Martin Küchen – Det försvunnas namn (Thanatosis, 2020)

Allt börjar i Allhelgonakyrkan i Lund, den 18 december 2010. Det känns lite märkligt på sätt och vis; jag bodde i Lund precis då – och jag bodde där mellan 2007 och 2012 – jag var aldrig inne i just Allhelgonakyrkan men jag passerade den varje dag på väg till jobbet, eller på väg någon helt annanstans. Den låg på vägen…


Där och då spelar Küchen in ”Hellstorm – Man erkennt langsam das Elend, dass über uns gekommen ist”, ett otroligt fint album på så många sätt. Han berättar historien på ett skört sätt, Küchen. Jag lyssnar och stillnar. Världen stillnar. Det är viktigt. Stillheten.

Sedan transporteras vi till katedralen i Lund. Sju år senare. Küchen släpper ”Lieber Heiland, laß uns sterben”, ett magnifikt album. Jag skrev några rader om det på Free Jazz Blog.
Det är den där stillheten igen. Att man stannar upp. Andra får dyka ner i det allvar som finns i Küchens budskap, jag vill bara stanna upp. Jag vill bara tända ett ljus och stirra djupt in i lågan.


Och så är vi framme vid 2020 och om det är en trilogi så är Küchen klar nu. Vi är därtill i en annan kyrka; Klosterkyrkan. Denna trettonhundratalskyrka är egentligen ännu lite äldre. På platsen de den står låg förut en annan kyrka byggd på elvahundratalet. Kyrkklockan har kallat till gudstjänst och bön i nästan 800 år. I världens mest sekulariserade land och på en kyrkohistoriskt viktig plats tar så Küchen med oss på en resa in i det fördolda. Det är en otroligt stark andlig upplevelse. Återigen utforskar Küchen ljudlandskap med bariton-, altsaxofon och elektronik. När albumets femte spår; ”Det försvunnas namn” startar får jag tårar i ögonen. Jag vet inte vad som händer, men när de vassa tonerna skär och ekar igenom luften så blir drabbas jag av någon slags kompakt sorg. Det finns även en musikvideo att se. Jag tittar och lyssnar igen och igen.


Genom elva spår, inklusive bonusspåret som en kan hitta på Küchens Bandcampsida, levererar Küchen ett av årets absolut bästa album. Tonerna passar till den där stunden på morgonen när jag tänder ett ljus på mitt lilla covidsäkra hemmakontor – som jag HATAR mer än allt annat just nu. För att jag måste sitta där. Jag tänder ljuset och låter ögonen stirra och drunkna. Jag bara låter allt vara.
Küchen andas, brummar, grymtar. Det gnisslar, skaver och blåser. Jag blir arg, ledsen och glad. Efter några spår känns det bra att gå vidare. Att starta dagen.

Köp det här albumet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.