Han längtar, längtar och anar,
han vandrar, söker och spanar
alltjämt och överallt,
och vad han efterfiker
det skymtar, lockar och viker
i skiftande gestalt. / Viktor Rydberg
Alberto Pinton Trio är förutom Pinton på barytonsax, klarinett, basklarinett och altflöjt, Vilhelm Bromander på kontrabas samt trumslagaren Konrad Agnas.
Det här är ett album för vandring. Alltså inte fjällvandring utan all annan form av vandring. Jag personligen gör en hel del vandring. Jag vandrar omkring. På mitt hemmakontor går jag omkring medelst telefonmöten, jag vandrar fram och tillbaka. Jag gör även inre vandringar. Alltså jag fastnar i en tanke först, och sen vandrar jag vidare. Jag vandrar utomhus, snarare än går promenader. Jag tappar bort mig och bara går och går.
Det börjar redan med det första spåret Never There Intro. Jag hör det direkt. Pinton bjuder in till en avkopplande stund över 2 minuter och 23 sekunder. Det räcker för att få mig i vandringsstämning. Det är en smula mystiskt. Sömlöst vandrar vi vidare till Dark. Vi vandrar vidare och en vemodig eller kanske sökande melodislinga letar sig fram mellan träden. Bromander och Agnas är utmärkta vandringskamrater som inte stör, men heller inte ursäktar sig.
Trion vandrar vidare. Det känns inte som att det är någon fara. Men så kommer spår 3, Ytram . Mer fart, mer studs. Jag får lugna mig lite. Stanna upp och lyssna på vart trion tar vägen. Det här är supersnyggt. Bromander och Agnas är samspelta och Pinton drar iväg i intensitet, men kör inte vilse. Trion hittar hem…och så är det slut. Så här fortsätter detta finfina album. I vandringens tecken.
Pintons melodier färdas i samklang med Agnas och Bromander. Här finns ett vandringens vemod, men inte en ensamhet. Här blåser det upp till starka vindar i Domino och här kommer aftonrodnaden i The Sentinel där flöjten får ta plats. Morgonen gryr i Sevens och jag tänker att allt nog kommer att ordna sig till slut, och jag vandrar iväg med barnen till förskola och vinkar av ett annat som cyklar till skolan till de alltigenom vandringsvänliga tonerna i Giants. Ett spår där för övrigt Bromander och Agnas drar iväg i en rasande fart. Det är stiligt!
Men även en vandring måste ta slut, eller i alla fall ta paus. Och det gör den så även här. Det är okej. Jag hänger av mig rocken och funderar på om detta album passar till att laga en omelett….
Albumet släpps den andra december, och jag tror att man kommer att kunna köpa den här: https://albertopinton.com/
