sorgsen melodi. Jag finner mig tittandes ut genom stora panoramafönster. En å rinner precis utanför fönstret. Det regnar. Intensiteten stegras något, men det är alltjämnt vemodigt. Svante tar över och låter stråken sjunga. Det är på något sätt en annan känsla plötsligt. Den är mindre ledsen och lite mer lättsam sommarkväll. Jo, jag sitter och tittar ut över havet. Har jag en cigarr? Jo, det har jag. Har jag en dry martini? Nej. Svantes nynnande över kontrabasen lyfter stycket. Så är det Forkelids tur. Ett solo som plötsligt får mig att inse att jag är i Miami. Det är hösten 2013 och jag har betalat alldeles för mycket för skotsk whisky av tveksam kvalitet. Nåja. Jag har i alla fall knäppt upp skjortan lite extra och jag sluter ögonen. Det svänger! Det har blivit dags att avrunda. Kvällen har blivit natt som blivit morgon.

Näst på tur är Gyumri som även råkar vara en stad i Armenien. Jag vet för jag googlade. Måste man googla allt man inte känner till? Är det att vara nyfiken eller bara otålig? Jag vet inte. Spelar det någon roll? Hur som helst, här får vi stifta bekantskap med Adam Bałdych. Det skänker en extra dimension åt trions vandring i ett dimhöljt landskap. Musiken smyger fram. Forkelid ges utrymme att sväva. Det är vackert och Rasmusson följer honom tätt tätt intill. Intensiteten stegras, Forkelid flyger fram. Så kommer Bałdych och här finns en spetsighet som jag gillar. Jag njuter av att det får sticka iväg lite.

Spår tre är det underbara Love Song. Det hör från första tonen. Ett kort intro och sedan sjunger och spelar Svante en så vacker melodi. Den är varm och jag blir glad. Sedan får vi höra Svante med stråke, och det känns som att något är på gång. Jo. Forkelids solo. Det är otroligt elegant! Han flyger fram på ett så självklart och nästan hemtrevligt sätt. Han känns så trygg! Jag tänker att han nog blundar och bara låter allt flöda ut genom fingrarna och ner i pianot och så ut, ut, ut i världen! Cirkeln sluts och vi är tillbaks i melodin igen. En riktig jazzpärla är slut!

I The Hill bjuds vi på en österländsk vibe, vi sitter på kuddar och låter oss färdas till en annan tid, en annan plats, och i Vandringen porlar tonerna fram likt en ivrig bäck.

Det sjätte spåret, Jackpot svänger! Bałdych är tillbaks och vi bjuds på ett stycke finfin dansant musik där till och med jag, en helt oduglig dansare, vill bjuda upp! Jag finner mig dock, och nöjer mig med att mystiskt höja mitt glas och gratulera till att jag nästan, men bara nästan, klev upp på dansgolvet.

Åhej! Bofara jazz. En fräsig fräsare! Klassiska toner och swingening moood! Men så tar det stopp och plötsligt kommer folkliga toner genom högtalarna. Vänta nu lite? Och så iväg igen. Kul! I Tännforsen är vemodet totalt och jag är tillbaks vid fönstren, stirrandes ut. Det gör dock ingenting. Det här är musik att sitta vid fönster till. Efter en tid så hörs Marias röst. Det bygger på den mystiska och fundersamma tonen. Ett djupt och innerligt solo av Forkelid följer därefter. Jag stannar upp och lyssnar vidare, tittandes genom de imaginära fönstren. Tack.

I det näst sista spåret Bluesen faller vi blytungt vidare nedåt. Tunga steg. Inte rakt igenom, här finns några glimtar av hopp – men i stort är eländet över mig. Hur ska detta sluta. Jag behöver lite fart! Jodå, avslutningen av detta album är Stevie Wonders låt He’s misstra know-it-all som här presenteras i en mycket svängig version. Swingening hade Mr Kullhammar sagt, och så är det. Det byggs upp bit för bit och sedan släpper trion loss allt de har. Lyssna noga efter 4 minuter. Det är så snyggt! Okej nu kan det få bli nyårsafton – jag är redo!

Det här är ett otroligt bra album! Jag önskar att jag hade hört det tidigare, men ibland blir det inte som man tänkt sig. Gudarna ska veta att så har vi nog alla upplevt 2020. Mången misstra know-it-all hade fel.

Hörrni Gott Nytt År – och köp den här skivan! Den finns bland annat på Svantes hemsida och han länkar vidare till allehanda affärer där den säljs. Strunta i streaming, köpt på riktigt!

Svante Söderqvist – bas/cello/sång
Adam Forkelid – piano
Calle Rasmusson – trummor och slagverk
Adam Bałdych – violin (spår 2 och 6)
Maria Winther – sång (spår 8)

Kategorier
Listor

Bra album från året som gått

Tack för alla fina ord om mina texter, men kanske ännu viktigare – tack för musiken allihopa! Den betyder mycket för mig. Väldigt mycket. Jag hoppas att 2021 blir ett bättre år för världen och jag hoppas att det kommer mer bra musik. Jag vill väldigt gärna det. Tack igen!

Det har blivit dags att publicera ett par listor. Egentligen är det väl så att om albumet är skrivet om här, så är det per definition på listan över årets bästa album. Så den första listan över årets bästa album är: läs igenom alla artiklar från 2020 och köp samtliga album. Där har du en utmärkt lista med riktigt bra musik.

Om man bara vill köpa fem album, så tycker jag att nedanstående är en utmärkt start. Sedan köper du resten.

Elin Forkelid – Plays For Trane

Det är viktigt att lyssna. Gör det lite mer. Till exempel på det här fina albumet.

Sol Tors Taverna – Vol. 1

Det är faktiskt viktigt med drag. Ett jävulskt drag är ännu lite viktigare. Ett jävulskt drag och en smäll på käften är slutligen det finaste som finns i musikväg. Om ni också tycker det så håll till godo. Sol Tors Taverna har kanske stängt på söndagar, men kommer vara dygnetruntöppet från första maj. PANG! Men också en kram.

Anna Högberg Attack – Lena

ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK! Den enda gången Anna Högberg Attack backar är när de tar sats.

Nacka Forum – Så Stopper Festen

Skivbolagsdirektör, Grillconnoisseur och Svängmakare Jonas Kullhammar tillsammans med kompisarna i Nacka Forum gör det dom ska och gör det bra!

Daniel Bingert – Berit In Space

Jag är säker på att Daniel visste det hela tiden. Att han hade en juvel inom sig som var tvungen att få komma ut.

Kategorier
Recensioner

Luke Stewart – Exposure Quintet (2020, Astral Spirits)

Den här rackaren höll helt på att smyga under min radar.

Luke Stewart känner många säkert till för sitt kontrabasspel med Irreversible Engtanglements och med Moor Mother. Han är tvivelsutan en musiker att följa.

Här kommer ett album där vi får höra en kvintett bestående av, förutom Luke, frijazzgiganten Ken Vandermark på blandat blås, Edward Wilkersson Jr även han på blandat blås, Jim Baker på piano och Avreeayl Ra på trummor. Jag är säker på att det här albumet kommer att finnas på topplistorna över bästa frijazziga album 2020. Jag höll på att glömma bort det. Jag började lyssna men sedan kom livet emellan och ett tu tre var det långt ner i högen. Men efter en städrunda bland skivorna kom den fram. Tur!

Först ut är spåret Awakening the masters. Kontrabasintro. Stötvis. Trummorna smyger sig på. Pianot följer med. Sedan hittar man rytmen. Det gungar fram. Så kommer blåset. Energin byggs upp steg för steg och i bakgrunden fortsätter Baker, Ra och Stewart att styra skutan framåt. Så exploderar världen. Vandermarks karakteristiska mässande tar över. Vi får höra Bakers piano rulla fram. Det är som glaskulor på asfalt. Tonerna regnar ner. Men hela tiden finns Stewart där i bakgrunden. Bom-bom, bom-bom, bom-bom, bom-bom. Det är meditativt och klassiskt Vandermarkskt på många sätt. Allt saktar ner och så är det över.

Spår två, Brown and Gray har ett drag av Ayler i sin början. Sann mot traditionen så att säga. En matta av fullt blås sköljer över oss. Så lugnar det sig, men Stewart öser på. Så får vi sax-blås igen. Det river och sliter. Det är så intensivt! Jag får bara andas en kort stund. Wow! Det här är verkligen bra och det tillhör den ”nya” skolan av Chicago-Free-Jazz… Vandermark och Dave Rempis och Elastic Arts är otroligt aktiva och tycks pumpa ut hur mycket bra musik som helst. Hur som helst, åter till Brown and Gray. Det lugnar sig något men det är bara tillfälligt. Snart har gruppen pumpat upp energin igen och släpper lös allt dom har på en gång! Stormen är över oss och nu finns ingen återvändo. Och så är det slut. Pust!

Spår tre och fyra är en lång historia över dryga arton respektive 15 minuter. Harp and Concrete Silhouette Pt. I och II . Först får Stewart rejält utrymme att utforska toner och känslor. Det är spännande, introspektivt och mystiskt. Gruppen ansluter försiktigt, steg för steg. Det gnisslar och knakar. Vi vandrar framåt på skumpig väg, men likväl taktfast. Vi färdas genom skogen, i dunkelt land. Jag gillar verkligen långa stycken som det här. Jag får i lugn och ro lyssna på en grupp som berättar en historia. Vandermark’s lyriska och ganska bluesiga spel hjälper gruppen att hålla ut när vi närmar oss sexton minuter. Del två startar försiktigt. Drone-liknande toner och här gäller det att försöka lyssna på detaljerna. Jodå, trummorna smyger sig på, och Stewart har en idé som han bearbetar i bakgrunden. En får vänta. Sedan är det skönt att få höra Stewart i ensamt majestät. Han får ta plats och bara spela spela spela. Han bygger något. Ra finns där då och då. Och så när vi passerar sex minuter är han redo. Ra och Baker ansluter. Det är ruskigt elegant. Och så bygger det på. Det gungar. Det brummar. Det svänger. Det öser.

Sedan tänker en ju ändå att albumet skulle kunna vara slut. Men det är det inte. Vi bjuds på ett avslutande spår över tjugotre minuter. Det är ett enormt spår på alla sätt. Så skall ett album avslutas!

Första pressen LP’s är slutsålda, men en andra press är på gång. Passa på!

Den här seglar upp på min topplista över årets bästa album. Utan tvekan. Och den listan kommer jag för övrigt att publicera snart.

Kategorier
Recensioner

Christer Bothén – Ambrosia

Lev så, att i din allra sista stund alla andra gråta, men du själv kan inte en enda tår förunna. Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den. Vänskapen behöver inga ord: Den är ensamheten, befriad från ensamhetens ångest. Vägen, du skall följa den. / Dag Hammarskjöld

Det finns knappast någonting som passar bättre i musikväg när kvällarna är så mörka som dom är just nu. Först fyra spår med basklarinett i ensamt majestät, i olika toner, former och känslor. Därefter ZON. ZON. Ett trettiosex minuter långt verk med Per ’Texas’ Johansson på basklarinett och kontrabasklarinett, Hans Koch och Boa Petterson på detsamma. Sofia Jernberg medverkar med röst, Kristine Scholz och Tisha Mukarji på piano (i olika former och på olika sätt). Slutligen Vilhelm Bromandet på kontrabas. ZON är ett verk som tar all min energi och all min kraft, törst, hunge och sömn. Sofia viskar, alla spelar – jag vågar inte lyssna på ZON på natten när jag inte kan sova. Jag försökte häromnatten. Det var inte en bra idé. Jag körde fast i mystiska tankar och märkliga cirklar. Det är ett oerhört spännande stycke. Texterna kommer från Svetlana Aleksijevitj, Tarkovskij och W.G. Sebald. Allt finns samlat i det medföljande häftet.

Slutligen så, den nyaste av inspelningarna, Ambrosia, i vilken Bothén fortsätter att utforska kontrabasklarinettens ljud tillsammans med vibrationerna från en flygel. Det är enormt spännande. Det kräver av mig endast det jag klarar av i total stillhet, och det är också det jag investerar. Belöningen är stor för den som sluter ögonen och kliver in den värld som Bothén skapat.

Jag är glad att leva i en tid där sådana här album släpps. Där människor tar chansen att skapa boxar som denna.

Köp den här:

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.