Idag går samtliga köp på Bandcamp till 100% direkt till artisterna. Passa på att kolla in din wishlist. Jag har ständigt 30-40 album på min och ofta glömmer jag att hålla koll på den. En del hinner sälja slut innan jag är färdig till köp, men jag har nu ett månatligt alarm inställt så att jag kommer ihåg att titta igenom listan.
Bäst är förstås att köpa direkt från artisterna om det är möjligt, men jag välkomnar förstås Bandcamps beslut. Jag slog till på dessa fem nu på morgonen och har mer på gång under dagen. Den längst ner är Speaking Tongues At The Perimeters Of An Immediate World med Dan Fröberg & Peeter Uuskyla
Det här är ny inspelning från April 2017, som äntligen kommer till våra öron. Vad gäller denna trio finns ju en hel del att säga men sammanfattningsvis är det kanske enklast att bara uppmana eder alla att hålla fast i något stadigt och lyssna.
Kära läsare. Vi bjuds på drygt 55 minuter av den maffigaste frijazziga trio-manglingen jag hört på länge. Nilssen-Love vevar igång framträdandet och Brötzmanns köttiga ton hänger med. Vi får först några minuter av veritabel överkörning innan Kondo bryter av. Det är effektfullt med elektrisk trumpet. Brötzmann kommer åter och låter presentera ett lyriskt avsnitt som bärs fram av Nilssen-Love. Intesiteten stegras och de bägge giganterna lyfter varandra uppåt uppåt. Finns det något glastak? Det gör det inte. Kondo bidrar med oändlig rymd, mystik och vibrationer. Brötzmann byter till tarogato som stämmer fint överens med Kondo som ibland tycks sväva iväg långt bortom planeten jorden. Brötzmann lockar och kallar. Så återvänder Nilssen-Love men de förenas inte utan vandrar var för sig. Som vanligt har Nilssen-Love en eldande effekt och vevar igång en till våg av intensitet. Men det går aldrig överstyr…än. Det fortsätter och fortsätter. Det skiftar i färg och form. Det drar iväg och kommer åter. Det är lyriskt och galet. Det är ruffsigt och ostädat. Det är hemligt och spännande.
Det här är ett otroligt album och när det är över så är jag helt slut. Ända tills nästa dag då jag tänker att jag är redo för en lyssning till. Det är jag. Som trio beträffat är detta ett magnifikt album. Och i alla andra avseenden också.
Jag tänker påstå att detta album kommer att finnas på de flesta frijazziga topp-10 listorna i December. Minns vart ni läste det först!
Universum är djävulskt gammalt. Och stort. Sjukt stort.
Här kommer ett spännande album med en mycket kompetent trio. Sättningen orgel, gitarr och trummor är kul. Allt är inspelat live under 4 dagar i maj 2019. Bilden på omslaget visar det som kallas för ”Hubble Legacy Field” och sammanfattar 16 års observationer med Hubble-teleskopet. En mosaik som föreställer ett porträtt av sisådär 265000 galaxer som därtill sträcker sig 13.3 biljoner år tillbaks och blott 500 miljoner år efter universums födelse (big bang). Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till denna information kopplat till musiken, men det är i alla fall spännande att läsa om. Jag väljer att titta på omslaget och lyssna på musiken. Jag försöker fundera på min egen extrema litenhet i en rymd som är så stor att det inte riktigt går att förstå. Jag finner mig själv googla på ”hur stort är universum” medan musiken på detta album vibrerar och tvingar mina öron ut i omloppsbana.
Pianisten Jamie Saft är ett väletablerad namn inom den improviserade musiken men därtill även i andra genrer och som producent har han jobbat med bland annat Iggy Pop och Beastie Boys. Hans två album med TheJamie Saft Quartet – Hidden Corners och Blue Dream, bägge utgivna på RareNoiseRecords är både väl värda att lyssnas på, som en start.
Trumslagare Bobby Previte, är en jazzveteran. Det känns svårt att veta vart man ska börja när det gäller Previte, men jag kan rekommendera en expedition på hans discogssida . Själv njuter jag av album utgivna på RareNoiseRecords som en start, där Previte finns med.
Slutligen gitarrist Nels Cline. Leadgitarristen i Wilco som medverkat på ett par hundra album behöver kanske inte en superlång introduktion. Här finns förutom Wilco givetvis en del jazz-ish också, bland annat inspelningar med Tim Berne, Thurston Moore, Chris Corsano och Julius Hemphill – men alltså, här går det att dyka ungefär hur djupt som helst. Själv har jag bara skrapat på ytan. Och det är ju min blogg, så jag får skrapa hur jag vill.
Men till musiken någon gång då! Vi bjuds på en tät ljudmatta med orgel och gitarr medelst ett domedagsgung. Ett ticketicketicketicketack puttar oss framåt när Cline låter gitarren tala. Skruvar dras i, det gnisslar och drar. Härligt! Previte ser till att vi är på väg och inte kör fast. Saft lägger grunden och Cline öser. Mystiken tätnar på det andra spåret; Paywall , och trion håller fast vid ett gungigt och mörkt groove. Det är som bäst när Cline får utrymme för solospel. Det knakar och skakar.
Jag tycker om det här. Det är hur coolt som helst. Ett helt album av muller och buller och gnissel och kompakta effekter. Det är egentligen ganska långt från mina egna husgudar, vilka det nu är, men jag gillar att bli överraskad. Det är ett album som får mig att vilja släcka ner i huset trots att jag är ganska mörkrädd. Sedan höja volymen ordentligt och därefter bara lägga mig på parketten och lyssna. Så det gör jag. Fast det är lite dag fortfarande, så inte direkt mörkt. Det finns gränser. Jag kan rekommendera denna aktivitet till tonerna av spåret Occession.
Är detta ett album för stjärnkikeri? Ja, det är det. Är det ett album för att vispa ihop en rödvinssås? Ja, det också. Men det är bäst när det är HÖGT och stökigt och när jag städar i snickarboden. Jag känner mig som en galen uppfinnare. Lyssna på slutet av Machine Learning. HAHAAAAA!
