Merzbow, Keiji Haino & Balázs Pándi – Become the Discovered, Not the Discoverer (RareNoiseRecords, 2019)

När du behöver få en rejäl uppläxning. Vänd dig till Merzbow och ta emot! Det är uppfriskande!

Merzbow ( Masami Akita), torde inte vara en okänd artist för den som läser här. Giganten inom noise, extremt produktiv (se Discogs) och med många spännande samarbeten värda att titta närmre på.

Keiji Haino har skapat experimentell musik sedan 70-talet, med sång & gitarr främst – men på detta album spelar han även bas.

Den ungerska trumslagaren Balázs Pándi har spelat med Merzbow ett flertal gånger förut, och har även släppt album tilllsammans, men har därtill en lång lista av prominenta artister han samarbetat med.

Under det sena nittiotalet när den nya veganvågen svepte över Sverige så hängde jag på. Jag hade inte mycket till övers för djuren, men jag hörde Dennis Lyxzén sjunga och drabbades av insikten att det visst gick att vara så in i bänken förgrymmad över allt som är fel i världen och därtill göra musik av Mina unga tonårshormoner behövde inte mer än så för att känna en intensiv tillhörighet och en iskall norrländsk glöd. Sagt och gjort. Jag slutade äta kött och med detta följde en blek hy, en mager kropp samt ett långt svart hår i sidbena. Jag var arg. Det hörde till. I en enkel textrad som ’It’s not O.K. to pretend everything’s alright’ fann jag ett hem. Det höll i sig en tid, tills det inte gjorde det längre. Det var helt okej tyckte jag. Det var skönt att gå vidare. Jag hade vidgat min syn på världen, fått nya musikreferenser och jag hade vågat kliva utanför det normala. Jag vill tänka att det var viktigt för resten av mitt liv.

När jag som trettiosexåring hör Become the Discovered, Not the Discoverer bränna fram och pulvrisera allt i sin väg drabbas jag inte av samma ilska som 1996, men jag blir bitsk och hämndlysten. Oförrätterna hopar sig och jag snickrar ihop några mycket sofistikerade fällor, som i alla fall i min fantasi alltid slår igen i rätt sekund. Jag själv står på sidan och ler. Inte skrattar, men ler. Jag är inte säker på att det är så klokt att påverkas på det här sättet, men jag försöker tänka att musiken lockar ut sådant som behöver få komma ut.

Här finns ingen sång, men ett skrammel och skrot som är så enormt befriande att jag blir förvånad själv. Här finns myrornas krig och hög volym även om du lyssnar på låg volym, här finns en smäll på käften och en tandagnisslan som tvingar mig att ruska på huvudet. Men det är inte jag som är den utsatte. Det är inte mig det gäller. Jag kommer undan. Trummor, gitarr och elektroniskt oväsen gnager sig likväl djupt in i mig, minut för minut. Jag svettas nästan. Men här finns inget motstånd att bryta ner, jag bara njuter och låter mig själv åka med.

Gör det du med. Det finns fyra spår att glädjas åt – men det spelar egentligen ingen roll alls huruvida du lyssnar på spår ett eller tre. Det är bara hänga med. Om du vill stänga av skallen och få vara vansinnig en stund är detta något för dig. Jag rekommenderar varmt att vandra genom en flygplats klädd i tredelad kostym och fluga med Become the Discovered, Not the Discoverer i öronen. Du ser dig omkring, människorna tänker att där går en man med tredelad kostym och fluga och ser nöjd ut, undrar vad han lyssnar på. Dom vet ju inte att fällan strax skall slå igen.

God och hemsk lyssning!

Keiji Haino : Röst, Gitarr, Bas, Electronics, (More decorous than duty)
Masami Akita: Electronics, Gitarr
Balazs Pandi: Trummor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.