Kategorier
Recensioner

Alberto Pinton Trio – All The Difference (Clear Now Records, 2020)

Han längtar, längtar och anar,
han vandrar, söker och spanar
alltjämt och överallt,
och vad han efterfiker
det skymtar, lockar och viker
i skiftande gestalt. / Viktor Rydberg

Alberto Pinton Trio är förutom Pinton på barytonsax, klarinett, basklarinett och altflöjt, Vilhelm Bromander på kontrabas samt trumslagaren Konrad Agnas.


Det här är ett album för vandring. Alltså inte fjällvandring utan all annan form av vandring. Jag personligen gör en hel del vandring. Jag vandrar omkring. På mitt hemmakontor går jag omkring medelst telefonmöten, jag vandrar fram och tillbaka. Jag gör även inre vandringar. Alltså jag fastnar i en tanke först, och sen vandrar jag vidare. Jag vandrar utomhus, snarare än går promenader. Jag tappar bort mig och bara går och går.

Det börjar redan med det första spåret Never There Intro. Jag hör det direkt. Pinton bjuder in till en avkopplande stund över 2 minuter och 23 sekunder. Det räcker för att få mig i vandringsstämning. Det är en smula mystiskt. Sömlöst vandrar vi vidare till Dark. Vi vandrar vidare och en vemodig eller kanske sökande melodislinga letar sig fram mellan träden. Bromander och Agnas är utmärkta vandringskamrater som inte stör, men heller inte ursäktar sig.

Trion vandrar vidare. Det känns inte som att det är någon fara. Men så kommer spår 3, Ytram . Mer fart, mer studs. Jag får lugna mig lite. Stanna upp och lyssna på vart trion tar vägen. Det här är supersnyggt. Bromander och Agnas är samspelta och Pinton drar iväg i intensitet, men kör inte vilse. Trion hittar hem…och så är det slut. Så här fortsätter detta finfina album. I vandringens tecken.

Pintons melodier färdas i samklang med Agnas och Bromander. Här finns ett vandringens vemod, men inte en ensamhet. Här blåser det upp till starka vindar i Domino och här kommer aftonrodnaden i The Sentinel där flöjten får ta plats. Morgonen gryr i Sevens och jag tänker att allt nog kommer att ordna sig till slut, och jag vandrar iväg med barnen till förskola och vinkar av ett annat som cyklar till skolan till de alltigenom vandringsvänliga tonerna i Giants. Ett spår där för övrigt Bromander och Agnas drar iväg i en rasande fart. Det är stiligt!

Men även en vandring måste ta slut, eller i alla fall ta paus. Och det gör den så även här. Det är okej. Jag hänger av mig rocken och funderar på om detta album passar till att laga en omelett….

Albumet släpps den andra december, och jag tror att man kommer att kunna köpa den här: https://albertopinton.com/

Kategorier
Okategoriserade

Martin Küchen – Det försvunnas namn (Thanatosis, 2020)

Allt börjar i Allhelgonakyrkan i Lund, den 18 december 2010. Det känns lite märkligt på sätt och vis; jag bodde i Lund precis då – och jag bodde där mellan 2007 och 2012 – jag var aldrig inne i just Allhelgonakyrkan men jag passerade den varje dag på väg till jobbet, eller på väg någon helt annanstans. Den låg på vägen…


Där och då spelar Küchen in ”Hellstorm – Man erkennt langsam das Elend, dass über uns gekommen ist”, ett otroligt fint album på så många sätt. Han berättar historien på ett skört sätt, Küchen. Jag lyssnar och stillnar. Världen stillnar. Det är viktigt. Stillheten.

Sedan transporteras vi till katedralen i Lund. Sju år senare. Küchen släpper ”Lieber Heiland, laß uns sterben”, ett magnifikt album. Jag skrev några rader om det på Free Jazz Blog.
Det är den där stillheten igen. Att man stannar upp. Andra får dyka ner i det allvar som finns i Küchens budskap, jag vill bara stanna upp. Jag vill bara tända ett ljus och stirra djupt in i lågan.


Och så är vi framme vid 2020 och om det är en trilogi så är Küchen klar nu. Vi är därtill i en annan kyrka; Klosterkyrkan. Denna trettonhundratalskyrka är egentligen ännu lite äldre. På platsen de den står låg förut en annan kyrka byggd på elvahundratalet. Kyrkklockan har kallat till gudstjänst och bön i nästan 800 år. I världens mest sekulariserade land och på en kyrkohistoriskt viktig plats tar så Küchen med oss på en resa in i det fördolda. Det är en otroligt stark andlig upplevelse. Återigen utforskar Küchen ljudlandskap med bariton-, altsaxofon och elektronik. När albumets femte spår; ”Det försvunnas namn” startar får jag tårar i ögonen. Jag vet inte vad som händer, men när de vassa tonerna skär och ekar igenom luften så blir drabbas jag av någon slags kompakt sorg. Det finns även en musikvideo att se. Jag tittar och lyssnar igen och igen.


Genom elva spår, inklusive bonusspåret som en kan hitta på Küchens Bandcampsida, levererar Küchen ett av årets absolut bästa album. Tonerna passar till den där stunden på morgonen när jag tänder ett ljus på mitt lilla covidsäkra hemmakontor – som jag HATAR mer än allt annat just nu. För att jag måste sitta där. Jag tänder ljuset och låter ögonen stirra och drunkna. Jag bara låter allt vara.
Küchen andas, brummar, grymtar. Det gnisslar, skaver och blåser. Jag blir arg, ledsen och glad. Efter några spår känns det bra att gå vidare. Att starta dagen.

Köp det här albumet.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.