Kategorier
Recensioner

Anna Högberg Attack – Lena (Omlott, 2020)

ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK, ATTACK! Den enda gången Anna Högberg Attack backar är när de tar sats.

Livet kräver av dig bara den kraft du har. Bara en bedrift: att inte fly. Så skrev Hammarskjöld. Anna Högberg Attack har samlat ihop all den kraft som går att uppbringa i en frijazzgrupp. Och därefter ställt sig upp, sträckt på ryggarna och stått kvar. I ett album. Och i ett till. I denna vår värld.

Uppföljaren till ett av 2016 års allra bästa album är äntligen släppt. Jag tror att vi är många som väntat och längtat. Vi har velat höra mer. Jag har tänkt att Anna Högberg Attack är så otroligt viktiga. Viktiga för mig personligen eftersom en andlig höstrensning medelst musik behövs i mitt liv, inte bara på hösten utan året runt. Jag kräver det. Jag springer, cyklar och lyssnar på ösig ösjazz. Allt för att PROPPA igen tomrummet, hålet, avgrunden. Det finns inget annat sätt. Och Anna Högberg Attack är en jävulskt giftig och effektiv kombination i detta sammanhang.

Nå. På denna uppföljare ser vi ett nytt namn; trumpetaren Niklas Barnö, och ett namn färre; Malin Wättring. Anna Högberg Attack handlar om att leverera den samlade kraften. Jag saknar Malin och välkomnar Niklas. I övrigt är uppställningen densamma. Anna Högberg på altsax, Elin Forkelid på tenorsax; som du förresten kan och bör lyssna på i gruppen Sol Sol bland annat, Lisa Ullén vars solopianoverk är obligatorisk lyssning, Elsa Bergman på kontrabas – ta och köp Elsas eget omdöme, det är ett otroligt fint album. Vidare Anna HurrakelLund på trummor och som nämnt Niklas Barnö på trumpet. Barnö hörs i trion Snus, men även med Anders Ahlén Unit för att nämna ett par.

På drygt 40 minuter levereras ett av årets absolut bästa album så här långt. Nu är det sagt. På första spåret Pappa kom hem sätts standarden direkt. Ett ångestfyllt skrik, ett mantra, en släppt handske. Nu får det vara nog! Och därefter åker vi iväg. Herrejösses. Om den släppts som singel hade det räckt för att göra mig svag en god tid framöver. Det gäller alltså att hitta den magiska balansen mellan jordens största grävmaskin som river river river, och en liten tröst. Inte en kram, men en torkad tår…med sandpapper. I Det är inte för sent bjuds vi på ett elegant intro signerat Lund. Hon har en stil som är yvig och full av lust att spela och att kasta sig i alla riktningar. Därefter glider vi ut i ett mystiskt landskap medelst Ullén och Barnö. Jag spänner öronen. Här gäller det att vara redo. Det vibrerar försiktigt. Men ingen galenskap än så länge. Det är inte vemodigt, det är misstänksamt. Anna Högberg Attack möter varandra, de är artiga – men jag är beredd. Ett stilla slut. Dansa Margit, javisst – det är dansant och svängigt, men jag anar ett svärd som dras i smyg. Forkelid tar ton och som alltid känns det som att hon är i trans och bara spelar spelar spelar som om det inte finns någon morgondag. Här finns bara HÄR och NU. Hon river ett stort hål i molntäcket. Det är magiskt. Så får resten av gruppen hänga med och ljusslingorna blinkar i alla färger. Den artiga takten bär varje musiker upp och iväg. Rött, gult, blått, svart! Allt har ett slut.

I Tjuv är gruppen separerad likt pusselbitar i oordning. Upp och ner. Hur ska vi passa ihop? Lyssna noga på vad som händer. Det är otroligt elegant. Enheter sätts ihop och delas upp. Men energin är totalt sammankopplad. Här finns det bästa jag vet med denna sortens musik. Det som är helt frisläppt men mentalt ihopklistrat. Inget fungerar utan det andra, men varje enhet kräver att få vara sin egen. Kraften hos Anna Högberg Attack! Högberg seglar iväg och nu är demonerna här. Hon borrar, gräver, tvingar. När gruppen hänger på är ritualen fullbordad och det återstår bara att ge upp.

Två spår kvar. I det knappt 6 minuter långa spåret Pärlemor är vi åter i mystiskt land. Vågorna och bruset är hörbart, men det spelar ingen roll. Jag ligger stilla och låter mig föras bort. Det tar nästan två minuter innan jag sakta väcks upp ur min dvala, ur överkörningen från Tjuv. Jag koncentrerar mig noga. En komplex galenskap av Ullén tvingar mig att resignera. Gruppen bär mig så framåt. Vi verkar vara framme i hemmahamnen igen. Det sista spåret Äntligen är sannerligen inte ett äntligen för att signalera att albumet snart är slut. Barnö, Bergman och Lund bygger upp och släpper loss våg efter våg av intensiv energi. Det är kanske ett Äntligen som vill att jag ska känna: Äntligen är vi tillsammans här. Så måste det vara. Det mullrar, åskar och sprakar. En kort vila i mitten, och så samlas Anna Högberg Attack för att knyta ihop säcken.

Ett helt otroligt album är här. Jag anar att fler kommer att skriva och verkligen höja det till skyarna. Och så ska det vara. Musik att fylla tomrum med. Tack!

Anna Högberg – altsax
Elin Forkelid – tenorsax
Niklas Barnö – trumpet
Lisa Ullén – piano
Elsa Bergman – kontrabas
Anna Lund – trummor

Kategorier
Recensioner

Sol Tors Taverna – Vol. 1

Det är faktiskt viktigt med drag. Ett jävulskt drag är ännu lite viktigare. Ett jävulskt drag och en smäll på käften är slutligen det finaste som finns i musikväg. Om ni också tycker det så håll till godo. Sol Tors Taverna har kanske stängt på söndagar, men kommer vara dygnetruntöppet från första maj. PANG! Men också en kram.

För det första är det viktigt att nämna Isak Hedtjärn, Pelle Westlin och Vilhelm Bromander. Hedtjärn är den nya sortens svensk folkmusiker. Alltså den sorten som tar det där första dalsteget i hambon, bryter av det strax under knäleden och slänger det i elden, skrattar högt och därefter blåser i valfritt blåsinstrument med en våldsam kraft. Och så Pelle Westlin. Lägg nu namnet på minnet. Han rör sig mellan det introspektiva och finstämda (Trio Ramberget) och det galna (Westlin/Tontin till exempel). Och så Bromander. Jag tycker att ni ska lyssna på Oh lord give me strange (Creative Sources 372 CD). Återkom därefter med frågor om hur ett träd låter.

Men här är ju fler musiker. Gustav Rådström. Jag vet inte mycket om honom, men han spelar bland annat med Sthlm Svaga, en mycket intressant grupp vars album Bells & Whistles jag måste återbesöka – det var en tid sedan. Oskar Carls så. I min egen samling hittar jag honom med Elsa Bergman på albumet Elsas eget omdöme och jag läser mig till att Saigon och Viagra Boys är två andra grupper där han figurerar. Vidare med Milton Öhrström på piano. Han är ytterligare ett nytt namn för mig, men som jag kan se förekomma på Brötz. Det är så himla bra, den frijazziga ösiga scenen i Sverige fortsätter att utvecklas. Hurra! Just det, vi har även Tor Sjödén på trummor! Förstås! Även denne herre finns med i Viagra Boys men även med New Keepers Of The Water Towers . Även själva innehavaren av Tavernan, om jag förstått det hela rätt.

Men sluta sluta sluta sluta, nu är det dags att lyssna. Först ut är Emotions. Destillerad till en minut och tjugotvå sekunder. Med Archie Shepp ‎och The New York Contemporary Five spänner den över dryga åtta och en halv. Är det så här vi ska ha det? Ja. Men det funkar. En svinpunkig version helt enkelt. Det är otroligt när Sjödén fullständigt massakrerar ljudbilden. Jaha, då är vi alltså igång.

Sång för vänsterhänta är näst på tur. Den här har jag hört förut! Med Westlin Tontin. Men det spelar ju ingen roll. Den vandrar framåt. Jag tänker på min fru, även hon vänsterhänt. Felhänt sa man förr. Inte ett spår av detta höres här. En komposition för en vandring till fots. Vänsterfots. Hambo är en kluring! Den låter som när jag var liten och satt och höjde och sänkte musiken från jättelågt till lite högre. Men så stegrar den sig och själva klurigheten i melodin drar iväg. Ni får lyssna själva. Jag anar därtill en vink till Ayler och det känns mycket bra. En fin melodi som först väger i luften, men så öppnar någon fönstret och alla tonerna hamnar på nya platser. Ojojojojoj!

Wine Glass up Your Ass. Aj tänker jag! Men musiken är inte smärtsam alls! Den känns som att gunga gungstol. Jag vill alltid gunga så att själva gungstolen kanar på golvet lite. Och svänger. Man sitter plötsligt där med näsan mot en vägg. Man gungar, gungar, gungar och knycker till. Åhej! Nu så är jag på rätt håll igen. Men så drar man till en rejäl gung och faller nästan omkull. Så får man inte gunga. MEN DET GÖR INGENTING OM INGEN SER! Hej Haden kommer sedan. Hur ska det gå? Är det kört eller finns det hopp? Ingen vet. Ett beskrivande blås och en smygbas försöker ta reda på det. Vi får vänta och se. Eftertankarna eller efter tankarna följs av Mot kung och fosterland. Ett mäktigt intro som måste leda till att väggarna ramlar ner tänker jag och kryper ihop. Hujjaligen. Det här är musik som man behöver höra igen och igen. En volymhöjare. Jajjemänsan, väggarna trillar ner – HURRA! Man får vänta på att det byggs upp, och sedan drar det iväg. Så där som jag gillar. Man väntar och väntar och tänker att nu är det kört. Och så är det det. Jag ryser. Det här är otroligt bra. Det påminner mig om Marker (Vandermarks senaste grupp). Slutet är sorgligt, och det behövs nog. Sedan kommer vad som skulle kunna vara albumets sista spår. D Dur. Jag tänker först att det är albumets sista spår. Det växer till en anthem, en stor stund. Det lugnar sig igen. Men så är det inte albumets sista spår. Kris. Jag var klar. Men man får inte alltid som man vill. Istället följer en Sänkt Blues. Den överaskar mig som en extra köttbulle efter att jag trott att det var slut. Den rullar ut runt hörnet. Hallå där! Kom tillbaks! Jag är inte färdig!

Det är dags att runda av. Ballad till gårdagen. Och detta är faktiskt albumets sista spår. Väggarna får stå kvar den här gången. En grumlig morgon gryr. Jag kan inte veta vad som ska hända nu. Men vad gör man? Man får tänka på gårdagen. Den som var och aldrig kommer igen. Men det som kommer igen är faktiskt det faktum att jag kan lyssna på Sol Tors Taverna igen. Och det kommer jag göra.

Jag är så innerligt glad över att ha fått höra den här musiken i just denna tid. Den gör mig glad. Den gör! Den!

Du kan förhandsbeställa den genom att klicka på den fiffiga Bandcamp-grejen här nedan. Och den släpps snart snart snart! Första maj!

Men vilka var det nu igen? Jo se här:

Gustav Rådström – altsaxofon
Oskar Carls – tenorsaxofon
Pelle Westlin – tenorsaxofon
Isak Hedtjärn – klarinett
Milton Öhrström – piano
Vilhelm Bromander – kontrabas
Tor Sjödén – trummor

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.