Kategorier
Recensioner

Alabaster DePlume – To Cy & Lee: Instrumentals Vol. 1 (International Anthem, 2020)

Det här är ett så fint album. Som ett fint halsband, en dikt eller en vacker tavla. Jag kan inte tänka mig bättre musik för en sömnig fredag.

“When we remove structure and preparation, we are forced to be sincere. And when we can’t lean on a plan, we have to put something else there to lean on that’s… bigger. Something like love.” – Alabaster DePlume

Det är tidigt fredag morgon den 28 februari 2020. Det snöar plötsligt. Igår var det visserligen kallt när jag i strålande solsken sprang en lunchmil, men jag trodde ändå inte att jag skulle vakna upp till snö. Jag är inte övertygad om att detta är en bra sak. Världen sover hur som helst omkring mig. Jag lyssnar på Alabaster DePlume. Han har ett sätt att berätta en historia på som gör mig så ofantligt lugn i sinnet. Denne brittiske saxofonist, ordskapare och konstnär är ett nytt namn för många av oss, men han dyker upp på min radar när han släpper album på International Anthem, det Chicago-baserade skivbolag vars katalog innehåller idel otroliga album. Jag känner att jag måste skriva några rader. Det är tur jag vaknar väldigt tidigt på morgonen. Jag lyssnar, lyssnar, lyssnar. Jag skriver. Vad är det han försöker berätta? Det kanske inte spelar någon roll. Det räcker att jag lyssnar.


To Cy & Lee: Instrumentals Vol. 1 är en samling låtar som DePlume spelat in och släppt lite här och där de senaste åren, men som här får utgöra ett enda album. Det är elegant gjort. Varje spår är en liten juvel. DePlume har en ton som är som en skör sångröst. Jag sitter på nålar, rädd för att minsta rörelse ska välta den dyrbara vas som står på bordet framför mig. Den vas som är DePlume.

Melodier från fjärran land blandas med ett varmt dundäcke att gömma sig under. Det är 44 minuter musik för en snöig fredag. Det är 11 spår för den som behöver 11 spår vacker musik. En annan tid, ett annat liv.


Från: https://intlanthem.bandcamp.com/album/to-cy-lee-instrumentals-vol-1:

Composed by Alabaster DePlume.

Performed by Alabaster DePlume – vocal, tenor sax, guitar; Ríoghnach Connolly – voice, flute; Jess Connor – voice; Ellis Davies – electric guitar; John Ellis – pianette, clavinette, piano; Jessica Macdonald – cello; Hannah Miller – cello; Bi Roxby – voice; Paddy Steer – percussion, bass pedals; Leon Boydon – acoustic guitar; Daniel Inzani – piano; Beth Porter – cello; Lorenzo Prati – tenor sax; Dan Truen – drums; Will Calderbank – cello; Lorien Edwards – bass guitar; Philip Howley – drums, percussion; Mikey Kenney – violin; Pascal Makonese – m’bira; Kirsty McGee – bass flute; Tim Vincent Smith – violin; Rick Weedon – drums, percussion; Chestnutt – synth; Danalogue – piano, voice; James Howard – electric guitar; Sarathy Korwar – drums; Donna Thompson – voice.

Kategorier
Recensioner

Gard Nilssen’s Supersonic Orchestra – If you listen carefully, the music is yours

Gard Nilssens dröm går i uppfyllelse. Ett 16-mannaband som välter omkull långbordet, knuffar mormor i sjön och därefter spelar bowling med festens deltagare som käglor och med Gard Nilssens bastrumma som klot. Från oss alla till er alla: far åt helvete!

Storbandets volym och tryck möter friheten att skrika med full kraft utan att tänka på konsekvenserna. Jag blir så otroligt glad av det här albumet. Jag gör ingen hemlighet av att jag är ett stort fan av Gard Nilssen. Hans Acoustic Unity har släppt några av mina absoluta favoritalbum de senaste åren. (Jag skrev om trippelalbumet ’Live In Europe’ från 2017 här. )

Nilssen var ’Artist in residence’ under förra årets Moldejazz och detta album är resultatet av hans Commission Work för festivalen. Låt oss nu ta en titt på bandet! Jösses vilket band! Tre trumslagare; förutom Nilssen Håkon Mjåset Johansen och Hans Hulbækmo. Tre kontrabassister; Ingebrikt Håker Flaten, Ole Morten Vågan och Petter Eldh. Därefter blås! Hanna Paulsberg på tenorsax, Kjetil Møster på sax(ar), André Roligheten på sax(ar) och basklarinett, Per ”Texas” Johansson på tenorsax, kontrabasklarinett (ja du läste rätt) och klarinett. Maciej Obara och Mette Rasmussen på altsax samt Eirik Hegdal på sax(ar) och klarinett. Därefter Thomas Johanson och Goran Kajfex på trumpet och till sist Erik Johannesen på trombon. Oj oj oj! Jag är våldsamt sugen på att lyssna.

När första spåret ’Premium Processing Fee’ startar så tappar jag hakan…eller ja, den ramlar av. Nilssen och Roligheten (som deltagit i komponerandet av detta verk) drar på en sådan smäll att jag nästan faller av stolen. Dra mig i benet. Det gäller att hålla i sig hårt. Men – sen då undrar någon? Lugn, det finns plats för solon och inte bara total frijazzig orkestersmisk. Det råder dock inga tvivel om att Roligheten/Nilssen ligger bakom musiken. Här finns en mästerlig balans mellan väggar som faller ner och melodier som färdas ovanpå jordbävningen. Efter runt 8 minuter tar bensinen slut och jag som inte var på plats tänker att nu är det liggvila på scenen. Festen har övergått till efterfest och några ystra deltagare fortsätter skåla innan det är dags att gå hem.

Första delen av spår två känner jag igen från Acoustic Unity – To Whom Why Buys a Record (och för övrigt är även Jack och Elastic Circle spår vi hört med AU förut). Bøtteknott är en rivig bit som snurrar fram driven av Nilssens och Eldhs sväng och Rolighetens feta och melodiska ton. Här startar den slumrande och sömnigt. Var det fest igår? Men allt är bara en introduktion och snart åker vi i hög hastighet framåt! Låten blir fyllig och full av muskler och energi. Det är härligt att höra! Solodelarna lämnas inte ensamma utan får rejält understöd.

Men vad nu? Vad händer här? Skymningen faller och något som förut stått i mörkret kommer fram. Ett mystiskt och kusligt mellanspel tar vid. Men så börjar det blåsa. Vindstyrkan ökar och så åker vi iväg på ytterligare en galen resa ända tills vi hittar hem till melodin igen. Slutligen en elegant avslutning. Vilket sätt att starta ett album på. Gode tid.

I Teppen Dance bjuds vi på en mäktig introduktion medelst kontrabas över 4 minuter följt av vackra melodier och ett drömskt landskap. Det här ett ypperligt mellanspel efter två totala överkörningar. Denna orkester är som dock allra bäst när det är fullt pådrag, men här finns inte ett enda svagt spår. Jag vill höja, höja, höja volymen! Och det gör jag också. Det finns inte ett kontorslandskap i hela världen som hade överlevt med mig de senaste dagarna. Tur att mitt kontor är hemma eller ute i världen. När Jack tar slut så skriker jag YEAH! lite för högt. Det är okej. Finalen Bytta bort kua fikk fela igjen är slutligen ett mäktigt framträdande med ett långt slagverksintro som sedan kastas ut en svängig rymd. Nu ska allt ut! Hämta vad som helst som går att banka på och häng med! Ända tills det tar slut. En trombon skär genom ljudmattan och tar oss med till främmande vidder. Det var dock bara en vätskepaus för de övriga 15 som slutligen bygger upp energin för att stänga butiken. Tack och hej!

Jag önskar innerligt att band som dessa kunde få mer utrymme! Ett högoktanigt storband med friheten att blåsa bort dammet och stödstrumporna. En överkörning, en höstrensning, ett långfinger högt i skyn. Inga sorger och besvär finns eller syns eller för den delen hörs. Ty de är mosade av ett brutalt 16-mannaband! HURRA!

Se bandcamp länk nedan. Köp!

Kategorier
Recensioner

Joe McPhee, Dave Rempis, Tomeka Reid, Brandon Lopez, Paal Nilssen-Love – Of Things Beyond Thule Volume 1

En fin möjlighet att få höra en otroligt mäktig kvintett! Det startar lugnt…

Of Things Beyond Thule Volume 1 är resultatet av ett ganska osannolikt möte mellan några av den fria och improviserade musikens stora namn. Jag tror knappast att Joe McPhee behöver en närmare introduktion hos denna bloggs läsare, men om du mot förmodan inte hört något av honom förut, så starta med Nation Time från 1971. Därefter är du förlorad och kommer att vilja spendera en stor del av ditt liv åt att lyssna, njuta och förundras över denne gigants enorma produktion under de senaste 50 åren.

Saxofonisten Dave Rempis är ett väletablerad namn i frijazziga kretsar och han har spelat med alla från Ken Vandermark, Hamid Drake och Elisabeth Harnik – till Jaimie Branch. Han driver Aerophonic Records och sitter i styrelsen för Elastic Arts.

Cellisten Tomeka Reid är en spännande artist. Den som kikar på hennes diskografi från de senaste åren finner idel magnifika album; Fly Or Die med Jaimie Branch, Universal Beings med Makaya McCraven och Enter the PlusTet med Taylor Ho Bynum – för att bara nämna några få som jag tycker mycket om.

Brandon Lopez på kontrabas är lite av en okänd artist för mig, och jag får leta ordentligt i min gömmor för att hitta något där han kan tänkas finnas med. Det verkar som att The Mess – Holy Holy är det enda jag äger där han spelar. Något att arbeta på framöver!

Och så sist men inte minst trumslagare Paal Nilssen-Love. Skivbolagsdirektör (PNL Records) och enormt produktiv vad gäller livespelningar samt på utgivna album. Nilssen-Love är ett energiknippe och varje band han är med i tycks bli något mer fyllda av liv och fyrverkerier. Om jag får rekommendera ett nyligt utgivet album, och det får jag ju, så väljer jag New Japanese Noise , som jag nog borde skriva några rader om här. Lyssna och njut!

Of Things Beyond Thule är ett spännande album vi bjuds på två stycken (17 respektive 19 minuter). Det handlar inte om en veritabel överkörning utan snarare ett suggestivt ljudlandskap där kvintetten steg för steg målar tavlan som föreställer en bränd värld. Det är så jag hör det. Det vibrerar och mullrar och jag finner mig själv både ensam och ganska melankolisk. Samarbetet mellan Rempis och McPhee är finstämt och jag gillar därtill verkligen det Reid och Lopez gör tillsammans. Våg efter våg väller fram och ger musiken något att åka på, även om det är subtilt. Men så runt 6 minuter in i det första stycket så stegras intensiteten och vi kastas tillfälligtvis ut i en karusell av toner. Men så lugnar sig det stormande havet igen. Sedan följer ett par minuter av små detaljer och och jag måste lyssna noga för att höra vad som händer. Slutligen bjuds vi på det där som Nilssen-Love är så bra på. Han manar på och världen spricker! Det är oerhört elegant. Hela kvintetten driver på, framåt, uppåt, framåt igen! Och sen är det slut.

Del två startar försiktigt. Det känns bra. Mystiken är intakt och vi måste ha tålamod för nyanserna är så många! Det är en bok med många kapitel och historien berättas bit för bit. Det är såklart fantastiskt att höra McPhee, men detta är en grupp som känns enormt samspelt som just grupp och jag gillar hur man bygger upp energi genom att hålla tillbaka in i det sista för att sedan släppa loss en samlad storm. När vi närmar oss 12 minuter under detta andra spår har det blivit dags att riva ett hål i himmelen. Herrejösses! Jag hade slappnat av för länge! Men så lugnar det sig igen. Men nu är jag beredd. Mycket riktigt, det kommer mera! Våg efter våg väller fram, men så är det slut. Jag är nöjd över att ha gjort valet att i mitt liv ägna tid åt att lyssna på musik som känns så här.

Denna fina LP (med nedladdningskod inkluderat i paketet) finns att köpa direkt från Dave här, och här finns enbart 350 kopior, sedan är den borta för alltid. Det blir en ganska kostsam historia med frakt, tull och moms – men å andra sidan är du 100% säker på att pengarna för själva skivan går till artisterna. Jag vet att man tidigare haft samarbeten med Instant Jazz och några andra europeiska handlare, men jag valde att köpa direkt från Aerophonic mest för att jag var så enormt sugen på att höra musiken så fort jag bara kunde. (Se citat från Aerophonic nedan, det känns viktigare än någonsin:)

Aerophonic purposely doesn’t distribute through iTunes, Spotify, Amazon, or any of the other major corporate music aggregators that feed on artists of all sizes, taking a gross cut of their revenues with little rewards.   As a fan and customer of Aerophonic Records, 100% of your purchases go directly to an artist to support his creative output in an ongoing way.


Joe McPhee – ficktrumpet, tenorsaxofon
Dave Rempis – altsaxofon, barytonsaxofon
Tomeka Reid – cello
Brandon Lopez – kontrabas
Paal Nilssen-Love – trummor

Kategorier
Recensioner

Torbjörn Zetterberg och Den Stora Frågan – Are You Happy? (Moserobie Music Production, 2020)

Det är minsann ingen enkel fråga han ställer sig, den gode Zetterberg. Men jag tycker det är bra, hur ska man annars få veta något?

Det fjärde albumet med Zetterberg och DSF. Det är alltjämt en mycket angenäm och erfaren samling musiker som möts; Susanna Santos Silva på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Jonas Kullhammar på saxar och flöjt samt Alberto Pinton på barytonsax och klarinett, Jon Fält på trummor – och så Torbjörn Zetterberg på kontrabas förstås. Men det är fler! Alexander Zethson på keyboard(s) och Lars Skoglund på trummor. Sextetten blir en oktett.

Zetterberg släpper detta fina album på alla hjärtans dag. Jag vet inte om det fanns en tanke med det, men det spelar kanske ingen roll. Det är i alla fall hög tid att berätta om vad mina öron hört.

’Meningen med vad’ marscherar bandet taktfast och studsigt framåt ackompanjerade av Zetterberg som visar vägen, leder och styr. Hit ska vi gå – följ med. Jag tänker på en karavan som korsar en slätt. Djur medelst människor och stora vagnar. Och alla går med. Lurar några faror i vassen undrar jag? Det första spåret svarar inte på den frågan. Men vi tycks ha nått vår första lägerplats för natten utan större problem.

Efterföljande ’Plingeplongpiano’ är en introspektiv historia där en keyboardmatta ligger till grund för en stilla historia med Äleklint som berättare. Jag kan inte låta bli att fundera på om det är nu det händer. Alltså att helvetet ska braka lös. Den som lyssnar får höra.

’Oraklet i Finnåker’ har jag hört förut, på den förra skivan ’Orakel’ från 2019 (Moserobie Music Production MMPCD116/MMPLP116). Den var bra då och den är bra nu. Här finns en slags svart humor, en bluesig svärta, ett svängigt mörker. Allt som sker, sker över Zetterbergs konstanta vandring. Basen går, går, går. Solon avlöser varandra, men vi får alltid komma tillbaka till tryggheten innan det går för långt.

Låt för låt rör detta album sig i det mystiska, det dunkla, det svåra och mörka. ’Påminnelser för den kortsinnade’ är ett så fint spår som försiktigt för mig till eftertänksamhet och avkoppling. Det vänder uppåt med ’Nytt hopp över Atlanten’ som med sitt spetsiga trumpet- och saxofonspel överraskar mig och på ’Skygglappar på i lusthuset’ är mystiken på något sätt tillbaka igen. Har jag hamnat på en galen cirkusföreställning eller åker jag enhjuling i rusningstrafik på motorväg utan att se mig för?

Så till slut. Får jag något svar på frågan? Are you happy? Mitt svar: jag är inte oglad.

Köp skivan hos Moserobie, häng med som prenumerant och fråga dig själv. Är jag glad?


  • Torbjörn Zetterberg – kontrabas
  • Susana Santos Silva – trumpet
  • Mats Äleklint – trombon
  • Jonas Kullhammar – tenorsax, altsax & flöjt
  • Alberto Pinton – baritonsax & klarinett
  • Alexander Zethson – keyboard(s)
  • Lars Skoglund – trummor
  • Jon Fält – trummor
Kategorier
Recensioner

Evan Parker Paul Lytton ‎– Collective Calls (Revisited) (Jubilee) – (Intakt Records, 2020)

Mäster Parker och Mäster Lytton firar 50 år sedan sitt första framträdande tillsammans. Oooh så elegant det är!

Ja men var ska jag börja? Improvisation är en attityd står det på en t-shirt som Catalytic Sound precis skickade ut till sina Patreons. Så är det nog. Den här skivan fångar två av den fria och improviserade musikens giganter; Evan Parker på tenorsax och Paul Lytton på trummor. Jag skulle kanske egentligen bara stanna där och säga tack för kaffet, lyssna och njut, men det räcker knappast till. Nåja, så så – sitt ner i båten. Men det finns kanske ingen anledning att ge sig ut på en lång historisk resa här. Allt är sagt. Låt mig istället berätta hur det låter.

Under totalt 55 minuter improvisationer i duoformat får vi 11 delar, vilket kanske överaskar något. Inga 22-30 minuter långa stycken, utan kortare på mellan 4 och 7 minuter. Det är inte så dumt att äta en elefant i bitar. Det är ett trevligt kakfat som serveras och som lyssnare får du här betrakta och beundra två riktiga mästare. Lytton låter trummorna sjunga och i …confused about England.. dansar han fram på mycket precisa steg medan Parker spelar rollen som berättare! De slingrar sig än hit och än dit, men är ändå alltid tillsammans. En idé serveras och avfärdas eller tas emot. En plötsligt tanke eller ett infall tar musiken åt ett oväntatt håll. Här gäller det att hänga med eller bli lämnad i dammet. De väver ett finmaskigt ljudnät som ibland är vackert och introspektivt, som i Alfreda was always especially cordial to me.., där luften darrar, ibland är som ett samtal eller kanske en diskussion (…a little perplexing..) och ibland är som ett pärlband av toner som trasslar ihop sig men på något sätt ändå lever ett helt eget liv. Ett liv av improvisation som attityd.

Collective Calls (Revisited) (Jubilee) finns att köpa på Intakt Records Bandcamp.

Kategorier
Recensioner

Daniel Bingert – Berit In Space (Moserobie Music Production, 2020)

Jag är säker på att Daniel visste det hela tiden. Att han hade en juvel inom sig som var tvungen att få komma ut.

Yes! Postrummet på Contemporary Records där Lester Koenig och Roy DuNann lyckades skapa ett rum där ett antal av världens allra bästa album spelats in! Det slår mig direkt när tonerna från Cinco De Mayo ljuder ut ur högtalarna på mitt kontor. Herregud. Janne och Daniel har gjort det! Här är testet du bör lägga på minnet: vrid upp volymen lite i taget, men fortsätta öka. När det är rejält högt så lutar du dig tillbaka och sluter ögonen. Är du där? Står du framför musikerna? Låter basen som en bas och inte bara som något som skulle kunna vara en bas? Okej – bra. Lägg märke till hur högt du spelat. Byt skiva. Till nästan vilken som helst. Höj till samma volym. Lever du? Vad Daniel Bingert och Janne Hansson (Atlantis) skapat här är otroligt fint.

Men låt oss ta ett litet steg tillbaks. Jag tänker inte kommentera Bingerts liner notes. De kräver att du köper albumet och läser själv. Men om du känner till Stephan Pastis serie Pearls Before Swine och krokodilerna så kommer du ganska nära, fast ändå inte. Det är otroligt på alla sätt.

Daniel Bingert. Han är en mystisk figur för mig och jag gillar det. Han är en person jag skulle vilja träffa och röka cigarr med. Jag vet inte varför. Vad skulle vi prata om? Kanske om när han samlade ihop Per ”Texas” Johansson, Karl Olandersson, Jonas Kullhammar, Charlie Malmberg, Moussa Fadera och Torbjörn Zetterberg och sa: jag tänker att ni ska spela in ett album jag skrivit. Jag har bokat studio och om ni kunde tänka er att komma dit imorgon klockan 08.00 så kör vi? Och så kom dagen efter och alla kom och sedan blev det ett album. Eller kanske skulle vi prata om något helt annat. Hur ska jag veta det?

Nu har han faktiskt samlat ihop dessa musiker och faktiskt spelat in ett album. Och det är fint. Bingert har dessutom skrivit ihop fina små historier om varje låt. Om du vill veta vad, köp albumet. Jag tycker det är fint med små historier om låtar. Jag skriver några egna här nedanför.

Cinco De Mayo är först ut. Den kräver hög volym. Det ångar och osar sen lördagkväll i oktober. Jag vandrar omkring i Barcelona. Jag rör mig i lagens utkanter men på ett nobelt uppdrag. Jag röker cigaretter utan filter och spottar en och annan tobaksflaga. Det är fortfarande 2019 och jag klarar att bära både hatt och rock utan att se korkad ut. Ingen vet det, men nationens öde vilar i mina händer.

Sven-Eric Snyltaren. Vandringen i historiska fotspår fortsätter. En kompanjon till Cinco De Mayo, med mycket elegant solospel. Vi är i 2020, men jag har svårt att veta riktigt vart vi är på väg. Jag tänker att det kanske är i Tel-Aviv. Så är det. En vacker stad. Snyggt Bingert! Nu är jag alltså i Jaffa – eller Yafo; gamla stan i Tel-Aviv. Jag har precis druckit kaffe på loppmarknaden, och tänker mig en stilla kvällspromenad. Jag har glömt min telefon på hotellet men känner mig inte rädd att gå vilse. Det löser sig. Det här är musik för promenader utan telefon som hjälp. Det här musik för den som vågar gå själv.

Berit In Space spelas på torget av en samling musiker som bara vill spela. Spela för livet eller pengar eller kaffe eller vad som helst. Jag befinner mig hemma utanför Luleå. Jag sitter vid älven. Solen går inte ner, för den gör ju aldrig det på sommaren. Den sista stenen är kastad. Är det nu jag flyttar hem? Att flytta hem eller att längta hem. Det kan man inte veta. Är det en flykt eller en strategi? Berit, vet du det? Fåglarna verkar veta i alla fall.

Det är tur att Berit inte får avsluta albumet, utan den dansante Sweet Jesus, ty det hade känts för vemodigt annars. Jag tänker att det är den gullige Jesus, alltså Jesus som i Jesus Kristus. Det känns roligt att tänka sig att han dansar, i kaftan, till svängiga jazziga toner. Sedan glider han över till baren och beställer en vodka tonic. Eller bara ett glas rött. Fast kristi blod, nja jag vet inte om det känns rimligt. Hur som helst, han får sin dryck, nickar åt en bekant längre bort i lokalen, skakar hand med en annan. Sedan glider han iväg i natten. Sweet Jesus.

Det här är albumet jag kommer att ha spelandes när jag behöver ha musik som låter som jazz och som är jazz. Jag tror att vi alla behöver jazz just nu. Det är 2020. Det är februari. Det är Daniel Bingert. Det är en fri jazz.


  • Per ”Texas” Johansson, tenorsax
  • Jonas Kullhammar, altsax
  • Karl Olandersson, trumpet
  • Charlie Malmberg, piano
  • Moussa Fadera, trummor
  • Torbjörn Zetterberg, kontrabas

Den här fina skivan kommer till oss Moserobie Prenumeranter först, och därefter till butik. Men ej till Spotify.

Kategorier
Recensioner

Nacka Forum – Så Stopper Festen (Moserobie Music Production, 2020)

Skivbolagsdirektör, Grillconnoisseur och Svängmakare Jonas Kullhammar tillsammans med kompisarna i Nacka Forum gör det dom ska och gör det bra!

Jag tycker mycket om Jonas Kullhammar. Han spelar så fint (och HELA TIDEN), han grillar och skojar på sociala medier, han gör egen buljong och han driver skivbolaget Moserobie Music Production. Och han spelar till och med lite fagott på det här albumet. Otroligt.

Jag tycker mycket om Johan Berthling. Fire! Fire! Orchestra, Angles (allihopa!), och många många fler har fått åtnjuta Johans spel! Jag vill framförallt rekommendera Threnody, At The Gates, ett album han spelar på med Martin Küchen och Steve Noble.

Jag tycker mycket om Kresten Osgood. Jag vill så gärna att du lyssnar på hans trioalbum ’Live in Gothenburg’ som släpptes på ILK Music 2016. Det är ett mycket fint album. Bara gör det.

Jag tycker mycket om Goran Kajfeš. Han är en melodimakare som alltid lyckas fånga mina innersta känslor. Det är otroligt. OM du mot förmodan inte lyssnat på Angles 8, 9, 10 eller Subtropic Arkestra så har du en hel del härlig musik framför dig, bara för att nämna några få.

Det råder inga tvivel om att Kajfeš är djupt och innerligt inblandad i Nacka Forums musikskapande. Lyssna 30 sekunder in i första spåret One, two, three o’clock så förstår du vad jag menar. Det är så Kajfeškt och jag tvingas först se efter om jag lagt i rätt skiva, för jag tänkte att det var hans Tropiques eller Subtropic Arkestra som spelade. Men så river någon melodin i bitar. Ojsan! Berthling och Osgood drar iväg åt höger och Kajfeš åt vänster. De samlar sig något men så kliver Kullhammar in i bilden. Jag vrider upp volymen till jävulskt höga nivåer för jag vet exakt vart detta tar vägen. Mycket riktigt. Kullhammar blandar fritt blås med coolt solo och allt är som det ska, men ett tu tre är vi tillbaka i en Kajfešk melodi igen. Jojo, de vet hur de ska tas med sina lyssnare.

Nacka Forum är ändå som bäst när farten ökar. När de i plastsäck störtar nedför Garmisch Partenkirchen utan hjälm blir jag glad. I OhSoGood är det precis så. Kom igen då, är det någon annan som vågar? Trodde väl inte det. Men lyssna sedan lite extra på Berthling, bara fokusera dina öron på basen. Jag vill gå i takt med honom, arm i arm till och med. Känna hur det känns att ha sådan kontroll.

Den luriga låten Tigray är praktexempel på överaskning. Först en elegant melodi med Kullhammar och Kajfeš som för tankarna till en gin och tonic i en fåtölj en fredagkväll. Men det var visst någon som ville dra med dig på dans! Okej, då – jag hänger med! Det blir drag och sväng. Men även den bästa festen måste någon gång ta slut. Det lugnar sig och det är snart måndag igen. Det är okej.

Nacka Forum gör det de ska, och gör det bra. Tack för festen!

Köp här!


  • Goran Kajfeš – trumpet, mellofon, crumar evi (analog synthesizer typ), percussion,
  • Jonas Kullhammar – sax(ar), fagott, percussion,
  • Johan Berthling – bas,
  • Kresten Osgood – trummor, vibrafon, orgel

Kategorier
Recensioner

Merzbow, Keiji Haino & Balázs Pándi – Become the Discovered, Not the Discoverer (RareNoiseRecords, 2019)

När du behöver få en rejäl uppläxning. Vänd dig till Merzbow och ta emot! Det är uppfriskande!

Merzbow ( Masami Akita), torde inte vara en okänd artist för den som läser här. Giganten inom noise, extremt produktiv (se Discogs) och med många spännande samarbeten värda att titta närmre på.

Keiji Haino har skapat experimentell musik sedan 70-talet, med sång & gitarr främst – men på detta album spelar han även bas.

Den ungerska trumslagaren Balázs Pándi har spelat med Merzbow ett flertal gånger förut, och har även släppt album tilllsammans, men har därtill en lång lista av prominenta artister han samarbetat med.

Under det sena nittiotalet när den nya veganvågen svepte över Sverige så hängde jag på. Jag hade inte mycket till övers för djuren, men jag hörde Dennis Lyxzén sjunga och drabbades av insikten att det visst gick att vara så in i bänken förgrymmad över allt som är fel i världen och därtill göra musik av Mina unga tonårshormoner behövde inte mer än så för att känna en intensiv tillhörighet och en iskall norrländsk glöd. Sagt och gjort. Jag slutade äta kött och med detta följde en blek hy, en mager kropp samt ett långt svart hår i sidbena. Jag var arg. Det hörde till. I en enkel textrad som ’It’s not O.K. to pretend everything’s alright’ fann jag ett hem. Det höll i sig en tid, tills det inte gjorde det längre. Det var helt okej tyckte jag. Det var skönt att gå vidare. Jag hade vidgat min syn på världen, fått nya musikreferenser och jag hade vågat kliva utanför det normala. Jag vill tänka att det var viktigt för resten av mitt liv.

När jag som trettiosexåring hör Become the Discovered, Not the Discoverer bränna fram och pulvrisera allt i sin väg drabbas jag inte av samma ilska som 1996, men jag blir bitsk och hämndlysten. Oförrätterna hopar sig och jag snickrar ihop några mycket sofistikerade fällor, som i alla fall i min fantasi alltid slår igen i rätt sekund. Jag själv står på sidan och ler. Inte skrattar, men ler. Jag är inte säker på att det är så klokt att påverkas på det här sättet, men jag försöker tänka att musiken lockar ut sådant som behöver få komma ut.

Här finns ingen sång, men ett skrammel och skrot som är så enormt befriande att jag blir förvånad själv. Här finns myrornas krig och hög volym även om du lyssnar på låg volym, här finns en smäll på käften och en tandagnisslan som tvingar mig att ruska på huvudet. Men det är inte jag som är den utsatte. Det är inte mig det gäller. Jag kommer undan. Trummor, gitarr och elektroniskt oväsen gnager sig likväl djupt in i mig, minut för minut. Jag svettas nästan. Men här finns inget motstånd att bryta ner, jag bara njuter och låter mig själv åka med.

Gör det du med. Det finns fyra spår att glädjas åt – men det spelar egentligen ingen roll alls huruvida du lyssnar på spår ett eller tre. Det är bara hänga med. Om du vill stänga av skallen och få vara vansinnig en stund är detta något för dig. Jag rekommenderar varmt att vandra genom en flygplats klädd i tredelad kostym och fluga med Become the Discovered, Not the Discoverer i öronen. Du ser dig omkring, människorna tänker att där går en man med tredelad kostym och fluga och ser nöjd ut, undrar vad han lyssnar på. Dom vet ju inte att fällan strax skall slå igen.

God och hemsk lyssning!

Keiji Haino : Röst, Gitarr, Bas, Electronics, (More decorous than duty)
Masami Akita: Electronics, Gitarr
Balazs Pandi: Trummor

Kategorier
Recensioner

Vilhelm Bromander & Fredrik Rasten – …for some reason that escapes us (Differ Records, 2019)

Harmonier, toner, ljud, röster. Vibrerande rörelser som tvinnas, kopplas, separeras, dyker upp och försvinner. Jag vet inte riktigt vad det är Vilhelm och Fredrik letar efter, eller om de funnit det, men på detta avskalade, nedtonade album är det helt uppenbart att de gett sig ut på en resa som kommer att tvinga lyssnaren att fokusera och att förenas i aktiv lyssning. Är det samma sak som att sam-söka? Jag vet inte.

Bassist Vilhelm Bromander är ett frijazznamn att lägga på minnet, om ni ännu icke gjort det. På soloalbumet Oh lord give me strange från 2016 kan en till exempel höra Bromander spela inte mindre än 10 variationer på tonarten D. På sin kontrabas. Det är en upplevelse jag unnar alla. Men Bromander finns även att lyssna på med gruppen The Ägg, Revoid Ensemble, Vilhelm Bromanders Initiativ och Brända Broar för att nämna några. Han spelar med Lisa Ullén, med Anna Lund, med Alberto Pinton och med mängder av andra jazziga och frijazziga storheter.

Gitarrist Fredrik Rasten använder stränginstrument på alla tänkbara sätt. Med stråke, fingrar, e-bow (en sån där liten batteridriven manick som sätter strängarna i rörelse som en stråke fast elektroniskt) och allt annat däremellan skapar han en gitarrvärld som ibland innefattar instrumentet själv, men även tillsammans med koreografi, som på albumet Six Moving Guitars (SOFA 573) vilket i sig är väl värt en lyssning.

Här möts så de bägge sträng-fantasterna och det första som slår mig när det första spåret startar är att det är som en avslappnad suck. Jag sjunker ner i min kontorsstol som annars är så stram och ergonomisk och medicinskt godkänd, och känner hur jag faller. Jag sluter ögonen. Efter inte ens 2 minuter är det över, men det känns som att jag blivit hypnotiserad. Vad är det som händer?

Härnäst följer en intim ljudmatta som bjuder mig att andas ut, snarare än in. Jag färdas till Martin Küchens Lieber Heiland, laß uns sterben, och tänker att detta fungerar på precis samma sätt. Om jag låter mig ledas så sjunker jag ner i kryptan likt den i Domkyrkan i Lund, och där kan jag stanna en stund. Om jag så höjer volymen något så tränger tonerna djupt in. Det är spännande! I den tredelade sviten Gentle Mountains avslutar så Bromander & Rasten albumet med ett samlat respiratoriskt system som brummar, andas, suckar, gungar och susar.

Detta är ett så otroligt koncentrerat album, och där jag efter att ha lyssnat på till exempel Keiji Haino, Merzbow och Balazs Pandi (Become the discovered, not the discoverer) kommer ut på andra sidan helt fysiskt färdig, men likväl glad, – så stiger jag här upp till ytan med en känsla av att vara ganska nöjd över att ha fått en stund som bara var min, med mig själv.


Vilhelm Bromander – kontrabas och röst
Fredrik Rasten – gitarr spelad med stråke, fingrar och e-bow. Röst.

Albumet finns att lyssna på samt att köpa på Differ Records (Bandcamp):

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.